Den urgamla drömmen – att knäcka lärandets gåtor

Bodil Jönsson

Ljudversion för modem

Ljudversion för snabbinternetanslutning

 

Välkommen skall du vara till Sena Vanor, antingen du lyssnar premiär-sent eller repris-tidigt!

Jag heter Bodil Jönsson, hör hemma på Lunds Universitet och tänker göra det här programmet till ett samtal om en urgammal dröm: att knäcka lärandets gåtor.

Drömt har vi alltid gjort, vi människor: om att få evigt liv, om att kunna göra guld eller om att rentav göra en evighetsmaskin. Då och då har ytterligare en dröm glimmat till: den om att knäcka lärandets gåtor.

Och det är den som har skälvt till inuti mig några gånger på sistone. Ibland tror jag att vi plötsligt tagit ett stort skutt mot att åtminstone delvis förverkliga den drömmen. Att vi kanske sitter på stenen. Och det nästan utan att vi märker det. Det som har satt oss på spåret fast vi kanske ännu inte insett det är Informationsteknologin. Det är inte den som gör det – men det är den som gör det möjligt. Det är om detta mitt "Sena vanor" skall handla.

Det urgamla skall få möta det toppmoderna. Någonstans däremellan befinner sig det snart gångna 1900-talet, och det blir i detta programmet ljud och musik bl.a från den excellenta CD-samlingen av "Unika inspelningar från Sveriges Radios Arkiv"

SamlingsCDns första spår: "Året är 1900" etc t.o.m. Cancan-inslaget.

Det här inslaget från förra sekelskiftet handlade mest om det yttre, det materiella, maskinerna, hur man bodde, men det slutade faktiskt med CANCAN och pekar därmed framåt mot nästa sekelskifte, det som snart är här. För vid detta sekelskifte, som dessutom råkar vara ett milleniumskifte, håller vi ju på med det inre. "Kan". "Kan själv" säger de flesta små barn – och det mycket tidigt.

Människan vill kunna. Människan vill lära sig. Hon är helt enkelt gjord för det, hon har anlag för att söka. Hon är också – som andra djur – gjord för att ta hand om sin avkomma. I civilisationen kanaliserades delar av den viljan in i skolan. Man utvecklade pedagogik, paidagogiko´s: "som hör till uppfostran eller undervisning", ett ord och en verksamhet som har att göra med fostran och undervisning för att backa upp just överföringen från gammal till ung. Lärvilligheten, sökvilligheten, hos unga kanaliserades in i fåran att poängen med att lära sig skulle vara att bli som de gamla. Det som fanns i de gamlas huvud och förmågor skulle stämplas in i de unga.. Efterhand har visserligen bilden av människan som den passivt lärande, den stämplingsbara, modifierats till den aktivt lärande. Med lock och pock har man försökt återskapa det sökande i människan, det som man via den egna ta-hand-om-viljan trängt undan.

Försöken är lovvärda, men någon stor, stark, aktiv vetenskap och metod för att backa upp den sökande människan så som skolan och pedagogiken backat upp den mottagande människan har inte presterats. Förrän nu. Och när det väl kommit, har det nya, symptomatiskt nog, vare sig formen av någon vetenskap eller någon metodutveckling. Nej, det är ren och skär teknologi: Informationsteknologi. Den bär i sitt inre mer djupgående förändringar än kanske någon föreställt sig. Det är om den förändringen jag skall fundera här. Den traditionella skolan sköter sitt på sitt sätt, och jag skall vare sig nedvärdera den eller polarisera mot den i det här programmet. Lyfter jag alls fram den, så skall jag göra det för att lyfta de goda lärarna. Men huvudpoängen här är att jag skall koncentrera mig på pudelns kärna: den utvecklingspotential för den sökande människan som finns inbyggd i Informationsteknologin.

Kanske har du aldrig tänkt på hur mycket sökare du själv är. Om t.ex. trippmätaren på bilen plötsligt visar 00000 – då liksom dras din blick dit. Men inte brukar du titta på trippmätaren. Varför såg du då på trippmätaren just när det kom så många nollor? Jo, för att alla dina spanare håller koll, alltid, också när du inte är medveten om det.

Dave Bruebeck, Take five

Det var Dave Bruebeck med "Take five". Inte 5 men väl 10 olika aspekter, dubbelt upp, alltså, skall jag använda här för att berätta för dig vad det är som får mig att tro att människan är på väg att med hjälp av datorer och Internet närma sig några av lärandets gåtor.

1. Människan som sökare

Jag börjar med själva huvudperspektivet: sökandet. Ett antal Internet-faciliteter hjälper nu människan till att ta fram och berika det som egentligen redan finns i henne. Det vill säga: de gör det som goda lärare, inriktade på sökande elever, alltid gjort – inte framför allt lagt till utan hjälpt fram. Barnmorskelärare är vad de är, de goda lärarna – tankens och känslans framhjälpare
Men goda lärare finns det inte så många – det skulle behövas (minst) en lärare till varje sökare. På Internet finns det sökmaskiner (inte bara de allmänna Alta Vista m fl utan många fler som kan hjälpa en med specialsökningar i specialmaterial.) Det är klart att det kommer att i grunden påverka lärandet att den sökande människan har fått sökmaskiner som kan dansa tango med henne. På nätet är man liksom i dansen beroende av samdansandet med sin partner. Sökmaskinen dansar inte bara med dig just när du bjuder upp – den låter dig fortsätta dansa, den utgår i själva verket från att du är just sökare.

Åt den som har frågor vill den ge svar. Dansen tar inte slut bara för att du har fått ett svar – så som det kan bli om man bara har tillgång till en bok eller ett uppslagsverk. Tvärtom: sökmaskinen står beredd att gå till nästa sökning och nästa och nästa, ja, den följer dig och bjuder upp igen tvärsigenom din aldrig sinande rad av frågor som leder till svar eller inspiration som leder till nästa svar. Den finns där. Då. Samtidigt. När du vill. Utan väntetid.

Den hejar på frågandet. Vilken kontrast till hur många barn, bland dem jag själv, hade det när vi anpassade oss till mottagarrollen och oftast inte vågade fråga, ens vid de fåtaliga tillfällen då det faktiskt pockade på.

Lars-Erik Larsson, Liten marsch

2. Betingning

Jag antar att du känner till fenomenet betingning och den ryske fysiologen Pavlov som gjorde experiment med hundar. Hunden fick vänja sig vid kombinationen av att när han fick mat, hördes också en visselpipa. Efter ett tag räckte det med signalen för att saliven skulle rinna till på hunden – även om inget köttstycke kom fram. Då hade hunden blivit betingad på symbolen, dvs. på ljudet från visselpipan.

Betingning är en mycket effektiv form av lärande – och innan jag berättar om betingningen i datorvärlden, skall jag ge dig en ljudillustration på betingning, en signaturmelodi från ett TV-program 1958. Vi som var med då, hör knappast melodin utan känner bara den betingade stämningen – dvs vi reagerar precis så som signaturmelodier har för avsikt.

Kvitt eller dubbelt-melodin, 1957, 7 gå direkt på melodin

Jag höll på att berätta om betingningar innan jag avbröt mig för denna ljudbetingningsillustration. Vad är det då för betingningar som sker vid datorn och med hjälp av Internet? En betingning ligger i hela situationen – den ställer in dig på att du skall söka, för symbolerna du ser påminner dig om hur du sökte förra gången och förra och förra.

Nere på detaljnivå i datorgränssnittet finns det många instrumentella betingningar. Vi vänjer oss till ett antal framgångsrika beteenden, ungefär som Skinners råttor gjorde i Skinner-boxen. Vi råkar klicka på något (mer eller mindre som råttorna råkade komma åt en spak), får en återkoppling, råkar göra om det igen, får samma, precis samma återkoppling, och si: vi blir betingade till att det är precis så man gör. Barnen betingas ännu snabbare – deras förmåga att snabbt ta till sig datorkonsterna har stora likheter med hur överlägsna de är oss vuxna i Memoryspel. Vid datorn blir barnens övertag än mer utslagsgivande, för till skillnad från Memoryspel, där korten läggs ut på olika sätt varje gång, är datorn sig alltid lik. Samma tangentbord, samma mus, samma skärm. Det är den instrumentella betingningen (dvs kopplingen: om apkonst si, så effekt så) som står för en stor del av framgången i Windows-konceptet, just för att det allra mesta där är sig så likt tvärsigenom att man skulle kunna tro att det rörde sig om en laborationssituation inom den experimentella psykologin.

Det finns ett antal olika tidsintervall som stagar upp vårt lärande och sökande. Ett sådant ligger runt 3 sekunder – UNGEFÄR den tidsrymd som man kan hålla en minnesbild intakt. Eller som man kan hålla vid liv ett antal samtidiga komponenter i en tankestruktur. 3 sekunder inramar för människan en HÄNDELSE, stycke ett. Det har man förstås vetat också förr: många av Shakespeares sonetter har versrader på cirka 3 sekunder. Kan du till äventyrs inte Shakespeares sonetter utantill, kan du prova med rubriken på det här programmet: "den urgamla drömmen – att knäcka lärandets gårot". I datorvärlden har det blivit allt mer uppenbart hur tre sekunder utgör ett sammanhållande och samtidigt en smärtgräns: inom 3 s måste jag få en återkoppling för att tro att det ena hänger samman med det andra. De flesta framgångsrika programvaror utnyttjar detta, och de dator- och Internetbetingningar som jag lyfter fram här ligger garanterat alla på nivån "inom 3 sekunder".

Nu när vi sitter med facit på hand vad gäller datorernas, speciellt Windows-miljöns genomslagskraft, är det lätt att inse att den rimligen svarar mot något genuint grundläggande i människans egen utrustning. Få förutsåg detta. Men det var inte många som förutsåg TV-genombrottet heller. Inte ens bland teknikerna:

1948, nr 25 (t.o.m. förfärligt dyrt")

3. Överinlärning

Min tredje punkt efter detta med betydelsen av att vara sökare snarare än mottagare och betydelsen av betingning är att Internet gynnar ett stort mått av överinlärning. Vet du vad begreppet överinlärning står för? Jo, inlärningspsykologerna kunde visa hur man skulle göra för att bäst lära sig meningslösa stavelser. Det gällde att efter det att man väl kunde rabbla stavelserna, fortsätta inlärningen lite längre. Överinlära. Då glömde man nämligen sedan inte så snabbt. Men det var ju så väldigt tråkigt att man var tvungen att riktigt ta sats för att åstadkomma en överinlärning.

Egentligen syftade nog den gamla skolläxan till att var och en skulle kunna få sitt mått av överinlärning. Rätt satt i system skulle den nog kunnat vara fiffig – men det gick ofta mer slentrian än effektivitet i läxläsningen. Jag tror att det främst var koncentration man saknade.

På Internet kan också var och en få sitt mått av överinlärning. Också där kan man repetera hur många gånger man vill. Men det finns en stor skillnad i att man kan göra det när man vill, och att man hela tiden råkar ut för variationer. Överinlärningen blir inte så enahanda då. Dessutom kan man samtala med varandra på nätet, även det på ett nytt sätt. I ett samtal som har talspråkets fräschör men skiftspråkets egenskaper vad gäller att finnas bevarat. Vara kvar. Med möjlighet till överinlärning – vad var det egentligen hon sa´?

4. Variation

I en vidare bemärkelse är repetition som all inlärnings moder vida överskattad. Det är snarare variation som är all inlärnings moder, och det är möjligheterna till variation som blir min fjärde punkt. En av de inbyggda egenskaperna hos studier eller fritt sökande på Internet är att man genom variation håller på med en överinlärning utan att man märker det. Det är inte frågan om att något meningslöst kommer oförändrat tillbaka: tvärtom söker man det meningsfyllda och variationer i det meningsfyllda. På precis samma sätt som ett barn lär sig att säga lampa sedan föräldrarna pekat på mängder av olika lampor, behövs det variationer kring det man söker för att befästa det. Det kan lika gärna handla om eget sökande som om insynen i hur medstuderande på en eventuell gemensam Internetkurs tänker och hur lärarna svarar dem.

Det som förenar repetition som all inlärnings moder med variation som all inlärnings moder är att också variation behöver en fixpunkt. Något att variera mot. Utan någon sådan blir variation bara till ett flaxande, ett meningslöst knapptryckande eller zappande. Variation kan komma utifrån eller inifrån. Inifrån kommer den om man alldeles själv betänker något från ett lite annorlunda håll. För att detta skall kunna hända krävs en PAUS. När man sitter själv vid sin dator, tar man paus när man vill. Men följer man det massmediala idag får man aldrig någon paus, aldrig någon betänketid såvitt man inte somnar framför TVn. Annat var det förr, då vi t.o.m. hade paussignal i radio!

1949, 3, Paussignalen

Den variation, som kommer utifrån på Internet, känns lätt överväldigande. Tänk bara på hela den mängd av länkar som kommer fram om man söker lite för brett. Fast med möjligheten "Refine your search" eller något motsvarande blir man själv tvungen att begränsa variationen och få den att gå i den riktning man vill. Vilket också det är en spännande egen-press och en variation av variationen.

På motsvarande sätt som överinlärning kommer till sin rätt först i samband med variation, gäller att överinlärning och variation kommer till sin rätt först i samband med koncentration/ uppmärksamhet. Lika lite som det är meningsfullt att rabbla meningslösa stavelser, lika lite är det meningsfullt att variera sig genom att bara snurra runt och trycka på knappar. Försök nu först koncentrera dig på hur Ernst Hugo Järegård läser Benny Andersens "Tiden och storken", så skall jag snart komma tillbaka och diskutera just koncentration.

Jag ringde Ernst Hugo Järegård i december 1997 och bad honom läsa in den bästa dikt jag vet om tiden. Och hör som han läste!:

Benny Andersen, Tiden och storken,

5. Koncentration

En av de förmågor som Ernst Hugo Järegård besatt var just förmågan till total koncentration, och koncentration blir den femte punkten i min uppräkning. Det är i ögonblick av total koncentration som vad som helst kan hända.

Utan koncentration, utan uppmärksamhet, denna egenskap som våra datorspel är så mästerliga på att locka fram, blir det inte mycket till inlärning. Jag tror faktiskt inte riktigt att man hade förstått koncentrationens betydelse på rabbelkunskapernas tid. För om man hade gjort det, hade väl rimligen någon lärt mig det bästa av alla knep för att lära sig något utantill, nämligen att läsa på tills man nästan kan och då, precis då, försöka få ur sig vad man vet. Eftersom man kan bara nästan, kräver ögonblicket en synnerligen stark koncentration. Det är denna koncentration kombinerad med att man sedan genast skall kunna titta på den rätta lösningen, som ger snabba rabbelkunskaper. Snarast alltså en effektiv inlärning som handlar om kombinationen av underinlärning och koncentration. Nu tycker ju de flesta av oss inte att vare sig utantillrabbel eller meningslösa stavelser är så kul (men skall man hålla på med sådant, kan man gott göra det effektivt, och att snabbt kunna lära sig utantill är en god förmåga).

Koncentration vid datorn får man på många sätt, bl.a. i datorspelen. De tenderar att väcka känslor, starka känslor. Vinnarinstinkter, adrenalinflöden, snart kanske också endorfinflöden via spel där man kan få vara den gode hjälten. Men det är inte bara spelen som skapar koncentration och närvaro: också gemensamma direktsamtal och chat på nätet kan föra en dit. Tankar kan korsas, närvaron kan vara intensiv, ingen behöver låta sig störas som inte vill störas, ingen behöver vänta på den andre om man inte vill. Man behöver inte bli distraherad av den man inte vill distraheras av. Man behöver inte bli förhindrad av annat än det man vill låta sig hindras av.

Studiemiljön i en Internetkurs kan vara utsträckt på ett helt annat sätt än vad tidigare studiemiljöer varit – man kan för det mesta VÄLJA tidpunkt, när man känner sig inspirerad, man kan välja nivå, man kan välja inriktningar. Allt detta förlägger motivationen eller bristen på motivation så nära inpå den lärande, den sökande, att andelen ögonblick av koncentration i inlärningssituationen blir mycket hög. Verkningsgraden, dvs. förhållandet mellan det man lärt sig och den satsade tiden, blir stor, både till följd av överinlärningen via variation och till följd av den höga koncentrationen.

6. Det sociala lärandet.

Under en kurs på Internet får man hela tiden en inblick i hur medstudenterna tänker. Ögonblicken av häpnad kan bli många: "va?! Kan man tänka så?" Många blir också ögonblicken av igenkänning. Man kan känna igen genom det individuella bekräftande – "Visst, så tänkte jag också!". Man kan känna igen genom det statistiska bekräftande – genom att man hittar PRECIS det man själv ville fråga om genom att frågan redan finns förtecknad som en FAQ, en Frequently Asked Question. JUST som man själv undrar, undrar alltså också många andra. Dessutom får man ett bra svar, för på frågor av typ FAQ lägger ofta de svarande mycket möda. Man kan slutligen också känna igen sig i det överraskande bekräftande – du vet de där gudabenådade ögonblicken då det känns som "Visst, det är ju PRECIS så det är, jag VISSTE det men jag har inte kunnat formulera det!" Och från det ögonblicket finns just det som man tidigare "visste" – finns i ditt inre eftersom det nu är formulerat.

Det sociala lärandet har alltid varit viktigt. Ofta är det ledarna som präglat det sociala lärandet – de anställda på Microsoft kan av en ironiserande omvärld ses som klonade Bill Gates. Visst är det en grov överdrift, men samtidigt: människor tar färg av varandra, påverkas av varandra. Det nya med Internet är att det plötsligt finns så många FLER att bli präglade av. Så många som kan ligga så nära, av ena eller andra anledningen, att de påverkar en, och det mycket.

I teknikens värld finns det något som heter "överhörning". Det innebär att signaler och meddelanden läcker över dit där de inte borde vara. "Överhörning" ses i tekniska sammanhang alltid som något negativt. I mänskliga sammanhang som detta tror jag emellertid att överhörning, givetvis i överförd betydelse, fyller en viktig funktion för individens kunskapsutveckling: hon får syn på andras kunskapsutveckling, hur lärare pratar med andra, hon blir själv bekräftad och berikad och indirekt ifrågasatt utan att det egentligen märks för andra att hon är där. Det kan vara viktigt att ibland få göra saker i smyg.

Stora delar av vårt sociala lärande går via att vi läst samma böcker. Tänk så präglade vi är av t.ex. Astrid Lindgren. Och så spännande att Astrid Lindgren själv menar sig vara socialt präglad på att just berätta sagor. Lyssna här skall du få höra om Edit, "hon som givit mig sagan ifrån början".

1958, 18

7. Att få ur sig sina tankar

Har du provat någon gång att känna efter hur långt du kan komma i en egen, ny tankekedja utan att förlägga någon del av den utanför dig? Själv isolerar jag mig ibland för att få tänka alldeles ostört. Det går inte till så att jag bara tänker och tänker och tänker. Jag måste – för att komma vidare – då och då strö omkring mig information i det yttre. Jag behöver ingen annan människas närhet för det, men jag behöver få rita en skiss, en bild, klottra ett ord, notera en referens – eller ibland skriva hela långa sidor med ord och meningar. Det är som om detta att få ur mig något och förlägga det utanför mig, utanför min inre blandning av bl.a. kunskap och känslor, ger mig en ny fixpunkt som i sin tur hjälper till att hålla fast tanken och sporra den vidare. Om allt däremot bara finns bland allt det andra där i mitt inre, kommer jag en bit – och sedan är det stopp.

Det här hänger nog nära samman med det jag sa om variation: man behöver något fixt att variera mot. Jag behöver inte nödvändigtvis i denna fas en annan människa att växelverka mot – jag kan alldeles utmärkt spela mot mig själv, en sorts Bodil versus Bodil, en yttre Bodil mot en inre Bodil.

I mina tankemodeller kring sökande och lärande fyller det en viktig funktion att göra en åtskillnad mellan det yttre och det inre, mellan information å ena sidan, dvs på den yttre sidan, och kunskap och känslor å den andra, på insidan. Hela människans tanke- och känslomaskineri kan man se som en enda kunskapsgenerator, där varenda tanke lämnar spår efter sig, minnen. Som dock ständigt kan omformuleras. Och som ständigt växelverkar med nytillkommande spår eller gamla spår. Kunskapsgeneratorn sätts igång av intryck från det yttre eller av en själv: "jag kom plötsligt att tänka på". Det allra mesta i kunskapsgeneratorn är dessvärre (eller dessbättre?) dolt både för en själv och för omgivningen – det är bara sina resultat som den gör tillgängliga.

Om det nu – som jag tror mig veta – är viktigt också för det egna tänkandet att man då och så kan lämna ifrån sig tankefragment utåt, som information, alltså, är datorvärldens förmåga att underlätta övergången mellan det yttre och det inre i en en viktig komponent. Ibland är det som om det nästan tångförlöser tankarna ur en. Jag är inte alls främmande för att detta kan betyda att många fler dras in i en mycket mer intensiv kunskapsprocess där var och en upplever just "sig själv versus sig själv". DET kan bli en stark hävstång in i kunskapssamhället.

TV:ns genomslag.. 1947, nr 10, t o m avannonseringen

Min åttonde punkt introduceras alldeles utmärkt väl av dessa funderingar om televisionen från 1947.

8. Multiutgångar och multiingångar

När jag sitter här och pratar med dig, ligger magin i vår kommunikation i två lägen: början och slutet. Att det ut genom min mun kan komma något som är en avlägsen släkting till det jag har inuti mig – det är ett av tillvarons stora mirakel. Sedan är det lätt ett tag: först fysik, förtätningar och förtunningar i luften mellan min mun och mikrofonen, sedan fysik och teknik fram till högtalarna/hörlurarna hos dig, sedan åter lite förtätningar och förtunningar fram till dina trumhinnor. Sedan kommer magin igen: att dessa svängningar kan väcka till livs tankar i DITT inre – tankar som är avlägsna släktingar till dem jag nyss hade.

Det är inte vare sig talorganet eller hörseln som jag uppfattar som magiska utan övergången mellan det yttre och det inre i en människa. Att då öppna för att man inte bara kan lämna ifrån sig information som ljud eller text utan också som bilder, även rörliga bilder, är ett STORT steg framåt mot att göra egenkommunikation och mellanmänsklig kommunikation mycket bättre. Att människor med funktionsnedsättningar i syn eller hörsel är beroende av bra alternativa kanaler är självklart, och att människor med kognitiva funktionsnedsättningar kan reagera olika starkt på olika kanaler är också välkänt – fast inte alltid välutnyttjat. Därtill kommer att vi alla, även om vi inte har några påtagliga funktionsnedsättningar, reagerar olika på olika kanaler och framför allt på kombinationer av olika kanaler. Så bra då med ett medium som underlättar individuella val av multiutgångar och multiingångar!

Mitt i dessa lovord till kommunikation vill jag också uttala mig till förmån för isoleringens ädla konst och rättigheter. Med multilås skall man kunna stänga in sig. Utan att någon kommer med någon klumpig kofot. Hur många konstnärer har inte klarat sig i livet tack vare att de har ett välutvecklat inre rum att gå till. Hur många människor under olidliga yttre förhållanden har inte överlevt tack vare att de kan gå in i sitt inre rum och stanna där så länge de behöver. Hur många alldeles normala barn har inte under sin utveckling behov av att gå in i ett inre rum och vara där för att senare kunna komma ut som fina vita svanar. Varför är det så många vuxna som har ett sådant kontrollbehov, en sådan egen ångest, att barnen hela tiden får höra "sitt inte där och dröm!" I själva verket är kanske det dagdrömmande barnet sysselsatt med det viktigaste det just då kan hålla på med, både för sitt inre just pågående liv och för sitt senare yttre liv.

1950, 22, Baby, it´s cold outside, inklusive anannonseringen

Inte var det skillnaden mellan en människas yttre och inre som Esther Williams blev påmind om i den här inspelningen från 1950 – men precis så tror jag det kan vara för tanken: Baby, it´s cold outside. Det är därför vi kan behöva multiingångar och multiutgångar till omvärlden, lika väl som vi kan behöva multilås på alla in- och utgångar samtidigt.

Mina två sista tankar, 9:an och 10:an, handlar om hur detta resonemang kring lärandet som ett sökande konstruktivt kan påverka försök att i kurs- och undervisningssammanhang utnyttja Internets sökparadigm.

9. FAQ, UEQ och deras betydelse för kurser

Utan frågor är man inte riktigt klok. Till den som har frågor kommer svar att varda givna. Mycket bättre än någonsin förr. Hur går det då för dem utan frågor när megafonläraren försvinner? Kanske kan de räddas av systemet med FAQ, Frequently Asked Questions. Genom att se och höra andras frågor kan den egna igenkänningen och inkänningen dra igång.

Och för läraren ger dessa FAQ en stark återkoppling. Man kan inte negligera ständigt återkommande frågor. De ger en god inblick i deltagarnas tankevärld. "Jaså, det är så det hänger upp sig." "Jaså, det är det de undrar över." Den insikten gör det rimligt att lägga stor omsorg på svaren på just dessa frågor. Jag kallar svaren för FGA, Frequently Given Answers.

Vilken inblick det förresten ger i hur Internet fungerar att FAQ är en standardterm, medan FGA, Frequently Given Answers, var en term som jag fick hitta på själv, här och nu. SÖKANDET ges en så dominant vikt, att man inte ens har någon beteckning på svaren!!! Man utgår helt enkelt från att om bara frågorna kommer fram, så löser sig alltid det där med svaren på något sätt. Och det gör det ju också.

Genom att systematisera ihop ett stort antal individuella frågor till att höra hemma under ett fåtal FAQ, blir man som lärare också mer uppmärksam på de frågor som avviker Jag skulle vilja ge även dem ett namn, så att de säkert "finns". Jag kallar dem UEQ, UnExpected Questions. Någon av dessa UEQ kan bli till den stimulans som också läraren behöver för att det ständigt skall födas något nytt i undervisningssituationer så att dessa förblir levande.

10. Integrerad kursutveckling och kursdemokrati

Min sista punkt handlar om utbildnings- och kursutveckling. Kurser hade förvisso ingen evig livslängd förr i världen heller, men nu blir de än mer kortlivade. Kommer vi att orka? Jaha! För det är som om utbildnings- och kursutvecklingarna nu på ett helt annat sätt kan finnas integrerade i de pågående kurserna: i själva verket ligger ju embryot till nästa kurs i FAQ:erna på den förra. Ja, den nya kursen kan helt enkelt skapas som en kombination av den gamla kursen och de omsorgsfullt utmejslade Frequently Given Answers som man kommit med. Viktigt blir det som vanligt att inte bara lägga till – en hel del av det gamla var nog undermåligt; annars hade inte somliga FAQ uppkommit. En hel del av det gamla kan också ha varit onödigt, kan man se när man låter det konkurrera med det nya.

Någonstans här, under punkterna 9-10, ligger det lärarens "survival kit" som man måste hitta på för att lärare skall kunna överleva på Internet, omgiven av nyfikna och sökande studerande "Nyfikna" – den egenskapen har inte varit fin alls så länge som vi tror. När jag växte upp, t.ex., sågs ett nyfiket litet barn lätt som besvärligt och ohängt. Senare, de senaste decennierna, har många lärare lärt sig att det i princip är FINT med nyfikna och sökande elever. Men de yttre omständigheterna, som förhindrat eleverna från att leva ut sin nyfikenhet och sitt sökande, har fram till idag inneburit lärarens räddning. Men nu blir man som Internetlärare till ett byte för rovdjuren – de nyfikna, sökande får vittring på tankespåren och följer en som rovdjuren följer blodspår. Bildligt talat står eleverna och hoppar upp och ner, knäpper med fingrarna, säger "jag vill, jag först, jag undrar!" Och där sitter man som läraren. Räddningen för att inte låta sig slitas i stycken är just den systematik som Internet möjliggör: sortera fram FAQ, skapa FGA, låt FGA ingå i den kontinuerliga kursutvecklingen mot nästa kurs, låt UEQ inspirera dig till genuint nya tankar.

Visst har också Internetläraren som sig bör ett försprång! Det är hon som varit där först, krattat manegen, tänt lamporna, innan hon släppt in studenterna i den mångdimensionella happening som en Internetkurs innebär. Den verksamhet som drar igång, de frågor som kan resas, de svar som kommer fram beror naturligtvis i stor utsträckning på hur manegen ursprungligen var krattad och vad lamporna lyste på. Men det finns en tydlig elevdemokrati inbyggd i konceptet. Den handlar inte om sammanträden, formella samråd, formella utvärderingar utan om hur eleverna hela tiden styr genom sitt frågeföreträde. Läraren har sin roll genom att vara den ursprunglige manegekrattaren och ljussättaren, därefter den svarande och den som systematiserar och bygger vidare. Vilket samspel det kan bli! Walking with the King:

Walking with the King med Papa Bue´s Viking Jazz Band

Det har på många sätt varit speciellt att få göra det här programmet. Att tala om sådant som jag till en del är sysselsatt med hela dagarna, men som jag inte alltid talat med någon annan människa om förr – eftersom tankarna och erfarenheterna helt enkelt är för nya för det. Vill du studera det här lite mer och samtidigt få bakgrunder och förstadier till de här tankarna, så gå till www.certec.lth.se/bodil.

Det är inte mycket i min lista av rubriker som fört tankarna till den traditionella pedagogiken. Däremot har en del av den förkättrade inlärningspsykologin åter kommit till heders, förefaller det mig, men i en helt annan form. Kanske är det så att stora delar av den traditionella pedagogiken varit mycket mer ett barn av sin tid än vad vi tidigare insett. Man har provat med nya överbyggnader, men i väggarna har det suttit: fostran, undervisning, fostran, undervisning. Och det behöver ju inte vara något fel på det – tvärtom. Men det är något annat som väller fram nu, och tekniken har inte inväntat vetenskapen då den gett sökologin ett fritt spelrum.

Om pedagogiken var ett barn av sin tid, så är garanterat den analoga radion ett barn av sin. Och kanske framför allt P1: har jag förstått det rätt, är vi P1-lyssnare en utdöende skara med hög medelålder. Men det är ju faktiskt så att vi vill behålla P1. För det kan ju mycket väl vara så som Sarah Leander sjöng när hon fyllde 50!

1957, 29, Sarah Leander

Sidan ändrades senast: 02-06-28