De nya learning by searching-möjligheterna och deras möjliga betydelse för hörselskadade människor

Hörselskadades Riksförbunds Forskningskonferens 2000-09-13

Bodil Jönsson, professor, Certec LTH


Själva avsikten med mitt anförande här i dag är inte att gå in på specifik forskning till gagn för människor med hörselnedsättningar. I stället skall jag koncentrera mig på de mest utmanande effekterna av den pågående IT-utvecklingen och försöka inspirera er att fundera över vilka de specifika konsekvenserna kan bli för hörselskadade.

Att anlägga detta synsättet är egentligen inte märkligare än att dra fram i ljuset att det för rörelsehindrade människor har varit väl så viktigt med den allmänna teknikförändringen som vad det är med de specifika handikapphjälpmedlen. Så betyder t.ex. hissar att man slipper trapporna, vattenledningar att man slipper bära vatten, centralvärme att man slipper vedhanteringen. Nog så viktigt för alla, men speciellt viktigt om man har funktionshinder som gör att man inte så lätt kan kröka sin kropp. För många är dessa generella standardstegringarna det som möjliggör ett eget boende.

Nu kommer med stormsteg också möjligheterna att sänka kognitiva trösklar och därtill en större generositet gentemot användning av olika perceptionskanaler. Nog så viktigt för alla, men speciellt viktigt om man har ett funktionshinder som gör att man inte så lätt kan kröka sitt intellekt eller använda alla sina perceptionskanaler. (Uttrycket ”att kröka sitt intellekt” har jag lånat ur Peter Anderbergs licentiatuppsats. Peter är doktorand på Certec och själv funktionshindrad).

 

Med början i det auktoritära

Min fröken i småskolan hette Edit. Hon hade håret i en knut; det skulle nog småskollärarinnor ha på den tiden. Att Fröken Edit kunde allt som jag skulle lära mig i vår skolsal – det var hon övertygad om. Och det visste också mina föräldrar, det visste jag, och det visste mina klasskamrater. Det fanns ingen dator och ingen internetanslutning. Skulle det kunnat finnas? Tekniskt gick det förstås inte eftersom det ännu inte fanns, men är det ens tänkbart som ett rent tankeexperiment? Nej. Det är mentalt omöjligt. Det fanns ju per definition inget att söka utanför fröken Edits huvud. Ja, det var faktiskt inte meningen att vi skulle söka ens i det, för det hörde till situationen att det var fröken Edit som skulle välja vad hon ville delge oss och när. En enda gång minns jag att jag ställde en sökande fråga till fröken – och det tog en ände med förskräckelse. För mig.

Men det är en annan historia, och den skulle föra för långt från huvudspåret: att försöka förstå varför det nu är både möjligt och brukligt med datorer i klassrum. Vill du läsa mer om mina funderingar om det nya som sker ur skolperspektiv, kan du gå till min artikel ”Skolan mitt i U-svängen”, skriven till KK-stiftelsen och tillgänglig på www.certec.lth.se/bodil/dok/usvangen.html . Där finns inte bara fröken Edit utan mycket, mycket mer.

 

Att bli sedd – och att kunna göra sig synlig

I det auktoritära tidevarvet låg auktoriteten och initiativföreträdet hos sändaren. Människorna, mottagarna, de många, skulle enkelt och rättframt på bästa sätt söka ta till sig det sända. I det nya samhället finns i stället initiativföreträdet hos de många, hos sökarna, och det de söker är återkoppling från omvärlden. Denna återkoppling är inte bara en stark faktor i lärandesammanhang (jämför boken Jönsson, Rehman, Den obändiga söklusten); den hjälper också till att ge människor starkare självbilder, att ge dem mer egenmakt (empowerment). Och en större och synligare plats.

Ruth Bauth, legendarisk rektor, byggde upp Kryddgårdskolan i Malmö utifrån övertygelsen att varenda liten unge måste bli sedd. Inget litet barn skulle behöva växa upp med känslan av att hon var utbytbar. Inte heller med känslan av att människorna i omvärlden när som helst kunde bytas ut. Utbytbarhetskänslor leder till grundläggande otrygghet och i värsta fall också till våld: är människor ändå utbytbara, blir inte heller livet särskilt heligt.

I Ruths skola fanns det ursprungligen lika lite som i fröken Edits någon dator eller någon internetanslutning – men där skulle de passat in alldeles utmärkt! För där var just meningen med hela alltet att man skulle vara en någon och bli en någon. Där var det så uppenbart att en av konsekvenserna av att ”kunskap är makt” är att vägen till kunskap, lärande, förutsätter att eleven också samtidigt får gå vägen till makt, empowerment. Lärande är empowerment.

För oss som hade förmånen att se Kryddgårdskolans förverkligande av ”varenda liten unge måste bli sedd” gav detta ett starkt och bestående intryck. Jag har senare i boken ”Ge oss bara redskapen”, Natur&Kultur, www.certec.lth.se/dok/geoss , haft glädjen att samtala med Ruth om bland annat självbildens betydelse. Behovet av att vara en någon. Och att värnandet av en integritet egentligen blir meningsfullt först då det handlar om en personlig integritet. FNs barnkonvention , Barnets rättigheter, The Rights of the Child, lägger stor vikt vid att det är det personliga, det specifika som är viktigt. Varje barn har rätt till ett namn och en identitet.

Såg du att det heter barnets rättighet, inte barnens? Vartenda litet barn måste bli sett. De viktigaste delarna av sin självbild får hon i ett samspel med andra människor. Den fysikaliskt optiska som hon får i spegeln räcker bara en liten bit. Resten kommer när hon blir sedd av andra människor, får återkoppling, gör sig synlig utifrån nya synvinklar, blir sedd utifrån dessa och får ny återkoppling, etc.

 

Språket

Därmed är jag över på omvärldens förmåga att ge dig återkoppling. I den sändande – mottagande världen var det viktigaste att det sända budskapet kunde nå dig, även om du hade en hörselnedsättning eller var döv. Det handlade om mikrofon på den talande mänskliga sändaren och hörselslinga hos den lyssnande mottagaren. Eller om teckentolkning av sändaren.

Nu efter 180 graders vridning till den sökande människans perspektiv är det viktigaste att man själv kan kommunicera sin fråga/sitt intresse och få återkoppling på ett språk som man kan förstå. I denna ordning. Med eget initiativföreträde. Också människor som kanske tidigare inte lyckats särskilt väl med att ta emot det omvärlden försökt förmedla kan nu blomma upp och söka utifrån sina egna frågor. Förutsatt att språket fungerar.

En av människans grundläggande egenskaper är just förmågan att utveckla språk. Vad hon sedan lär sig är inte ”förmågan till språk” – den har hon gratis. Det hon lär sig är ett språk eller flera språk. Dessa språk utgör sedan grunden för det mesta av det övriga intellektuella lärandet. Om man inte har förmågan att lära sig språket som talas i ens närmaste omgivning, säger detta inte att man är utan förmåga att utveckla språk. Språkhandikappet kan vara begränsat till att det var det skriftspråket, det talspråket, det teckenspråket som man inte klarade att lära sig. Eller kan problemet ligga i att omvärlden inte behärskar det språk, som man själv kan, t.ex. teckenspråket.

Låt mig travestera Tage Danielsson och säga: utan frågor är man inte riktigt klok. För människor med hörselskador kan just detta att själva kunna formulera sina frågor vara ännu viktigare än vad det är för andra. Många kan ha haft en omgivning som sedan länge i all välmening varit sysselsatt med att ge svar på frågor som inte har något överhuvudtaget att göra med de egna upplevda frågorna. ”Svar” som man därför inte kunnat bry sig om, långt mindre förstå.

De nya möjligheterna kan rent generellt leda till förstagångshändelser för den som kanske inte så lätt kan eller vill ”kröka sitt intellekt”, sin förmåga till språk. Det finns givetvis också ett antal specifika IT-verktyg som kan leda vidare i lärandesammanhang. Ett av dem som jag gärna för fram är Charlotte Magnussons arbete med expertsystem. I en översiktsrapport, ”Expertsystem och lärande”, beskriver hon hur själva skapandet av expertsystem kan ge alla de medverkande en stark kunskapsskjuts. I en annan rapport, ”Matteexperten”, redovisar hon hur hon tillsammans med Elsa Foisack på Östervångskolan byggt expertsystem för att bättre komma underfund med döva barns matematikkunskaper och för att kunna stötta deras utveckling på ett specifikt matematikområde.

Så här börjar deras rapport: ”Undersökningar (Myrberg, 1993; Heiling, 1993, 1994) visar att döva barn i genomsnitt presterar sämre på matematiska uppgifter än vad hörande barn gör. Trots att matematik i princip inte ställer krav på en fungerande hörsel är det alltså någonting som stör matematikinlärningen hos just döva barn. Det händer att elever också ganska högt upp i årskurserna saknar relativt grundläggande begrepp som exempelvis förståelse för decimaltal eller subtraktion. Troligtvis finns det flera samverkande orsaker till detta, men riktigt var problemen ligger är ännu inte utrett. En viktig faktor är troligen att läromedel för döva nästan uteslutande finns tillgängliga på svenska, vilket är döva barns andraspråk, och inte på teckenspråk, dövas första språk. Samtidigt har utvecklingen hos IT-tekniken gjort det möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare utnyttja teckenspråk, bild och video i undervisningen.”

Den som knäcker läsandets och skrivandets och några av matematikens gåtor kan genom detta överföra och ta emot meddelanden på ett för den oinvigde nästan magiskt sätt. Men den som inte knäcker gåtorna har dessvärre i och med det samma också förmenats en av de bästa möjligheterna att utnyttja informationsbärare och informationsbevarare utanför den egna kroppen. För dem som kan utnyttja kognitiva artefakter är det inte någon skillnad mellan det man har inuti sitt huvud och det man enkelt kommer åt utanför. Det är just detta som gör att man kan hålla sig med stora tankestrukturer, tillåta en kraftig variation kring givna fixpunkter, använda datorn som hjälp till att hålla dagordningen, etc. Utan detta tankestöd skulle bl.a. jag själv kunna prestera avsevärt mycket mindre. Och just därför ser jag det som en stor utmaning att försöka medverka till att alla på sitt språk skall kunna förlägga så mycket information som man vill utanför den egna kroppen.

 

Det särskildas företräde – The priority of the particular

Det är inte repetition som är all inlärnings moder – det är variation. Det är efter att ha fått tio eller hundra olika lampor utpekade för sig som barnet lär sig begreppet och kanske ordet lampa/ tecknet för lampa. Variationer leder till en mönsterigenkänningsförmåga och får det utvalda att framträda mot bakgrunden. Variation inom vissa gränser leder för den berörda till överinlärning: hon uppfattar det hela som ren och skär repetition på ett givet tema men med så olika vinklingar att det inte blir tråkigt. Om sedan plötsligt variationen upplevs för stor, kan så ett nytt mönster urskiljas – och lärandet har tagit ett språng. Nya exempel kan hakas på det nya mönstret. Etc.

För människor med funktionshinder har omvärlden ofta försökt åstadkomma vad man tror är förenklingar å den berördas vägnar. En av välviljans standardförenklingar består i att man försöker ersätta myllret med det enahanda. Systematiskt tar man bort variation och baserar sig metodiskt på ren och skär repetition. Resultaten kan vara goda så länge man stannar kvar i skolmiljön/motsvarande. Den berörda blir betingad på somliga sammanhang och behärskar dessa till 100% men är däremot tillspillogiven där utanför. Sökaren inuti människan, sökaren som behöver variation för en meningsfull existens, har inte fått någon chans överhuvudtaget. Nu går emellertid variation och det personnära att åstadkomma. Lätt. Nu gäller det bara att IT-möjligheterna tankemässigt hinner ifatt människan. Det finns inga historiska förebilder som vi kan luta oss mot för att på förhand ana oss till effekterna av den omfattning i vilken just nu människor, handikappade och inte handikappade, bryter nya vägar genom learning by searching. Skeendet rör sig längs en av alla dessa branta exponentialfunktioner, och erfarenheterna behöver bli betänkta och beforskade, så att nya mönster går att urskilja.

Men TTT, Tankar Tar Tid, medan ITIT, Information Tar Inte Tid. Kunskapens tempel har sitt tempo, informationens snabbköp sitt. Det är just för att Tankar Tar Tid, som många måste vara med och tänka. Och det är därför som jag är glad att idag ha fått dela dessa tankar med dig och er.