Tio Tankar inför Elin Wägnerpriset, 2000

Bodil Jönsson

I samband med att jag fick Elin Wägner-priset ”Väckarklockan”, 24 september, 2000, höll jag en föreläsning på Wägner-symposiet på St Sigfrids folkhögskola.

  Här följer först en kortversion av de 10 punkter jag tog upp där, därefter juryns motivering till varför jag tilldelades priset och slutligen den ”Årets väckarklocka” som jag delade ut.

 

1.       Är Elin Wägner alls möjlig att lära känna?

Frågan kräver en eftertanke: hur lär man alls känna en människa? Kanske främst genom hennes gärningar, hennes avtryck i omvärlden. Textilkonstnärinnnan Ulla Nordin, t.ex., som är med  här i dag, hon gör många avtryck genom sina broderier, vävnader, vantar, mm, och genom dem talar hon till oss, genom dem kan vi lära känna just henne. Nu och framöver. Elin Wägner gjorde också många sådana direkta avtryck under sin levnad. Men det som gör att vi kan lära känna henne i dag är att hon skrev och skrev och skrev. Om det hon gjorde, och om det hon tänkte kring det hon och andra gjorde.

 

2.       Tankar snarare än handling

Varför skrev hon så mycket, varför tänkte hon så mycket? Var det månne så att tankarna var viktigare än handlingen för henne? Hörde hon till dem som hade genomskådat det felaktiga i påståendet att ”fakta är eviga, och teorier är flyktiga”?  Hade hon insett att fakta och teorier faktiskt är oskiljaktiga? För det är de ju. Vilka fakta man kan observera, beror helt på vilka teorier man har i huvudet, vilka föreställningar man har om hur saker och ting hänger samman.

 

3.       Men hon hyllade ändå gärningen

Visst! Hon var fullt medveten om att tankar inte når långt utan erfarenhet.  Än mer tror jag att hon visste: erfarenhet når inte långt utan tankar. För att kunna leda vidare måste erfarenhet betänkas. Börja i ett sammanhang, bearbetas i ett sammanhang. Om kvinnokurserna på Fogelstad skriver hon t.ex. i Tidevarvet den 6/7, 1929, om det väsentliga i att ”alla kom från sina gärningar i levande livet”. Hon visste ju att det som hindrar tanken från att bara fladdra och alla samtal från att bli innehållstomma och spretiga, det avgörs av möjligheten att gå mellan just erfarenhetsvärlden och tankevärlden.

 

4.       Inte alla hyllade henne

Givetvis hade Elin Wägner öppna belackare. Somliga var i det tysta kanske inte belackare men ändå oförstående till att det skulle vara något särskilt med henne. Jag undrar om inte Harry Martinson hörde till de sistnämnda? Det är i varje fall inte lätt att hitta någon genuin hyllning till Elin Wägner i det tal som han höll när han tog över hennes stol i Svenska Akademin. Snarare utandas talet främlingsskap. En sådan kan ha många orsaker. En kan handla om att Martinson inte alls på samma sätt såg potentialen i sprången tankar – erfarenhet – tankar och därmed inte på samma sätt förmådde urskilja vad som är fundamentalt för den reflekterande praktikern.

 

5.       Människans självbild

”Ingen individ är någonsin overksam utan alltid medarbetande, givande, skapande” skriver Elin Wägner. Ja, sin självbild får en människa endast i begränsad omfattning från spegeln. Det mesta i självbilden handlar om återkoppling från andra människor – deras reaktioner på vad man gör.

Att lära sig något är det samma som att förändra sig; att gå från att vara en någon till att bli en annan någon. Att ha en självbild och att ändra denna är alltså nära förknippat med att alls kunna lära sig något. Låt gärna talesättet ”kunskap är makt” få väcka frågeställningar om vad det är som utgör vägarna till respektive kunskap och makt. Det är lärande som är vägen till kunskap – men vad heter vägen till makt? Tyvärr får vi gå till det amerikanska empowerment  för att hitta ett ord – det finns ännu inget vedertaget svenskt uttryck för detta. Samspelet empowerment –lärande är alltså det som gör det så viktigt för mig att få lyfta fram hur också Elin Wägner såg på formandet av människans självbild.

 

6.       En hyllning till individen och exemplet

Jag arrangerar ibland samtalskalas – små fester med gäster bjudna samman utifrån ett givet samtalsämne. Utgången av sådana kalas går inte att förutse – somliga blir bara bra, andra blir bländande. Elin Wägner arrangerade också ”samtalskalas”, och jag känner mig alldeles säker på att hon hade mycket att bidra med. Skälet till säkerheten är att jag hos henne spårar den kombination av humor och allvar, av närhet och distans, som är nödvändig för att ge samtalet både djup och fläkt. Ja, jag tror jag skulle vilja bjuda Elin Wägner som gäst. Undrar vad temat för det samtalskalaset skulle vara? Kanske ”Ömsesidighetens betydelse”? Eller möjligen ”Det särskildas företräde”?

 

Under min uppväxttid (40- och 50-talet) dominerade tron på det generellas värde framför det särskildas. Gemensamma doktriner för samhälle och kultur. Skolämnen med renskalade faktasamband. Nu är något annat på väg: det särskilda är på väg att få ett företräde. Mångfalden, myllret möjliggörs av både tekniken och kulturen. Informationsteknologin gör det möjligt för oss att bete oss alltmer individuellt, bioteknologin att beskriva vår inre särart. Jag tror dessa båda teknikgrenars släktskap är mycket starkare än vad man normalt tänker på. De nöjer sig inte med att individen i princip är unik; de går vidare till att ge en chans att visa på vilket sätt just hon är unik.

 

Jag tror Elin Wägner skulle trivts med denna förändring. För hon var också rotad i det konkreta, i det enskilda exemplet.

 

7.       Dessa starka kvinnor

De hade så mycket att kämpa mot, dessa rösträttens och kvinnofrihetens förkämpar. Samtidigt hade de just därför så mycket att ta avstamp mot. Det finns en friskhet i så mycket av det de gjorde. Fogelstad (utbildning för speciellt kvinnor, baserad på en radikal pedagogik) uppskattar jag speciellt – för dess grundhyllning till kunskap som förändringskraft och för dess tro på idéernas bärkraft.  Bara detta att de inte alls satsade på att verksamheten skulle fortsätta oberoende av dem! När de försvann, stod inget monument kvar; idéerna skulle få finna sina nya vägar.

 

Annat med kvinnoförtecken institutionaliserades, åtminstone för en tid. Hemmets Forskningsinstitut, t.ex. Vilken fantastisk idé att faktiskt

 genomföra att det började bedrivas forskning på de vanligaste av mänskliga verksamheter, nämligen de i hemmet. I detta har vi fortfarande inte kommit så långt – men det var de som började, Britta Åkerman, Carin Boalt, m.fl. Och bakom dem fanns Elin Wägner med ansatsen kvinnan som subjekt, inte objekt (som i ”borgmästarinnan”).

 

Varifrån fick de sin styrka? Vem var min mormor, Georgina Svensson i Hult, Jälluntofta, som fick fem barn men som också fortsatte arbeta som lärare? Vem var min morbror, August, den betrodde kommunalmannen och bonden, som accepterade, kanske rentav stöttade detta? Hur påverkades min mamma Dagmar av Elin Wägner och andra kulturpersonligheter, mamma som gav sig hemifrån som 16-åring för att studera?

 

Vi kan kanske inte veta. Men så mycket är uppenbart som att ingen av dem rimligen kan ha fastnat i den välvillighetens till intet förpliktigande bomull som i dag möter så många förnyelseinitiativ. Jag känner stark beundran och samtidigt viss avund inför dem: de utmanade så uppenbara orimligheter, de bröt mot så tydliga regler, de överskred så sjuka gränser. Och det var just genom detta som de kunde forma sin identitet och sina tankar.

 

8.       Att vilja bli synlig

När Elin Wägner skriver om kakelugnsbranden bakom slutna luckor, och om hur den vill bli synlig, tänker jag på människan och hennes önskan till ett språk. Hur alla människor, hur funktionshindrade de än må vara, vill ta emot något, vill ge ifrån sig något. Allra innerst i själva det existentiella ligger denna önskan att få finnas och att ständigt, ständigt få återkoppling från andra om att man finns.

 

9.       En ny demokrati

Demokratin har många fiender i vår tid. En är att det tar tid att uttrycka sina tankar så att man kan dela dem med andra. Sedan tar det tid att samtala om dem och att eventuellt forma ett gemensamt beslutsunderlag.

 

Elin Wägner uppskattade och skrev om det fina i att läsa tillsammans. Många brev finns där hon delar sina tankar inför böcker med medläsare. I dag har vi kommit så långt att det t.o.m. går att läsa tillsammans i nutid – den ena människan kan över internet få tillgång till sin medläsares noteringar. Det är på väg mot en situation snarlik med att man kan kika över varandras axlar, dock utan att behöva störa varandra.

 

När tankar på så sätt kan slingras runt varandra på nytt sätt, då kan faktiskt en ny demokrati vara på väg.

 

10.    Varför just jag? Varför just nu?

Min tionde och sista punkt får handla om min förundran inför att just jag, just nu, får detta pris. Jag tror förvisso på både tanken och erfarenheten, jag är forskare, folkbildare och fysiker med ett starkt miljö- och handikappengagemang och arbetar sedan många år främst med forskning om teknik och pedagogik för funktionshindrade människor. Men det är inte för det jag uppmärksammats för med Elin Wägnerpriset utan för boken ”Tio Tankar om Tid”.

 

Eller är det kanske inte det? Hänger delarna kanske samman: kan det vara detta att jag tagit med mig en spegling av fysikens strama språk, dess förmåga att peka ut sammanhang, in i mina tidstankar? Dessa som blev ett tiotal tanketrådar i boken ”Tio Tankar om Tid”, och som så många funnit glädje i att hänga upp sina egna tankar på.

 

Ja, så kan det vara – för det är mycket, det där med tiden. Kanske är det ett signum för vår tid att samtidigt som individen och exemplet får allt större makt och tyngd, behöver vi hjälpa varandra med strukturer  så att vi hittar begreppen, sammanhangen och orden med vars hjälp vi kan hitta fram till varandra, samtala med varandra. 

 

 


Motivering till Elin Wägnerpriset ”Årets väckarklocka”2000

Årets väckarklocka är ett pris som delas ut årligen till enskilda eller organisationer som arbetar i Elin Wägners anda. Priset för år 2000 tilldelades den 24 september Bodil Jönsson med följande motivering:

 

I vår globaliserade och högteknologiska värld, där människan ofta känner sig obetydlig och överkörd, visar Bodil Jönsson i Tio Tankar om Tid att människan kan skapa sig utrymme för kritisk eftertanke och därmed medverka till ett mänskligare samhälle.

 

 

Av Bodil Jönsson utdelad väckarklocka

Elin Wägner-pristagaren skall själv dela ut en annan sorts väckarklocka än den belönande.  En skrällande väckarklocka skall gå till en person eller organisation som behöver väckas för freds-, miljö och/eller jämställdhetsfrågorna. Detta blev mitt något speciella val med anknytning till just tid:

 

Årets väckarklocka går till upphovsmännen bakom alla bräckliga och gränssnittsdåliga datorer och nätverktyg.

Långsiktigt hållbar utveckling kräver långsiktigt hållbara människor. Men människor blir inte långsiktigt hållbara om de ständigt och i onödan tvingas använda sin tid, den enda de har, för att kompensera era konstruktörsmissar.

Jag gör denna klockas ringsignal lika ettrig som vad någonsin adrenalinutsöndringarna framför datorn är, lika långvarig som summan av alla människors alla datoromstart-tider och lika otrygghetslarmande för er del som någonsin ett utlöst trygghetslarm är.

Väckarklockan är designad för att vara så störande att ingen av er skall stå ut med mindre än att klockan tystnar. Och det gör den inte förrän Säkuritas Sökuritas gör entré. Medförande sin garanti att här kan den sökande människan känna sig helt övertygad om att hon inte behöver känna sig bekymrad längre – från och med strax skall datorn förstås sköta sin del av jobbet. Alltid.