Learning by searching

Bodil Jönsson
Certec, Institutionen för designvetenskaper

Installationsföreläsning i rehabiliteringsteknik 8 oktober, 1999

Rehabiliteringsteknik – så heter ett nytt forskarutbildningsämne inom Institutionen för designvetenskaper på LTH. Genom att inrikta denna installationsföreläsning mot ”learning by searching” vill jag lyfta upp nya möjligheter för främst människor med kognitiva handikapp. Jag kommer också att peka på hur tankekedjor, ansatser och insatser utifrån detta funktionsnedsättningsperspektiv har relevans långt utanför sina direkta revir. Även för grundläggande universitetsverksamheter.

Mina rubriker blir:

Fem funktionshindersperspektiv på learning by searching

1. Tillgänglighet som förstagångshändelse

Internets tillväxt och användning har i grunden förändrat studie- och forskningsförutsättningar för funktionshindrade människor. Ett mycket viktigt perspektiv på detta är det rent praktiska tillgänglighetsperspektivet: man kan numera lätt komma åt fakta och lätt delta i utbildning även om man måste använda sig av andra gränssnitt på grund av rörelsehinder, syn- eller hörselproblem. I en licentiatuppsats påpekar Peter Anderberg att ”Ickehandikappade människor kan kröka sin kropp och sitt intellekt för att passa in i rigida strukturer, t.ex. i utbildningar. Det kan ofta inte människor med funktionshinder. När internet nu i princip möjliggör ett individuellt studerande, är detta inte främst att se som en förbättring för funktionshindrade människor utan som en förstagångshändelse av gigantiska mått.”

2. ”Learning by searching” som förstagångshändelse

Allra mest lärande - intressant är dock att människor med kognitiva svårigheter som tidigare inte lyckats särskilt väl med att ta emot det omvärlden försöker förmedla till dem nu kan blomma upp genom nya tekniskt - pedagogiska förutsättningar att söka utifrån sina egna frågor.

En av människans egenskaper är förmågan att utveckla språk. Vad hon sedan lär sig är alltså inte ”förmågan till språk” – den har hon gratis – utan ett språk eller flera språk. Dessa språk utgör sedan grunden för det mesta av det övriga intellektuella lärandet. Om hon inte har förmågan att lära sig språket som talas i hennes närmaste omgivning, säger detta inte att hon är utan förmåga att utveckla språk. Språkhandikappet kan vara begränsat till att det var det skriftspråket, det talspråket, det teckenspråket som hon inte klarade att lära sig.

Den nyss vunna möjligheterna att genom tusentals lätthanterliga personliga digitala bilder utveckla inte bara konceptet bilden som ord utan fastmer konceptet bilden som språk representerar därför i detta sammanhang ett starkt genombrott för somliga människor utan fullödigt talat, skrivet eller tecknat språk. Givetvis knyts då inte språket bara till förmågan att ta emot bilder som anvisningar, förklaringar eller förmedlare av sammanhangsföreställningar. Det handlar snarare om att kunna söka med bilder, kunna fråga med bilder. Låt mig travestera Tage Danielsson och säga: utan frågor är man inte riktigt klok. För människor med inlärningssvårigheter kan just detta att själva kunna formulera sina frågor vara ännu viktigare än vad det är för oss andra. Många av dem kan ha en omgivning som sedan länge varit ivrigt sysselsatt med att ge svar på frågor som inte har något överhuvudtaget att göra med de egna upplevda frågorna. ”Svar” som man därför inte kunnat bry sig om, långt mindre förstå. Den nya möjligheten att ”fråga med bilder” blir alltså ett kraftfullt verktyg som kan leda till förstagångshändelser för den som kanske inte så lätt kan eller vill ”kröka sitt intellekt”, sin förmåga till språk.

Bilden som språk har nu gjort ett antal genombrott och ett helt batteri av frågor har vuxit till sig som behöver utmejslas till forskningsfrågor: vad är det egentligen som händer när tidigare kommunikationsbegränsade, ibland inbundna, kanske rentav avskärmade människor, plötsligt blommar upp och utvecklar inte bara sitt bildspråk utan också andra förmågor (somliga erövrar faktiskt både talspråk och kroppsspråk vartefter)? Bildkommunikationen måste rimligen röra något vitalt i människan. Vad?

Den som knäcker läsandets och skrivandets gåta kan genom det överföra och ta emot meddelanden på ett för den oinvigde nästan magiskt sätt. Men den som inte knäcker läsandets generella och abstrakta gåva har dessvärre i och med det samma också förmenats skriftspråkets viktiga möjlighet att agera informationsbärare och informationsbevarare utanför kroppen. Tveklöst är det en stor förändring när en tidigare nästan språklös människa nu genom bildspråket kan sätta fixpunkter utanför den egna kroppen.

Detta påverkar inte bara hans samspel med andra människor. Minst lika viktigt är att de externa fixpunkterna hjälper honom att komma vidare i det egna tänkandet – de påverkar samspelet mellan honom själv och den egna kunskapen

3. Variation - en förutsättning för sökande.

Det är inte repetition som är all inlärnings moder – det är variation. Det är efter att ha fått tio eller hundra olika lampor utpekade för sig som barnet lär sig begreppet och ordet lampa. Variationer leder till en mönsterigenkänningsförmåga och får det urskilda att framträda mot bakgrunden. Variation inom vissa gränser leder för den berörda till överinlärning: hon uppfattar det hela som ren och skär repetition på ett givet tema men med så olika vinklingar att det inte blir tråkigt. Om plötsligt variationen upplevs för stor, kan så ett nytt mönster urskiljas – och lärandet har tagit ett språng. Nya exempel kan hakas på det nya mönstret. Etc.

För människor med inlärningsproblem har omvärlden ofta försökt åstadkomma vad man tror är förenklingar å den berördas vägnar. En av välviljans standardförenklingar består i att man försöker ersätta myllret med det enahanda. Systematiskt tar man bort variation och baserar sig metodiskt på ren och skär repetition. Resultaten kan vara goda så länge man stannar kvar i skolmiljön/motsvarande. Den berörda blir betingad på somliga sammanhang och behärskar dessa till 100% men är däremot tillspillogiven där utanför. Sökaren inuti människan, sökaren som behöver variation för en meningsfull existens, har inte fått någon chans överhuvudtaget.

Nu går emellertid variation att åstadkomma. Lätt. Nu gäller det bara att IT-möjligheterna tankemässigt hinner ifatt människan. Det finns inga historiska förebilder som vi kan luta oss mot för att på förhand ana oss till effekterna av den omfattning i vilken just nu människor, handikappade och inte handikappade, bryter nya vägar genom learning by searching. Skeendet rör sig längs en av alla dessa branta exponentialfunktioner, och erfarenheterna behöver bli betänkta och beforskade, så att nya mönster går att urskilja. Men TTT, Tankar Tar Tid, medan ITIT, Information Tar Inte Tid. Kunskapens tempel har sitt tempo, informationens snabbköp sitt.

4. Ny generös perceptionsvalfrihet.

I varje grupp av människor finns det några som är utpräglat visuella, medan andra är utpräglat auditiva. Ett starkt perceptionskanalsberoende är inte nödvändigtvis vare sig ett funktionshinder eller en funktionsfördel om det går för var och en att välja vilken perceptionskanal man vill utnyttja för sitt sökande. Och det gör det snart fullt ut i IT-sammanhang.

Rätt utnyttjat kan detta bli till såväl ett kompensatoriskt som ett pedagogiskt hjälpmedel. Kompensatoriskt genom att den utpräglat visuelle kan få basera sig på just seende, den auditive på hörsel, den kombinationsberoende kan få både och. Pedagogiskt kan det t.o.m. bli möjligt att i tidig ålder något påverka hur perceptionsförmågan utvecklas genom t.ex. spännande datorspel som uppmuntrar den svaga perceptionskanalen.

5. Ny generös asynkronitet.

På internetburna kurser framträder det inom några veckor en elit av starka tydliga människor. För många av dem är det som om de plötsligt kan visa upp helt andra förmågor när det inte finns någon som tittar över axeln. Ingen som hetsar. När de inte behöver vara synkrona, samtidiga, med någon annan, kan de låta sin egen insats ta 10 sekunder, 10 minuter, 10 dagar, och när de väl gör sina inlägg, gör sina prestationer är det ingen annan som vet hur mycket tid de satsat.

Det är andra gåvor än tidigare som kommer till sin rätt i en asynkron kommunikation. Inte bara för den extremt långsamme, som tidigare inte hängde med, eller för den extremt snabbe som alltid blev uttråkad. Nej, också för den som starkt hämmats av uppfordringen till synkronitet. Generositeten gentemot olikheter ökar.

Universiteten och learning by searching

Universitet har idag två hörnstenar. Den ena är att forska: att söka sådan kunskap som är ny för mänskligheten. Den andra är att utbilda: att stötta studenter så att de kan bygga upp sitt vetande med en kunskap, som må vara välkänd för mänskligheten sedan en dag, ett år eller hundra men som för de enskilda studenterna likväl är splitter ny när de möter den på föreläsningar, i litteratur eller på Internet.

På individnivå (för studenten respektive för forskaren) är de båda processerna lärande respektive forskning mer närbesläktade än artskilda. Ja, de är i själva verket så närbesläktade att det ryms en tindrande möjlighet i släktskapet mellan forskaren-sökaren och studenten-sökaren.

Den existerande bron mellan forskning och utbildning har en och samma fixpunkt: forskaren. Forskaren som sökare och forskaren som förmedlare av det han sökt sig fram till. Visst är det både rätt och rimligt att utgå från att nya forskningsmetoder och -resultat med fördel kan läras ut i just de miljöer där de formats och av just de människor som varit med i processen. Men man kan också öppna möjligheter för något därutöver om man kompletterar med en ansats baserad på en sökare-till-sökare-bro mellan den sökande forskaren och den sökande studenten.

I bästa fall har läraren/förmedlaren sökt ta sin utgångspunkt i Sören Kirkegards råd om att försöka hitta studenten där hon är och börja just där och att inse att allt annat är fåfänga. Jag vill nu dra detta ett steg vidare: egentligen är det ju inte läraren som skall hitta studenten där hon är. Det är studenten som skall få chansen att hitta sig själv i sin sökande-lärande-process och börja just där hon är.

Den aristoteliske agenten

Låt mig här göra ett radikalt skifte i framställningen för att också kunna ta upp några i sammanhanget relevanta tankar om olika sorters kunskap. Hos Aristoteles hittar man en indelning i tre kategorier:

Redan en snabb blick på själva orden visar oss att två områden överlevt med god marginal till våra dagar: episteme (epistemologi, kunskapsteori) och techne (teknologi, teknik).

”Phronesis”, däremot, är ett ord som vi inte har någon aktiv motsvarighet till. Phronesis handlar om värden och faktisk verklighet, om människor och deras handlingar. På 1990-talet har nu ”phronesis” fått något av en nytändning, främst inom samhällsvetenskaperna. Phronesis är inte vetenskapligt i "episteme"-bemärkelse, eftersom epistemologi behandlar sådan vetenskaplig kunskap som är universell, konstant i tid och rum, kontextoberoende och helt baserad på analytisk rationalitet. Den kunskapsrelativism, som finns inbyggd i phronesis, hör snarast till det oförlåtliga inom epistemologin. Grannskapet mellan ”techne”, däremot, den aktiva handlingens reflekterande kunskap, och phronesis är bättre utbyggt.

För området ”(Re)habiliteringsteknologi och design” hemmahörande på Tekniska högskola och ofta med forskare, som kommer från naturvetenskap eller teknik, är det rimligt att börja med att det som går att beskriva utifrån fixa begrepp, generaliseringar och universella teorier, naturligtvis skall så göra. Forskning, antingen det handlar om episteme, techne eller phronesis, skiljer sig från annan verksamhet främst genom

På alla dessa punkter är den epistemologiska strävan efter universalitet, miljöoberoende och icke-relativism fördelaktig – förutsatt att den är för situationen möjlig och relevant. Om inte, är det det särskildas företräde, the priority of the particular, som måste gälla, dvs. man är då över på phronesis område. Och det är där det blir tydligt hur man måste ha förtroende för andra människor. Hur ingen av oss klarar oss själva i informationssamhällets exponentialfunktioner. För att kunna ha en rimligt stor ”bandbredd” (jag väljer att generalisera begreppet från dess tekniska sammanhang) behöver vi aristoteliska agenter som var och en på sitt område kan beskriva, analysera och värdera komplexa situationer – under full inte bara konkretion utan också relevans och mångfaldighet. Uppräkningen som jag nyss gjorde gäller fortfarande – men dess tillämpning kan inte göras personoberoende. Naturvetaren i mig ser med skräckfylld förtjusning hur objektivitetsidealet skapat av bl.a. Galilei och Kepler som en upprorsrörelse mot kyrkans påstådda tolkningsföreträde nu måste kompletteras med något än svårare: former för systematiskt mänskligt förtroende med inslag av personberoende.

”Läraren” i dessa nya sammanhang behöver inte alltid ha en formell position. Det kan vara en känd eller okänd människa som man har just förtroende för. Någon som hjälper en att hålla en rimlig mental bandbredd i en intensivt föränderlig värld. A trust is a must. Och detta förtroende är åtminstone självvalt, till skillnad mot det som alla ålades att visa mot den auktoritära skolan vad gällde dess relevans i urval av innehåll, metod och form, i stort och smått.

De eviga drömmarna

Något tål alltid samtiden att skrattas åt. Vid förra sekelskiftet myllrade det av förhoppningar om förbättringar i det yttre. Nya maskiner kom till, den elektromekaniska utvecklingen blomstrade, det materiella prioriterades och sågs som vägen mot mänsklig lycka. Nu, vid det snart kommande sekelskiftet, som dessutom råkar vara ett milleniumskifte, riktas uppmärksamheten i stället mot det inre.

Vid förra sekelskiftet var det – bland de eviga drömmarna – egentligen drömmen om evighetsmaskinen som fokuserades. Bildligt talat: drömmen om åsnan som kunde gå utan hö och vatten. Det finns ett fåtal andra drömmar som ligger djupt förankrade i mänskligheten och som vi nu börjar röra vid. En är drömmen om evigt liv. Ingen kan väl påstå att vi nått ända fram, men drömmen tangeras när forskningen successivt når delmål efter delmål i kedjan att kunna beskriva, omforma och kanske skapa liv. En annan handlar om lärandet: drömmen om att knäcka lärandets gåtor. Inte är vi riktigt framme där heller, men vi börjar på nya sätt kunna beskriva, omforma och kanske rentav skapa lärande.

Erfarenheter når dessvärre inte långt utan tankar – lika väl som tankar inte når särdeles långt utan erfarenhet. Detta har i alla tider tolkats så att den som har erfarenheter, oftast den äldre, genom sina tankar och sitt språk skall kommunicera erfarenheterna till de yngre. Ibland utan insikten att dessa yngre just saknar erfarenheten och egentligen bara får tankarna. Välviljan å en annan individs vägnar, en annan generations, en annan kulturs dominerar vilket i och för sig är vackert och vällovligt. Det är just ur sådana synsätt som pedagogik utvecklats –  paidagogiko´s: ”som hör till uppfostran eller undervisning”.

Det har tagit mig lång tid att inse hur just denna inriktning samtidigt ger förklaringen till varför det är så glest mellan pedagoger på IT-barrikaderna. Att det handlar om att det är lärande-genom-undervisnings-paradigmet snarare än lärande-genom-sökande-paradigmet som varit pedagogernas. Svaren snarare än frågorna har fokuserats. Visst har detta successivt modifierats, t.ex. har man det idag betydligt lättare som sökare än vad man hade på 40- och 50-talen. Då sågs nyfikna barn, ”förvetna” barn, främst som ett gissel. Vuxna frisökare sågs som direkt konstiga. Människor med utvecklingsstörning hamnade också utanför gemenskapen. De behärskade ju inte de givna svaren; de behärskade oftast inte ens det förmedlande språket, och kunde man inte det, hade man ju inte redskapet för det intellektuella lärandet.

Sökologi och funktionshinder

Det finns ännu inte någon stark och aktiv vetenskap och metod för att backa upp den sökande människan så som universiteten, skolan och pedagogiken backat upp den mottagande människan. Jag är emellertid övertygad om att ”sökologin” eller vad den kan komma att heta, den strukturerade överbyggnaden för den sökande människan, den strukturerade överbyggnaden för bl.a. internetlärandet, är på väg.

Sökologins anknytning till funktionshinder blir åtminstone tvåfaldig. Den ena handlar om inspiration och utmaning: skillnaden mellan å ena sidan de svårigheter till mottagande-lärande, som vissa människor med kognitiva funktionshinder har, och å andra sidan deras förmåga till sökande-lärande , när rätt förutsättningar ges. Denna polarisering sätter garanterat nya forskningstankar i rörelse. Den andra handlar om effekter, ja, rentav om verkningsgradsmaximering: forskningsresultat från sökologin kan relativt sett komma att få störst betydelse för just människor med kognitiva funktionsnedsättningar.

Vackrare än så kan jag inte avsluta denna föreläsning.

Sidan ändrades senast: 00-10-19