Fabeln om haren och sköldpaddan

Bodil Jönsson, professor, Certec, LTH

Veckans Affärer, 14 augusti, 2000


Jag gjorde en gång i tiden ett vykort med titeln ”Pengar och pengar”. Det är så gammalt att tidsaxeln bryts redan 1995. Ändå talar det sitt tydliga språk. Den ena ekonomin, att gå till jobbet, få lön, betala hyra och mat, alltså sköldpaddans ekonomi, är ganska så stillastående. Förväntningspengarna däremot, harpengarna, bara far i höjden. Hade axeln förlängts till år 2000, hade valutahandelsgrafens ändpunkt troligen kommit långt utanför denna tidningssida.

Att det här vykortet alls kom till, ja, att jag alls en gång började tänka över ekonomi i elementära fabeltermer, berodde på att jag var i Argentina år 1992 när svenska kronan bara föll och föll. Jag läste om det som om Sverige var ett främmande land: marginalräntan (vad i all sin dar är det? Det vet nog alla andra… Jag får väl veta när jag kommer hem.) var 500%, inget hade egentligen hänt men pengar hade börjat rulla ut ur Sverige beroende på osäkerhet om utgången i den franska folkomröstningen och storleken på den tyska räntan (eller om det möjligen var tvärtom). Det påstods vara detta som höll igång karusellen och de fortsatta spekulationerna, inte att Sverige hade blivit bankrutt eller svenskarna plötsligt inkompetenta och lata.

Inte talade vi på den tiden om att det skulle gå pengar i systemen, och att detta skulle vända upp och ner på världens ekonomiska system. Nej, inom the global village skulle det utbytas ”information”, vilket i första omgången bara föreföll bra: människor jorden över skulle på så sätt nå en annan närhet till varandra.

Handen på hjärtat – hade vi velat ha detta ekonomiska system om vi hade kunnat förutse det? Och vem är ”vi”?

Redan år 1992 snurrade har-pengar elektroniskt tämligen så friktionsfritt. Pengar kunde bytas mot pengar utan någon nämnvärd tröghet i Harens elektroniska system. I Sköldpaddans däremot tog och tar allt sin tid. Det tar tid att anställa människor, utbilda dem, ja, det tar t.o.m. tid att avskeda dem. Likaledes tar det tid att framställa produkter och att avyttra dem. I detta Sköldpaddans system finns det alltså en mycket större tröghet. Och ändå leker Haren och Sköldpaddan leken att de sysslar med samma pengar – det är detta jag inte fick ihop då år 1992 och det är detta jag fortfarande inte får ihop. Som fysikalisk metafor skulle man kunna se det som att Sköldpaddan har att dra runt ett stort, tungt kugghjul under mycket friktion, medan Harens kugghjul spinner friktionsfritt. Vad är det egentligen som förenar två sådana system – mer än att de låtsas att de sitter på samma axel?

Jag kunde inte hitta det förenande då, och jag kan inte hitta det nu. Åren har gått, och mycket har förändrats. När Har-ekonomin visat sig fortsatt framgångsrik, har alltfler anammat den som något verkligt och eftersträvansvärt. Ekonomiska klubben och A-ekonomi är numera var mans egendom, och svenska folket köpte glatt det Telia man redan ägde. Även om jag inte hittar det förenande, har jag respekt för att mänskligheten kanske har satt igång något man inte kan stoppa. Och även om logiskt en separation mellan de två ekonomierna vore det enda rimliga, går den kanske inte att åstadkomma. Tyvärr har ingen av alla de ekonomer, som jag träffat under dessa år, kunnat ge mig några bätte och hållbarare bilder av världens ekonomiska system än min fabelbild, så jag har inte kunnat bli av med den. Och jag har bestämt mig för att jag inte begriper nåttttt av det som sker i världens ekonomier. Men jag lyssnar med ett snett småleende på alla dem som ena veckan förklarar ett skeende och förutspår ett annat, och veckan därefter lika glatt förklarar varför allt gick i andra riktningen. Mina slutsatser är åtminstone två : det finns helt enkelt inga vettiga förklaringsmodeller, och det är otillfredsställande att haren och sköldpaddan, lika inkompatibla som någonsin, ändå inte är särskiljbara.

Ungefär som när jag långt borta i Argentina år 1992 fick höra talas om den svenska marginalräntan på 500% och inte förstod något, tänker jag nu: det är nog bara jag som inte förstår. De andra förstår nog, på något sätt, fast just jag inte kan få ihop vad de säger. Men nu har jag börjat tvivla på även detta, för nu har det inträffat att jag (JAG!) fått pris som Årets ekonomikvinna. Jätteglad och jättepaff blev jag, och i yran kunde jag inte avhålla mig från att säga till prisutdelarna att detta att de gav just mig ett sådant pris – det visar kanske att de inte heller förstår nåtttt… De tog inte illa upp. Tvärtom ledde det till spännande samtal. Och nu fortsätter jag med att viska i örat på denna tidnings läsare: tänk om kanske ingen förstår det ekonomiska system som råkade bli inte blott möjligt genom de globala digitala nätverken utan också genast använt? Tänk om Haren, han med förväntningspengarna, han som byter pengar mot pengar utan att ha passerat vare sig människor eller varor eller något annat med friktion, bara håller på med Kejsarens Nya Pengar?

Om kejsaren egentligen är penganaken, fast han verkar så pengastinn, vad är det då egentligen som finns? Konstigt nog fick jag ekonomipriset mest för att jag driver att tid är det enda en människa har. Skulle det gå att forma människonära ekonomier om man utgår från att människors tid är den egentliga guldmyntfoten? Inte vet jag. Tämligen så riskfritt är det i alla fall att börja med att göra ett vykort.

Avslutningsvis: rent dum är jag inte även om jag i dessa spalter valt att ge till naivitet avskalade framställningar. Visst begriper också jag att det har drastiska konsekvenser att de ickekompatibla systemen för haren och sköldpaddan är hopkopplade. Och när jag tänker i den riktningen undrar jag ibland: hur länge kan offentlig sektor i så stor utsträckning som nu drivas med sköldpaddspengar, dvs. med riktiga, tröga pengar från bl.a. skatter på löner och varor och sådant som omsätts i sköldpaddans system? Hur länge kan t.ex. universitetsverksamhet finansieras i allt väsentligt med sköldpaddspengar? Och vad med vård, skola och omsorg?