Människan och teknologin

- temat är urgammalt men gränsöverskridandena är nya

Bodil Jönsson, Certec, LTH,
Krapperup 18 oktober, 2000

Jag kommer här konsekvent att börja i människan och sluta i människan, därav rubrikens ordföljd. Till vardags arbetar jag med tekniken, dess möjligheter och implementeringar främst med hänsyn till funktionshindrade människors behov, önskningar och drömmar.

Det är i tekniska lösningar och deras design som det framgår både hur problem tolkas och vilka möjligheter som utnyttjas. Redan i tankeutgångsläget bestämmer man huruvida man ser människan som:

- ett subjekt, en huvudperson
- ett objekt, den s.k. brukaren, dvs. ett bihang till tekniken, vars förmåga att manipulera tekniken man måste försöka ta hänsyn till
- en diffus schablon-någon

En människa har behov, önskningar och drömmar. Det har inte tekniken. Tekniken kan vara mer eller mindre användbar men framför allt mer eller mindre användvärd (Jämför relationen mellan läsbar och läsvärd. För läsbarhet finns det generella läsbarhetsindex, LIX. Läsvärdhet är något helt annat och kan bara avgöras av läsaren själv.)

Gentemot det man upplever som användvärt, kan man ha en nästan gränslös tolerans vad gäller t.ex. dess taffliga gränssnitt. Och, samtidigt: det hjälper inte hur god användbarheten är, om man inte känner att tekniken ifråga svarar mot något behov, någon önskan eller kanske rentav någon dröm.

Var slutar människan, var börjar tekniken?

Det är svårt och ofta meningslöst att försöka reda ut var människan slutar och var tekniken börjar. Tekniken finns inte bara i våra direkttillgängliga redskap, kommunikationsmedel, energi- och informationslänkar. Den finns också i alla de artefakter som vi omger oss med. Och i alla de mänskliga relationer som ligger dolda i vardagen (vem tänker t.ex. på att han i någon mening är arbetsgivare till ”Stina”, hon med ”Stinas kyckling”?).

En av många påtagliga förändringar i gränsöverskridandet mellan människan och teknologin finns på området IT. Visst har människors tänkande också tidigare manifesterat sig i det yttre, i artefakter, men nu kan det mer immateriellt läggas där ute, som kondenserade tankar. I en omfattning och med en lätthet som gör att åtminstone jag inte gör någon skillnad mellan det som jag lagt därute och det som jag har därinne. Förutsatt, förstås, att åtkomligheten till det yttre regleras av en struktur som jag har i mitt inre.

I många andra sammanhang (bl.a. i Den obändiga söklusten, Brombergs 2000) har jag markerat den distinktion som jag gör mellan information och kunskap. Det för för långt att ta upp den här. Och den är också ointressant så länge som det finns fungerande strukturband mellan det inre och det yttre. Men vad händer när banden klipps?

I somras hade Certec en svår mailserverkrasch. Jag blev då extremt tydligt varse mitt eget beroende av struktur mellan det yttre och det inre. Bakgrunden är att jag förlägger så mycket till dator och nät, att jag omöjligt klarar att namnge material så att jag själv kommer ihåg det. Men eftersom det nästan alltid används vid någon viss tidpunkt, till någon, i något sammanhang fungerar Outlook för min del som min snabblänk till eget material – där kan jag alltid söka, och hittar jag inte på det ena sättet, kan jag hitta på det andra. När nu, efter mailserverkraschen, svaren bara blev ”Det finns inga dokument i denna mappen”, var det som om jag hade haft ett inbrott i mitt inre. Tjuvarna hade inte tagit något (materialet fanns ju faktiskt på min hårddisk, på backup:er och annorstädes), men tjuvarna, krascharna, hade rört till det, slängt det på golvet, så att jag inte längre kunde hitta i det.

Det är ju när något kraschar som man tydligast blir medveten om dess värde. Jag uppskattar numera serverkraschen (jag fick förresten tillbaka allt strukturerat – efter en månad), eftersom den lärde mig så mycket om min ostörda vardag. Om betydelsen av den för mig och många andra oftast omärkliga tankegränsen mellan det yttre och det inre i IT-sammanhang. Den omärkligheten är relativt ny. Och ändå har utvecklingen på det området bara börjat.

Det svåra i kommunikationen mellan människor ligger direkt intill sändaren (och i andra änden hos mottagaren). Allt däremellan är transport och kan lösas med fiffig gammal och ny teknik (böcker, IT, etc.). Men intill människan finns en mental hud, ett övergångsmotstånd mot att formulera något utåt som finns därinne men som inte riktigt vill låta sig formuleras. I takt med att vi får alltmer individualiserade gränssnitt kommer övergångsmotståndet gentemot det yttre att minska. Den omärkliga gränsen kommer att bli ännu mer omärklig. Jag kommer att kunna förlägga ännu mer av min tankevärld utanför mig för det kommer att ta emot mindre. Och när väl ”jag” i ökad utsträckning finns där ute, och när också andra gör det, kommer den mänskliga kommunikationen att kunna anta proportioner som vi knappast kan ana.

Här finns något som borde komma upp också på den etiska dagordningen. För dess positiva möjligheter och för alla de nya möjligheter till missbruk som kommer.

Tre etiska perspektiv

Detta det gränslösa mellan människan och informationsteknologin är, tror jag, ett nytt etiskt perspektiv som borde komma upp på dagordningen genast.

Ett annat är kunskapens supraledning. Alla tidigare tekniska genombrott har föregåtts av kunskapsgenombrott som inneburit att människan fått redskap att bättre hantera det materiella. Jordbruket, metallhanteringen, bokläsandet, industrialismen, kommunikationssamhället följde på redskapsgenombrott som handlade om respektive att kunna så fröer, att tillverka brons, att trycka böcker, att bemästra energi och därmed materia, att hantera elektromagnetism för t.ex. telefon och TV. Gången har oftast varit kunskap – redskap – teknologi – materiabemästring – kulturförändringar. Men nu, nu har kunskapen lett därhän att människan kan göra redskap som kan appliceras direkt på kunskapen själv. Det behövs alltså ingen fördröjande omväg via det immateriella. Återkopplingen kunskap – redskap – kunskap är nästan som en supraledning.

Ett tredje etiskt perspektiv handlar om det unikt individuella. Länge har vi varit noga med att hävda att varje människa är unik, och att människolivet är okränkbart. Men först nu kan du genom två skilda teknikgenombrott visa på vilket sätt just du är unik. Det ena genombrottet är genteknologins, där du kan hitta den individuella bakgrunden till att du är den du är. Det andra är informationsteknologin som möjliggör för dig att bete dig alltmer individuellt. Jag tror inte det är en slump att dessa genombrott kommer samtidigt – de ligger inbäddade i kulturen som något som är tillåtet nu och önskvärt nu (vilket det absolut inte var tidigare – jämför ”Fröken Edit” nedan). Några etiska eftertankar eller snarare förtankar är på sin plats även här.

Att vara en någon, att bli en någon

Min fröken i småskolan hette Edit. Hon hade håret i en knut; det skulle nog småskollärarinnor ha på den tiden. Att Fröken Edit kunde allt som jag skulle lära mig i vår skolsal – det var hon övertygad om. Och inte bara hon. Det visste också mina föräldrar, och det visste jag, och det visste mina klasskamrater.

Tanken på fröken Edit och min småskolesal dök upp när jag läste Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt. Han hävdar (som sociologer ofta gör) att det är kulturen som driver fram tekniken. Alltså inte tekniken som omvandlar kulturen vilket jag (och många av mina kollegor inom naturvetenskap/teknik) ofta tycker. Vi ser ju hur det som nyss bara fanns i laboratoriet plötsligt omvandlar vardagen för gemene man. Hur bredband, distansarbete, mobilitet blir till ändrade förutsättningar i de många människornas liv.

Med Fröken Edit-exemplet blev det emellertid väldigt tydligt för mig hur kultur åtminstone kan omöjliggöra en teknologi. Inte skulle vi kunnat ha en dator och än mindre en internetanslutning i min skola. Det viktigaste skälet för detta är inte att de ännu inte existerade. Nej, det är att de var mentalt omöjliga. Det fanns ju per definition inget att söka utanför fröken Edits huvud. Ja, det var faktiskt inte meningen att vi skulle söka ens i det, för det hörde till situationen att det var fröken Edit som skulle välja vad hon ville delge oss och när. En enda gång minns jag att jag ställde en sökande fråga till fröken – och det tog en ände med förskräckelse. För mig.

Men det är en annan historia, och den skulle föra för långt från huvudspåret: att försöka förstå varför det nu inte längre är omöjligt att ha datorer i klassrum, snarare tvärtom. Vill du läsa mer om mina funderingar om det nya som sker ur skolperspektiv, kan du gå till min artikel ”Skolan mitt i U-svängen”, skriven till KK-stiftelsen.  Där finns inte bara fröken Edit utan mycket, mycket mer.

Det var inte meningen att jag skulle vara någon, där i min barndoms småskola, inte heller att jag skulle bli en någon. Vi skulle bli som folk, hela bunten, och det var det hela. Annorlunda var det när Ruth Bauth byggde upp Kryddgårdskolan i Malmö utifrån övertygelsen att varenda liten unge måste bli sedd. Inget litet barn skulle behöva växa upp med känslan av att hon var utbytbar. Inte heller med känslan av att människorna i omvärlden när som helst kunde bytas ut. Utbytbarhetskänslor leder till grundläggande otrygghet och i värsta fall också till våld: är människor ändå utbytbara, blir inte heller livet särskilt heligt. För oss som hade förmånen att se Kryddgårdskolans förverkligande av ”varenda liten unge måste bli sedd” gav detta ett starkt och bestående intryck. Jag har senare i boken ”Ge oss bara redskapen”, Natur&Kultur, haft glädjen att samtala med Ruth om bland annat självbildens betydelse. Behovet av att vara en någon. Och att värnandet om en integritet egentligen blir meningsfullt först då det handlar om en personlig integritet. FNs barnkonvention , Barnets rättigheter, The Rights of the Child, lägger också stor vikt vid att varje barn har rätt till ett namn och en identitet. Ser du att det heter barnets rättighet, inte barnens? Vartenda litet barn måste bli sett.

Att Ruth känner igen sina önskningar i somligt av den pågående informationsteknologins utveckling är hoppfullt. Hon ser hur man kan få bygga upp sin självbild, bli sedd av andra människor, få återkoppling, göra sig synlig utifrån nya synvinklar, bli sedd utifrån dessa och få ny återkoppling, etc.

Språket

En av människans egenskaper är förmågan att utveckla språk. Vad hon sedan lär sig är inte ”förmågan till språk” – den har hon gratis – utan i ett språk eller flera språk. Dessa språk utgör sedan grunden för det mesta av det övriga intellektuella lärandet. Om hon inte har förmågan att lära sig språket som talas i hennes närmaste omgivning, säger detta inte att hon är utan förmåga att utveckla språk. Språkhandikappet kan vara begränsat till att det var det skriftspråket, det talspråket, det teckenspråket som hon inte klarade att lära sig.

Den nyss vunna möjligheterna att genom tusentals lätthanterliga personliga digitala bilder utveckla inte bara konceptet bilden som ord utan fastmer konceptet bilden som språk representerar därför i detta sammanhang ett starkt genombrott för somliga människor utan fullödigt talat, skrivet eller tecknat språk. Givetvis knyts då inte språket bara till förmågan att ta emot bilder som anvisningar, förklaringar eller förmedlare av sammanhangsföreställningar. Det handlar snarare om att kunna söka med bilder, kunna fråga med bilder. Låt mig travestera Tage Danielsson och säga: utan frågor är man inte riktigt klok. För människor med inlärningssvårigheter kan just detta att själva kunna formulera sina frågor vara ännu viktigare än vad det är för oss andra. Många av dem kan ha en omgivning som sedan länge varit ivrigt sysselsatt med att ge svar på frågor som inte har något överhuvudtaget att göra med de egna upplevda frågorna. ”Svar” som man därför inte kunnat bry sig om, långt mindre förstå. Den nya möjligheten att ”fråga med bilder” blir alltså ett kraftfullt verktyg som kan leda till förstagångshändelser för den som kanske inte så lätt kan eller vill ”kröka sitt intellekt”, sin förmåga till språk.

Bilden som språk har nu gjort ett antal genombrott och ett helt batteri av frågor har vuxit till sig som behöver utmejslas till forskningsfrågor: vad är det egentligen som händer när tidigare kommunikationsbegränsade, ibland inbundna, kanske rentav avskärmade människor, plötsligt blommar upp och utvecklar inte bara sitt bildspråk utan också andra förmågor (somliga erövrar faktiskt både talspråk och kroppsspråk vartefter)? Bildkommunikationen måste rimligen röra något vitalt i människan. Vad? Några delfunderingar finns på http://www.certec.lth.se/isaac .

Den som knäcker läsandets och skrivandets gåta kan genom det överföra och ta emot meddelanden på ett för den oinvigde nästan magiskt sätt. Men den som inte knäcker läsandets generella och abstrakta gåva har dessvärre i och med det samma också förmenats skriftspråkets viktiga möjlighet att agera informationsbärare och informationsbevarare utanför kroppen. Tveklöst är det en stor förändring när en tidigare nästan språklös människa nu genom bildspråket kan sätta fixpunkter utanför den egna kroppen.

Detta påverkar inte bara hans samspel med andra människor. Minst lika viktigt är att de externa fixpunkterna hjälper honom att komma vidare i det egna tänkandet – de påverkar samspelet mellan honom själv och den egna kunskapen

Variation – en förutsättning för sökande. Och vice versa

Det är inte repetition som är all inlärnings moder – det är variation. Det är efter att ha fått tio eller hundra olika lampor utpekade för sig som barnet lär sig begreppet och ordet lampa. Variationer leder till en mönsterigenkänningsförmåga och får det urskilda att framträda mot bakgrunden. Variation inom vissa gränser leder för den berörda till överinlärning: hon uppfattar det hela som ren och skär repetition på ett givet tema men med så olika vinklingar att det inte blir tråkigt. Om plötsligt variationen upplevs för stor, kan så ett nytt mönster urskiljas – och lärandet har tagit ett språng. Nya exempel kan hakas på det nya mönstret. Etc.

För människor med inlärningsproblem har omvärlden ofta försökt åstadkomma vad man tror är förenklingar å den berördas vägnar. En av välviljans standardförenklingar består i att man försöker ersätta myllret med det enahanda. Systematiskt tar man bort variation och baserar sig metodiskt på ren och skär repetition. Resultaten kan vara goda så länge man stannar kvar i skolmiljön/motsvarande. Den berörda blir betingad på somliga sammanhang och behärskar dessa till 100% men är däremot tillspillogiven där utanför. Sökaren inuti människan, sökaren som behöver variation för en meningsfull existens, har inte fått någon chans överhuvudtaget.

Nu går emellertid variation att åstadkomma. Lätt. Nu gäller det bara att IT-möjligheterna tankemässigt hinner ifatt människan. Det finns inga historiska förebilder som vi kan luta oss mot för att på förhand ana oss till effekterna av den omfattning i vilken just nu människor, handikappade och inte handikappade, bryter nya vägar genom learning by searching. Skeendet rör sig längs en av alla dessa branta exponentialfunktioner, och erfarenheterna behöver bli betänkta och beforskade, så att nya mönster går att urskilja. Men TTT, Tankar Tar Tid, medan ITIT, Information Tar Inte Tid. Kunskapens tempel har sitt tempo, informationens snabbköp sitt.

Ny generös perceptionsvalfrihet

I varje grupp av människor finns det några som är utpräglat visuella, medan andra är utpräglat auditiva. Ett starkt perceptionskanalsberoende är inte nödvändigtvis vare sig ett funktionshinder eller en funktionsfördel om det går för var och en att välja vilken perceptionskanal man vill utnyttja för sitt sökande. Och det gör det snart fullt ut i IT-sammanhang.

Rätt utnyttjat kan detta bli till såväl ett kompensatoriskt som ett pedagogiskt hjälpmedel. Kompensatoriskt genom att den utpräglat visuelle kan få basera sig på just seende, den auditive på hörsel, den kombinationsberoende kan få både och. Pedagogiskt kan det t.o.m. bli möjligt att i tidig ålder något påverka hur perceptionsförmågan utvecklas genom t.ex. spännande datorspel som uppmuntrar den svaga perceptionskanalen.

Ny generös asynkronitet

Det är många som plötsligt kan visa upp helt andra förmågor när det inte finns någon som tittar över axeln. Ingen som hetsar. När de inte behöver vara synkrona, samtidiga, med någon annan, kan de låta sin egen insats ta 10 sekunder, 10 minuter, 10 dagar, och när de väl gör sina inlägg, gör sina prestationer är det ingen annan som vet hur mycket tid de satsat.

Det är andra gåvor än tidigare som kommer till sin rätt i en asynkron kommunikation. Inte bara för den extremt långsamme, som tidigare inte hängde med, eller för den extremt snabbe som alltid blev uttråkad. Nej, också för den som starkt hämmats av uppfordringen till synkronitet. Generositeten gentemot olikheter ökar.

Paradigmskifte

Jag har tänkt och skrivit och talat ganska mycket om vad jag tror mig se av det nya sökandet – lärandet. Men av begripliga skäl inte så länge: första gången var faktiskt i mars –99 i ett radioprogram (se eller lyssna på http://www.certec.lth.se/bodil/senavanor.asp ). Och sedan har tankegenerationerna avlöst varandra, bl.a. gjorde jag de Tekniska Högskolornas ansvar för att arbeta med IT, sökande, lärande till ett huvudinnehåll i det tal jag höll när jag fick KTHs stora pris i november-99 (http://www.certec.lth.se/bodil/KTHstorapris.html ). Februari –00 kom det första större och sammanhängande: en bok som jag gjort tillsammans med Karin Rehman, Den obändiga söklusten, Brombergs förlag.

”Det kändes konstigt – fast fint”, sa´ en ung datorkille efter att ha läst förhandsmanus till boken. Ja, så är det - det här är så nytt att det nästan inte finns något skrivet om det än som man kan hänga upp sina exempel på. Inte ens de som arbetar många, många timmar per dygn i dator- och nätsammanhang har haft någonstans där de kunnat läsa om allt detta nya de är med om. De har kunnat vara i det, javisst, men de har inte kunnat hitta särskilt många reflexioner om det. När de så får syn på strukturer, kan de myllra över av egna exempel.

Samtidigt står den nygamla experimentella psykologin fram i ny dager. Läs gärna Skinners ”The technology of teaching” från 1968. Kanske får du liksom jag en tankeställare. En stor del av boken handlar om de ”teaching machines” som många av oss hånade då, och som ju faktiskt inte heller slog igenom. Men när jag nu, 30 år senare, läser om boken, ser jag hur det är nästan precis så vi sitter nu som vad studenterna gjorde i Skinner bok – dock med ett stort undantag. Vi gör det i en aktiv sök-teknisk miljö, Skinners maskiner däremot var tänkta som verktyg för en aktiv anvisningspedagogik. Man kunde visserligen till en del välja innehåll, hastighet och repetitionsfrekvens själv, men sedan var det läraren, programmakaren, som hade skött upplägget. Nu däremot när vi sitter som klistrade vid våra datorer, handlar det om det omvända: vi söker själva. När Skinner beskrev hur man kanske egentligen är rädd för den makt som ligger i en effektiv undervisning och dess närhet till hjärntvätt, och hur man är speciellt rädd för den absoluta makten (power frightens – and absolute power frightens absolutely), så var det lärarens makt man var rädd för. Nu är det sökaren som har makten – nu handlar det mera om empowerment. Men också i sökparadigmets tidevarv är det återkoppling och betingning som firar triumfer vid datorerna.

Du minns säkert hur en Pavlovsk hund fick vänja sig vid kombinationen av att när han fick mat, hördes också en visselpipa. Efter ett tag räckte det med signalen för att saliven skulle rinna till på hunden – även om inget köttstycke kom fram. Då hade hunden blivit betingad på symbolen, dvs. på ljudet från visselpipan.

Betingning är en mycket effektiv form av lärande. Vad är det då för betingningar som sker vid datorn och med hjälp av Internet? En betingning ligger i hela situationen – den ställer in dig på att du skall söka, för symbolerna du ser påminner dig om hur du sökte förra gången och förra och förra.

Nere på detaljnivå i datorgränssnittet finns det många instrumentella betingningar. Vi vänjer oss till ett antal framgångsrika beteenden, ungefär som Skinners råttor gjorde i Skinner-boxen. Vi råkar klicka på något (mer eller mindre som råttorna råkade komma åt en spak), får en återkoppling, råkar göra om det igen, får samma, precis samma återkoppling, och si: vi blir betingade till att det är precis så man gör. Barnen betingas ännu snabbare – deras förmåga att snabbt ta till sig datorkonsterna har stora likheter med hur överlägsna de är oss vuxna i Memoryspel. Vid datorn blir barnens övertag än mer utslagsgivande, för till skillnad från Memoryspel, där korten läggs ut på olika sätt varje gång, är datorn sig alltid lik. Samma tangentbord, samma mus, samma skärm. Det är den instrumentella betingningen (dvs kopplingen: om apkonst si, så effekt så) som står för en stor del av framgången i Windows-konceptet, just för att det allra mesta där är sig så likt tvärsigenom att man skulle kunna tro att det rörde sig om en laborationssituation inom den experimentella psykologin.

Det finns ett antal olika tidsintervall som stagar upp vårt lärande och sökande. Ett sådant ligger runt 3 sekunder – UNGEFÄR den tidsrymd som man kan hålla en minnesbild intakt. Eller som man kan hålla vid liv ett antal samtidiga komponenter i en tankestruktur. 3 sekunder inramar för människan en HÄNDELSE, stycke ett. Det har man förstås vetat också förr: många av Shakespeares sonetter har versrader på cirka 3 sekunder. I datorvärlden har det blivit allt mer uppenbart hur tre sekunder utgör ett sammanhållande och samtidigt en smärtgräns: inom 3 s måste jag få en återkoppling för att tro att det ena hänger samman med det andra. De flesta framgångsrika programvaror utnyttjar detta, och de dator- och Internetbetingningar som jag lyfter fram här ligger garanterat alla på nivån "inom 3 sekunder".

Nu när vi sitter med facit på hand vad gäller datorernas, speciellt Windows-miljöns genomslagskraft, är det lätt att inse att den rimligen svarar mot något genuint grundläggande i människans egen utrustning. Få förutsåg detta. Men det var inte många som förutsåg TV-genombrottet heller. Inte ens bland teknikerna.

En annan effekt av att vara sökare snarare än mottagare och av betingning är att Internet gynnar ett stort mått av överinlärning. Visst minns du kanske hur inlärningspsykologerna kunde visa hur man skulle göra för att bäst lära sig meningslösa stavelser. Det gällde att efter det att man väl kunde rabbla stavelserna, fortsätta inlärningen lite längre. Överinlära. Då glömde man nämligen sedan inte så snabbt. Men det var ju så väldigt tråkigt att man var tvungen att riktigt ta sats för att åstadkomma en överinlärning.

Egentligen syftade nog den gamla skolläxan till att var och en skulle kunna få sitt mått av överinlärning. Rätt satt i system skulle den nog kunnat vara fiffig – men det gick ofta mer slentrian än effektivitet i läxläsningen. Jag tror att det främst var koncentration man saknade.

På Internet kan också var och en få sitt mått av överinlärning. Också där kan man repetera hur många gånger man vill. Men det finns en stor skillnad i att man kan göra det när man vill, och att man hela tiden råkar ut för variationer. Överinlärningen blir inte så enahanda då. Dessutom kan man samtala med varandra på nätet, även det på ett nytt sätt. I ett samtal som har talspråkets fräschör men skiftspråkets egenskaper vad gäller att finnas bevarat. Vara kvar. Med möjlighet till överinlärning – vad var det egentligen hon sa´?

Till exemplets lov

Tekniken möjliggör i vår tid att det speciella kan växa till sig på bekostnad av det generella. Inte bara genom att människan kan få lov att vara unik och speciell utan också genom att exempel, enskilda exempel, firar triumfer över det regelbundet generella. Ett myller av frågor, t.ex., inte bara generella svar.

Har du tänkt på att vi inte ens har någon beteckning på svaret på en FAQ?! Frågorna är så dominanta, att man underförstått utgår från att om bara frågorna ställs, så löser sig nog det där med svaren. En annan illustration på samma tema hittar du om du tänker efter hur ofta du använder ”sök”-funktionen och hur sällan du använder ”hjälp”-funktionen på datorn. Vad gäller ”hjälp”-funktionen är det ju alltid någon annan som på förhand tänkt ut något å dina vägnar. Och det märks – för det blir ju aldrig riktigt bra.

Det är nu dags att vidareutveckla Sören Kirkegards ord om att läraren skall försöka hitta den studerande där hon är och börja just där. Inse att allt annat är fåfänga. Undan för undan börjar det nu visa sig hur det inte främst är läraren som skall hitta eleven där hon är. Det är eleven som skall få chansen att hitta sig själv i sin sökande-lärande-process och börja just där hon är. Men den chansen kan förstås läraren läraren hjälpa till att öka.

Människan i u- och i-land

I ett kort brev till FN, som jag skrev på begäran nu i augusti 2000 (brevet finns i sin helhet på www.certec.lth.se/bodil/dok/FN.html ), diskuterar jag ett standardmönster med små variationer:

Även om t.ex. unga indiers flyttning till USA förstärker obalansen mellan i-värld och u-värld, även om många dataföretag kan göra sig oförtjänt och oförskämt stora pengar på detta, går det inte att komma ifrån att kanske de unga själva vinner på det. Och att deras bidrag till en bättre värld faktiskt kan bli större än vad de blivit om de stannat kvar hemma.

Jag är alltså inte beredd att fördöma trenden ”go west”. Men samtidigt: Vilken uppmaning till FN att skärpa och nytolka och bättre förverkliga artikel 26 i FN-deklarationen (om utbildning) och 27 (om forskning). Denna gång finns det en unik möjlighet att få starkt i-världsstöd till utbildning och forskning i u-världen genom finansiering också av storföretagen. För nu kan man inte bara luta sig mot de mellanmänskliga solidaritetstankarna och önskan att medverka till drägligare överlevnadsförhållanden genom utrotning av analfabetismen. Nej, nu pekar också det krasst utvecklings- och ekonomiorienterade i samma riktning: stötta utbildning och forskning – och det på platsen, för då kan man ju hitta många, många flera guldhjärnor…

Kära FN: se till att utnyttja detta läge! Slå FN-mynt av det.

Människan och det personliga ansvaret

Jag hade för ett antal år sedan förmånen att få träffa Dalai Lama. Vi var några stycken, och vi skulle formulera varsin fråga till honom. Min löd ungefär så här: ”De senaste åren har det ena politiska systemet efter det andra fallit. Före fallen heter det alltid att det är saken, inte personen, som är det viktiga. Men efter fallet finns det inte någon kvar som försvarar ”saken”. Detta har fått mig att inse och att formulera att ett ansvar är alltid personligt. Hur tänker du om det?”

Att frågan etsat sig fast i mig beror nog mer på situationen än på Dalai Lamas svar (det innebar i stort sett att han också hävdade det personliga ansvarets unika ställning). Jag ser sedan dess behovet av det personliga ansvaret överallt – och hur situationen förändras när den övergår från att bli personlig till anonym och vice versa.

Vad är det t.ex. som gör att lagen om för-gångsrätt vid övergångsställen slog igenom så starkt och ändrade stadstrafikbeteendet? Jo, att man kan se varandra i ögonen och att båda parter vet vem som har ansvaret: bilföraren. Följdtanke för också andra trafiksituationer: vad skulle det göra för skillnad om ditt namn kom upp på bilens nummerskylt när du satte dig bakom ratten? Stor, tror jag. Då blev det ju uppenbart för alla (och därmed starkare också för dig) att det var du som körde. Då var du inte en anonym bilförare i flocken utan hade att på ett helt annat sätt leva upp till det personliga ansvaret. Ett personligt ansvar är inte alltid individens, det kan ofta vara gruppens: ”det är vi, det är de, det är ni”. Det kan vara lika viktigt som att det är mitt, ditt, hans, hennes. Men det fundamentala är att ett ansvar alltid är någons.

Ställer man frågan hur det är med det personliga ansvaret på internet i dag, hittar man en avgrund. Det är som om människans dåliga tendenser till våld och sex florerar ohämmat. Det talas mycket om att tillhandahållaren är anonym. Men själv tror jag att den viktigaste haken är att användaren är anonym. Att vi något så när stävjar dessa företeelser i det levande livet beror på att det här finns mer av upplevt personligt ansvar. Det är t.ex. inte så självklart enkelt för en betrodd familjefar att söka sig till hårdporr och prostitution – han är ju han, han syns som sig själv, och hans egen övriga självbild utövar en stark egenkontroll. Men på nätet är han en icke-någon, och där finns ofta ingenting och ingen som kontrollerar honom.

Samhället i levande livet har vi skapat bl.a. för att kunna skydda oss mot våra mindre önskvärda kulturfördärvande böjelser. Vilket samhälle som efterhand kan utvecklas på nätet har jag ingen aning om. Men jag tror att bevekelsegrunderna för att göra internet mer människovärdigt måste vara de samma som de som finns i det levande livet, och jag tror att den kanske viktigaste metoden blir att också på nätet göra personen synlig.

Människan, värdena och den märkliga nya ekonomin

Jag hade en artikel/krönika i Veckans affärer den 14 augusti i år. Jag svarade ja på en förfrågan eftersom jag ville se hur andra eventuellt reagerar över mitt sätt att ta upp en värdediskussion – och hur jag i min tur eventuellt reagerar på andras återkopplingar. Jag är lite ställd inför insikten att jag kanske måste vänja mig vid att ständigt byta former och implementeringar för att kunna hålla mig till mina värden. De tvära kasten har två goda effekter: jag tvingas skärpa min medvetenhet om vilka mina värden är, och jag tvingar leva med den osäkerhet som dessa ständigt nya implementeringar driver fram: hur kommer det sig att jag nu gör så här när jag nyss gjorde så där? Den osäkerheten är troligen lika nyttig som vad den är svår. Här skall du få mina funderingar under rubriken ”Fabeln om haren och sköldpaddan” utskrivna – vill du ha dem på webben också, kan du klicka fram dem där.

”Jag gjorde en gång i tiden ett vykort med titeln ”Pengar och pengar”. Det är så gammalt att tidsaxeln bryts redan 1995. Ändå talar det sitt tydliga språk. Den ena ekonomin, att gå till jobbet, få lön, betala hyra och mat, alltså sköldpaddans ekonomi, är ganska så stillastående. Förväntningspengarna däremot, harpengarna, bara far i höjden. Hade axeln förlängts till år 2000, hade valutahandelsgrafens ändpunkt troligen kommit långt utanför denna tidningssida.

Att det här vykortet alls kom till, ja, att jag alls en gång började tänka över ekonomi i elementära fabeltermer, berodde på att jag var i Argentina år 1992 när svenska kronan bara föll och föll. Jag läste om det som om Sverige var ett främmande land: marginalräntan (vad i all sin dar är det? Det vet nog alla andra… Jag får väl veta när jag kommer hem.) var 500%, inget hade egentligen hänt men pengar hade börjat rulla ut ur Sverige beroende på osäkerhet om utgången i den franska folkomröstningen och storleken på den tyska räntan (eller om det möjligen var tvärtom). Det påstods vara detta som höll igång karusellen och de fortsatta spekulationerna, inte att Sverige hade blivit bankrutt eller svenskarna plötsligt inkompetenta och lata.

Inte talade vi på den tiden om att det skulle gå pengar i systemen, och att detta skulle vända upp och ner på världens ekonomiska system. Nej, inom the global village skulle det utbytas ”information”, vilket i första omgången bara föreföll bra: människor jorden över skulle på så sätt nå en annan närhet till varandra.

Handen på hjärtat – hade vi velat ha detta ekonomiska system om vi hade kunnat förutse det? Och vem är ”vi”?

Redan år 1992 snurrade har-pengar elektroniskt tämligen så friktionsfritt. Pengar kunde bytas mot pengar utan någon nämnvärd tröghet i Harens elektroniska system. I Sköldpaddans däremot tog och tar allt sin tid. Det tar tid att anställa människor, utbilda dem, ja, det tar t.o.m. tid att avskeda dem. Likaledes tar det tid att framställa produkter och att avyttra dem. I detta Sköldpaddans system finns det alltså en mycket större tröghet. Och ändå leker Haren och Sköldpaddan leken att de sysslar med samma pengar – det är detta jag inte fick ihop då år 1992 och det är detta jag fortfarande inte får ihop. Som fysikalisk metafor skulle man kunna se det som att Sköldpaddan har att dra runt ett stort, tungt kugghjul under mycket friktion, medan Harens kugghjul spinner friktionsfritt. Vad är det egentligen som förenar två sådana system – mer än att de låtsas att de sitter på samma axel?

Jag kunde inte hitta det förenande då, och jag kan inte hitta det nu. Åren har gått, och mycket har förändrats. När Har-ekonomin visat sig fortsatt framgångsrik, har alltfler anammat den som något verkligt och eftersträvansvärt. Ekonomiska klubben och A-ekonomi är numera var mans egendom, och svenska folket köpte glatt det Telia man redan ägde. Även om jag inte hittar det förenande, har jag respekt för att mänskligheten kanske har satt igång något man inte kan stoppa. Och även om logiskt en separation mellan de två ekonomierna vore det enda rimliga, går den kanske inte att åstadkomma. Tyvärr har ingen av alla de ekonomer, som jag träffat under dessa år, kunnat ge mig några bätte och hållbarare bilder av världens ekonomiska system än min fabelbild, så jag har inte kunnat bli av med den. Och jag har bestämt mig för att jag inte begriper nåttttt av det som sker i världens ekonomier. Men jag lyssnar med ett snett småleende på alla dem som ena veckan förklarar ett skeende och förutspår ett annat, och veckan därefter lika glatt förklarar varför allt gick i andra riktningen. Mina slutsatser är åtminstone två : det finns helt enkelt inga vettiga förklaringsmodeller, och det är otillfredsställande att haren och sköldpaddan, lika inkompatibla som någonsin, ändå inte är särskiljbara.

Ungefär som när jag långt borta i Argentina år 1992 fick höra talas om den svenska marginalräntan på 500% och inte förstod något, tänker jag nu: det är nog bara jag som inte förstår. De andra förstår nog, på något sätt, fast just jag inte kan få ihop vad de säger. Men nu har jag börjat tvivla på även detta, för nu har det inträffat att jag (JAG!) fått pris som Årets ekonomikvinna. Jätteglad och jättepaff blev jag, och i yran kunde jag inte avhålla mig från att säga till prisutdelarna att detta att de gav just mig ett sådant pris – det visar kanske att de inte heller förstår nåtttt… De tog inte illa upp. Tvärtom ledde det till spännande samtal. Och nu fortsätter jag med att viska i örat på denna tidnings läsare: tänk om kanske ingen förstår det ekonomiska system som råkade bli inte blott möjligt genom de globala digitala nätverken utan också genast använt? Tänk om Haren, han med förväntningspengarna, han som byter pengar mot pengar utan att ha passerat vare sig människor eller varor eller något annat med friktion, bara håller på med Kejsarens Nya Pengar?

Om kejsaren egentligen är penganaken, fast han verkar så pengastinn, vad är det då egentligen som finns? Konstigt nog fick jag ekonomipriset mest för att jag driver att tid är det enda en människa har. Skulle det gå att forma människonära ekonomier om man utgår från att människors tid är den egentliga guldmyntfoten? Inte vet jag. Tämligen så riskfritt är det i alla fall att börja med att göra ett vykort.

Avslutningsvis: rent dum är jag inte även om jag i dessa spalter valt att ge till naivitet avskalade framställningar. Visst begriper också jag att det har drastiska konsekvenser att de ickekompatibla systemen för haren och sköldpaddan är hopkopplade. Och när jag tänker i den riktningen undrar jag ibland: hur länge kan offentlig sektor i så stor utsträckning som nu drivas med sköldpaddspengar, dvs. med riktiga, tröga pengar från bl.a. skatter på löner och varor och sådant som omsätts i sköldpaddans system? Hur länge kan t.ex. universitetsverksamhet finansieras i allt väsentligt med sköldpaddspengar? Och vad med vård, skola och omsorg?”

Samtidsteknologin som implementerad kultur,
kulturen som implementerad teknologi?

I det auktoritära tidevarvet låg auktoriteten och initiativföreträdet hos sändaren. Människorna, mottagarna, de många, skulle enkelt och rättframt på bästa sätt söka ta till sig det sända. I det nya samhället finns i stället initiativföreträdet hos de många, hos sökarna, och det de söker är återkoppling från omvärlden. Denna återkoppling är inte bara en stark faktor i lärandesammanhang; den hjälper också till att ge människor starkare självbilder, att ge dem mer egenmakt (empowerment). Och en större och synligare plats.

Hm. Människan och teknologin – det är mycket, det!

Senast ändrad: 02-06-28