Plats för människan? Det nya samhällets geografi

Bodil Jönsson, Certec, LTH

17 augusti, 2000, Den svenska modellen 2.0, Östersund


När jag väljer att publicera detta på nätet, på http://www.certec.lth.se/bodil/dok/dennyageografin.html , är redan det ett tecken på att jag befinner mig i en av det nya samhällets ”geografier”, tänkografin. Och jag vet att när du än läser detta i sin webform, är du också där. Platsen är då inte så intressant, inte heller tidpunkten. Men flödet är intressant.

Är det kanske något av den nya geografin – att vi börjar rita världsflödeskartor över information? Kartor där det också syns hur somliga flöden är dubbelriktade, medan andra är helt enkelriktade. Precis som det var och är med råvaror och materiella produkter. Informationsflödeskartor behövs som en av bakgrunderna för den ännu inte utvecklade Informationsströmningsläran.

Rubriken börjar med en fråga, och den jag tänker gå runt från olika håll. Somligt ger jag explicita länkar till här, annat av vad jag har tänkt i dessa sammanhang kan du hitta under www.certec.lth.se/bodil.

I informationsflödesströmningslärans samhälle är människan fortsatt synlig, kanske rentav synligare än i det gamla samhället. Eller snarare: hon är synlig på ett annat sätt, och det är det jag tänker utveckla här. Var och en bygger upp en tänkografi med sig själv och det egna sökandet som nav, samtidigt som hon delar med sig av det hon vill ofta till alla som söker sig dit. Alla kan alltså gå till källan, ad fontes, och alla kan få agera sökare. Mellanhändernas funktion är borta, i varje fall i den gamla formen. Vilken skillnad gentemot hur det var när jag började skolan på halländsk landsbygd för 50 år sedan.

 

Människan i skolan

Min fröken i småskolan hette Edit. Hon hade håret i en knut; det skulle nog småskollärarinnor ha på den tiden. Att Fröken Edit kunde allt som jag skulle lära mig i vår skolsal – det var hon övertygad om. Och inte bara hon. Det visste också mina föräldrar, och det visste jag, och det visste mina klasskamrater.

Tanken på fröken Edit och min småskolesal dök upp när jag läste Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt. Han  hävdar (som sociologer ofta gör) att det är kulturen som driver fram tekniken. Alltså inte tekniken som omvandlar kulturen vilket jag (och många av mina kollegor inom naturvetenskap/teknik) ofta tycker. Vi ser ju hur det som nyss bara fanns i laboratoriet plötsligt omvandlar vardagen för gemene man. Hur bredband, distansarbete, mobilitet blir till ändrade förutsättningar i de många människornas liv.

Med Fröken Edit-exemplet blev det emellertid väldigt tydligt för mig hur kultur åtminstone  kan omöjliggöra en teknologi. Inte skulle vi kunnat ha en dator och än mindre en internetanslutning i min skola. Det viktigaste skälet för detta är inte att de ännu inte existerade. Nej, det är att de var mentalt omöjliga. Det fanns ju per definition inget att söka utanför fröken Edits huvud. Ja, det var faktiskt inte meningen att vi skulle söka ens i det, för det hörde till situationen att det var fröken Edit som skulle välja vad hon ville delge oss och när. En enda gång minns jag att jag ställde en sökande fråga till fröken – och det tog en ände med förskräckelse. För mig.

Men det är en annan historia, och den skulle föra för långt från huvudspåret: att försöka förstå varför det nu inte längre är omöjligt att ha datorer i klassrum, snarare tvärtom. Vill du läsa mer om mina funderingar om det nya som sker ur skolperspektiv, kan du gå till min artikel ”Skolan mitt i U-svängen”, skriven till KK-stiftelsen och tillgänglig på www.certec.lth.se/bodil/dok/usvangen.html. Där finns inte bara fröken Edit utan mycket, mycket mer.

 

Människan i u- och i-land

I ett kort brev till FN, som jag skrev på begäran nu i augusti 2000 (brevet finns i sin helhet på www.certec.lth.se/bodil/dok/FN.html ), diskuterar jag ett standardmönster med små variationer:

Även om t.ex. unga indiers flyttning till USA förstärker obalansen mellan i-värld och u-värld, även om många dataföretag kan göra sig oförtjänt och oförskämt stora pengar på detta, går det inte att komma ifrån att kanske de unga själva vinner på det. Och att deras bidrag till en bättre värld faktiskt kan bli större än vad de blivit om de stannat kvar hemma.

Jag är alltså inte beredd att fördöma trenden ”go west”. Men samtidigt: Vilken uppmaning till FN att skärpa och nytolka och bättre förverkliga artikel 26 i FN-deklarationen (om utbildning) och 27 (om forskning). Denna gång finns det en unik möjlighet att få starkt i-världsstöd till utbildning och forskning i u-världen genom finansiering också av storföretagen. För nu kan man inte bara luta sig mot de mellanmänskliga solidaritetstankarna och önskan att medverka till drägligare överlevnadsförhållanden genom utrotning av analfabetismen. Nej, nu pekar också det krasst utvecklings- och ekonomiorienterade i samma riktning: stötta utbildning och forskning – och det på platsen, för då kan man ju hitta många, många flera guldhjärnor…

Kära FN: se till att utnyttja detta läge! Slå FN-mynt av det.

 

Människan och kunskapssupraledningen

Alla tidigare tekniska genombrott har föregåtts av kunskapsgenombrott som inneburit att människan fått redskap att bättre hantera det materiella (att så fröer, att tillverka brons, att trycka böcker, att bemästra energi och därmed materia, att hantera elektromagnetism för t.ex.telefon och TV). Gången har alltså ofta varit kunskap – redskap – teknologi – materiabemästring – kulturförändringar. Men nu, nu har kunskapen lett därhän att människan kan göra redskap som kan appliceras direkt på kunskapen själv. Ingen omväg, alltså, via det immateriella. Återkopplingen kunskap – redskap – kunskap är nästan som en supraledning.

Det var detta som fick mig att sätta titeln ”Den urgamla drömmen - att knäcka lärandets gåtor” på ett radioprogram 1999 (detta liksom mycket annat kan du hitta om du söker sig fram på www.certec.lth.se/bodil ). Jag har också tagit mig samman och skrivit en bok på temat learning by searching: Den obändiga söklusten, Brombergs, 2000. Jag tror du kan känna hur det svindlar i mig inför detta stora som händer just nu.

 

Människan och det personliga ansvaret

Därför, just för svindelns skull, är det viktigt att återvända till det som säkert finns. Människor, t.ex. Vi finns. Och plats finns för människor och det personliga ansvaret.

Jag hade för ett antal år sedan förmånen att få träffa Dalai Lama. Vi var några stycken, och vi skulle formulera varsin fråga till honom. Min löd ungefär så här: ”De senaste åren har det ena politiska systemet efter det andra fallit. Före fallen heter det alltid att det är saken, inte personen, som är det viktiga. Men efter fallet finns det inte någon kvar som försvarar ”saken”. Detta har fått mig att inse och att formulera att ett ansvar är alltid personligtHur tänker du om det?”

Att frågan etsat sig fast i mig beror nog mer på situationen än på Dalai Lamas svar (det innebar i stort sett att han också hävdade det personliga ansvarets unika ställning). Jag ser sedan dess behovet av det personliga ansvaret överallt – och hur situationen förändras när den övergår från att bli personlig till anonym och vice versa.

Vad är det t.ex. som gör att lagen om för-gångsrätt vid övergångsställen slog igenom så starkt och ändrade stadstrafikbeteendet? Jo, att man kan se varandra i ögonen och att båda parter vet vem som har ansvaret: bilföraren. Följdtanke för också andra trafiksituationer: vad skulle det göra för skillnad om ditt namn kom upp på bilens nummerskylt när du satte dig bakom ratten? Stor, tror jag. Då blev det ju uppenbart för alla (och därmed starkare också för dig) att det var du som körde. Då var du inte en anonym bilförare i flocken utan hade att på ett helt annat sätt leva upp till det personliga ansvaret.

Jag har ibland i offentliga samtal, t.ex. vid Nordiska Nordiska Vägtekniska Förbundets kongress i Malmö, sommaren 2000, noterat hur många menat sig hålla med mig när jag tagit upp det personliga ansvaret. Min korta keynoteföreläsning där hade förresten temat Nollvisionen, och den tar upp några andra perspektiv som kanske kan vara viktiga här. T.ex. varför vi har en nollvision för det rörliga och det publika, men inte en nollvision för hemma-hos och det privata – fast olyckorna där är mångfalt mer omfattande.

I ett uppföljande samtal, där jag inlett med det personliga ansvaret, hakade många på och talade om det individuella ansvaret. Men så hade jag inte menat. Ett personligt ansvar behöver inte vara individens, det kan ofta vara gruppens: ”det är vi, det är de, det är ni”. Det kan vara lika viktigt som att det är mitt, ditt, hans, hennes. Men det fundamentala är att ett ansvar alltid är någons.

Ställer man frågan hur det är med det personliga ansvaret på internet i dag, hittar man en avgrund. Det är som om människans dåliga tendenser till våld och sex florerar ohämmat. Det talas mycket om att tillhandahållaren är anonym. Men själv tror jag att den viktigaste haken är att användaren är anonym. Att vi något så när stävjar dessa företeelser i det levande livet beror på att det här finns mer av upplevt personligt ansvar. Det är t.ex. inte så självklart enkelt för en betrodd familjefar att söka sig till hårdporr och prostitution– han är ju han, han syns som sig själv, och hans egen övriga självbild utövar en stark egenkontroll. Men på nätet är han en icke-någon, och där finns ofta ingenting och ingen som kontrollerar honom.

Samhället i levande livet har vi skapat bl.a. för att kunna skydda oss mot våra mindre önskvärda kulturfördärvande böjelser. Vilket samhälle som efterhand kan utvecklas på nätet har jag ingen aning om. Men jag tror att bevekelsegrunderna för att göra internet mer människovärdigt måste vara de samma som de som finns i det levande livet, och jag tror att den kanske viktigaste metoden blir att också på nätet göra personen synlig.

 

Människan, värdena och den märkliga nya ekonomin

Jag hade en artikel/krönika i Veckans affärer den 14 augusti i år. Jag svarade ja på en förfrågan eftersom jag ville se hur andra eventuellt reagerar över mitt sätt att ta upp en värdediskussion – och hur jag i min tur eventuellt reagerar på andras återkopplingar. Jag är lite ställd inför insikten att jag kanske måste vänja mig vid att ständigt byta former och implementeringar för att kunna hålla mig till mina värden. De tvära kasten har två goda effekter: jag tvingas skärpa min medvetenhet om vilka mina värden är, och jag tvingar leva med den osäkerhet som dessa ständigt nya implementeringar driver fram: hur kommer det sig att jag nu gör så här när jag nyss gjorde så där? Den osäkerheten är troligen lika nyttig som vad den är svår. Här skall du få mina funderingar under rubriken ”Fabeln om haren och sköldpaddan” utskrivna – vill du ha dem på webben också, kan du klicka fram dem där.

”Jag gjorde en gång i tiden ett vykort med titeln ”Pengar och pengar”. Det är så gammalt att tidsaxeln bryts redan 1995. Ändå talar det sitt tydliga språk. Den ena ekonomin, att gå till jobbet, få lön, betala hyra och mat, alltså sköldpaddans ekonomi, är ganska så stillastående. Förväntningspengarna däremot, harpengarna, bara far i höjden. Hade axeln förlängts till år 2000, hade valutahandelsgrafens ändpunkt troligen kommit långt utanför denna tidningssida.

Att det här vykortet alls kom till, ja, att jag alls en gång började tänka över ekonomi i elementära fabeltermer, berodde på att jag var i Argentina år 1992 när svenska kronan bara föll och föll. Jag läste om det som om Sverige var ett främmande land: marginalräntan (vad i all sin dar är det? Det vet nog alla andra… Jag får väl veta när jag kommer hem.)  var 500%, inget hade egentligen hänt men pengar hade börjat rulla ut ur Sverige beroende på osäkerhet om utgången i den franska folkomröstningen och storleken på den tyska räntan (eller om det möjligen var tvärtom). Det påstods vara detta som höll igång karusellen och de fortsatta spekulationerna, inte att Sverige hade blivit bankrutt eller svenskarna plötsligt inkompetenta och lata.

Inte talade vi på den tiden om att det skulle gå pengar i systemen, och att detta skulle vända upp och ner på världens ekonomiska system. Nej, inom the global village skulle det utbytas ”information”, vilket i första omgången bara föreföll bra: människor jorden över skulle på så sätt nå en annan närhet till varandra.

Handen på hjärtat – hade vi velat ha detta ekonomiska system om vi hade kunnat förutse det? Och vem är ”vi”?

Redan år 1992 snurrade Har-pengar elektroniskt tämligen så friktionsfritt. Pengar kunde bytas mot pengar utan någon nämnvärd tröghet i Harens elektroniska system. I Sköldpaddans däremot tog och tar allt sin tid. Det tar tid att anställa människor, utbilda dem, ja, det tar t.o.m. tid att avskeda dem. Likaledes tar det tid att framställa produkter och att avyttra dem. I detta Sköldpaddans system finns det alltså en mycket större tröghet. Och ändå leker Haren och Sköldpaddan leken att de sysslar med samma pengar – det är detta jag inte fick ihop då år 1992 och det är detta jag fortfarande inte får ihop. Som fysikalisk metafor skulle man kunna se det som att Sköldpaddan har att dra runt ett stort, tungt kugghjul under mycket friktion, medan Harens kugghjul spinner friktionsfritt. Vad är det egentligen som förenar två sådana system – mer än att de låtsas att de sitter på samma axel?

Jag kunde inte hitta det förenande då, och jag kan inte hitta det nu. Åren har gått, och mycket har förändrats. När Har-ekonomin visat sig fortsatt framgångsrik, har alltfler anammat den som något verkligt och eftersträvansvärt. Ekonomiska klubben och A-ekonomi är numera var mans egendom, och svenska folket köpte glatt det Telia man redan ägde. Även om jag inte hittar det förenande, har jag respekt för att mänskligheten kanske har satt igång något man inte kan stoppa. Och även om logiskt en separation mellan de två ekonomierna vore det enda rimliga, går den kanske inte att åstadkomma. Tyvärr har ingen av alla de ekonomer, som jag träffat under dessa år, kunnat ge mig några bätte och hållbarare bilder av världens ekonomiska system än min fabelbild, så jag har inte kunnat bli av med den. Och jag har bestämt mig för att jag inte begriper nåttttt av det som sker i världens ekonomier. Men jag lyssnar med ett snett småleende på alla dem som ena veckan förklarar ett skeende och förutspår ett annat, och veckan därefter lika glatt förklarar varför allt gick i andra riktningen. Mina slutsatser är åtminstone två : det finns helt enkelt inga vettiga förklaringsmodeller, och det är otillfredsställande att haren och sköldpaddan, lika inkompatibla som någonsin, ändå inte är särskiljbara.

Ungefär som när jag långt borta i Argentina år 1992 fick höra talas om den svenska marginalräntan på 500% och inte förstod något, tänker jag nu: det är nog bara jag som inte förstår. De andra förstår nog, på något sätt, fast just jag inte kan få ihop vad de säger. Men nu har jag börjat tvivla på även detta, för nu har det inträffat att jag (JAG!) fått pris som Årets ekonomikvinna. Jätteglad och jättepaff blev jag, och i yran kunde jag inte avhålla mig från att säga till prisutdelarna att detta att de gav just mig ett sådant pris – det visar kanske att de inte heller förstår nåtttt… De tog inte illa upp. Tvärtom ledde det till spännande samtal. Och nu fortsätter jag med att viska i örat på denna tidnings läsare: tänk om kanske ingen förstår det ekonomiska system som råkade bli inte blott möjligt genom de globala digitala nätverken utan också genast använt? Tänk om Haren, han med förväntningspengarna, han som byter pengar mot pengar utan att ha passerat vare sig människor eller varor eller något annat med friktion, bara håller på med Kejsarens Nya Pengar?

Om kejsaren egentligen är penganaken, fast han verkar så pengastinn, vad är det då egentligen som finns? Konstigt nog fick jag ekonomipriset mest för att jag driver att tid är det enda en människa har. Skulle det gå att forma människonära ekonomier om man utgår från att människors tid är den egentliga guldmyntfoten? Inte vet jag. Tämligen så riskfritt är det i alla fall att börja med att göra ett vykort.

Avslutningsvis: rent dum är jag inte även om jag i dessa spalter valt att ge till naivitet avskalade framställningar. Visst begriper också jag att det har drastiska konsekvenser att de ickekompatibla systemen för haren och sköldpaddan är hopkopplade. Och när jag tänker i den riktningen undrar jag ibland: hur länge kan offentlig sektor i så stor utsträckning som nu drivas med sköldpaddspengar, dvs. med riktiga, tröga pengar från bl.a. skatter på löner och varor och sådant som omsätts i sköldpaddans system? Hur länge kan t.ex. universitetsverksamhet finansieras i allt väsentligt med sköldpaddspengar? Och vad med vård, skola och omsorg?”

Så skriver jag faktiskt i Veckans affärer år 2000, 32 år efter 1968. Med mina värden benhårt i behåll. Det finns faktiskt mycket att samtala om i augusti-Östersund under rubriken Den svenska modellen 2.0!

 

Att bli sedd – och att kunna göra sig synlig

Ruth Bauth, till min stora glädje deltagare i Östersundskonferensen, byggde upp Kryddgårdskolan i Malmö utifrån övertygelsen att varenda liten unge måste bli sedd. Inget litet barn skulle behöva växa upp med känslan av att hon var utbytbar. Inte heller med känslan av att människorna i omvärlden när som helst kunde bytas ut. Utbytbarhetskänslor leder till grundläggande otrygghet och i värsta fall också till våld: är människor ändå utbytbara, blir inte heller livet särskilt heligt.

För oss som hade förmånen att se Kryddgårdskolans förverkligande av ”varenda liten unge måste bli sedd” gav detta ett starkt och bestående intryck. Jag har senare i boken ”Ge oss bara redskapen”, Natur&Kultur, www.certec.lth.se/dok/geoss , haft glädjen att samtala med Ruth om bland annat självbildens betydelse. Behovet av att vara en någon. Och att värnandet om en integritet egentligen blir meningsfullt först då det handlar om en personlig integritet. FNs barnkonvention , Barnets rättigheter, The Rights of the Child, lägger också stor vikt vid att varje barn har rätt till ett namn och en identitet. Ser du att det heter barnets rättighet, inte barnens? Vartenda litet barn måste bli sett.

De viktigaste delarna av din självbild får du i ett samspel med andra människor. Den fysikaliskt optiska som du får i spegeln räcker bara en liten bit. Resten kommer när du blir sedd av andra människor, får återkoppling, gör dig synlig utifrån nya synvinklar, blir sedd utifrån dessa och får ny återkoppling, etc.

 

Sändande och mottagande kontra sökande och återkoppling

Det nya samhällets geografi, dess tänkografi, ger en drastisk omsvängning. Närmare bestämt 180-grader. I det auktoritära tidevarvet låg auktoriteten och initiativföreträdet hos sändaren. Människorna, mottagarna, de många, skulle enkelt och rättframt på bästa sätt söka ta till sig det sända. I det nya samhället finns i stället initiativföreträdet hos de många, hos sökarna, och det de söker är återkoppling från omvärlden. Denna återkoppling är inte bara en stark faktor i lärandesammanhang (jämför Den obändiga söklusten); den hjälper också till att ge människor starkare självbilder, att ge dem mer egenmakt (empowerment). Och en större och synligare plats.

Summerat: det nya samhället kan ha starka och lysande platser för de många människorna – om vi rätt använder möjligheterna och inte låter gapen och spänningarna mellan Nord och Syd eller mellan harpengar och sköldpaddspengar bli de som underminerar alla möjligheter till en ny och bättre värld.