Första halvlek






Historien börjar september 1978 och slutar någonstans i februari 1981. Den handlar om hur vagnen kommer i rullning i ett svagt medlut. Farten ökar alltmer och utförsbacken verkar sluta i ett förödande stup.






Prolog
Septembersolen är varm och generös när den vill. Solstrålarna leker tag fast med varandra i de lite froststungna löven. Röda, gula, bruna nästan svarta och några fortfarande lite gröna löv hänger våta efter förmiddagens behandling från det livsgivande eldklotet. Det är vackert!

Jag går omkring och undrar lite vad jag skall ta mig till. Den senaste tiden har jag varit lite dämpad av en speciell anledning. Den historien är emellertid död och begraven, kanske i dubbel bemärkelse, och jag börjar så smått se mig omkring efter något att syssla med. Vad gör man en söndag i slutet av september? Det är för fint ute för att sitta inomhus med armarna i kors, så jag hänger jackan över axlarna och går ner till min senapsgula Vovo 142:a. Den blänker lite förföriskt i solen och plåten känns varm när jag lägger handen på motorhuven. Det är varmt inne i bilen också men det glömmer jag snabbt. En skön känsla av oberoende kommer till mig när jag tar plats i framsätet och greppar tag om den läderförsedda ratten. En frihetskänsla fyller bröstet - nu tar jag mig vart jag vill!

Hösten är en vacker tid när regn och rusk tar en paus. Allt och alla andas ut och tar vara på lugnet mellan ovädren och sinnet lättar med molntäcket. E6:an skär sig genom det skånska landskapet som en varm kniv genom ett smörpaket. Ensam på vägen med kylaren riktad åt nordväst och med en inbjudande raksträcka att flyga fram över, känns det lugnt och sansat inombords.

Det kliar i vänsterögat. Försiktigt petar jag in ett finger bakom de mörka pilotglasögonen. I samma ögonblick dyker det upp en bil vid horisonten. Ett litet knappnålshuvud som knappt syns långt där borta i fjärran. Det är inget skrämmande, så jag fullföljer mina planer på att klia mig i ögat.

Var tog bilen vägen? Jag försöker fixera den med mitt högra öga. Den är borta! Snabbt tar jag bort fingret från vänsterögat. Där är bilen igen. Egendomligt! Jag gör ett nytt försök, blundar med det vänstra ögat och fixerar den punkt som borde vara en bil med det högra. Bilen är borta igen! Jag letar febrilt efter den, kanske tittar jag inte på rätt ställe? Då dyker den upp! Snabbt tittar jag på den - borta.

Frågande sitter jag och stirrar på den gäckande bilen. Plötsligt är den nära. I nästa ögonblick har vi passerat varandra. Återigen försvinner den, men den här gången som den skall. Bakom mig i backspegeln.

Omskakad och undrande flyttas jag framåt av en hundratio hästkrafter stark motor. Kunskapen att köra bil sitter i ryggmärgen, så medan hjärnan arbetar på mysteriet med försvinnande bilar och kliande ögon närmar jag mig Malmö. Utan att jag vet riktigt hur, har jag parkerat bilen på Stortorget i Sveriges tredje stad. Jag låser min Volvo och stoppar omsorgsfullt ner nycklarna i fickan. Nöjd konstaterar jag att det inte kostar några pengar att parkera bilen på söndagar. Plötsligt flyger några duvor upp när jag håller på att trampa rakt in i en flock. Samtidigt fräser en dam mig i örat:
- Se dig för!

Det känns som att gå rakt in i en vägg. En fras som jag hört så många gånger innan får helt plötsligt en ny innebörd. "Se dig för!" Ser jag eller ser jag inte? Är alltihop bara inbillning? Det är en obehaglig kall kår som kilar ner längs ryggraden. Jag skakar på mig och fortsätter på lite darriga ben. Det mesta ser ut som det brukar. Vid närmare eftertanke finns det ingenting som ser konstigt ut! Människor skrattar och springer fram och tillbaka som vanligt. En del vackra och andra vackrare ändå.

Jag stannar till framför skyltfönstren. Jag blundar med mitt vänstra öga och tittar in i lokalerna och försöker urskilja saker och ting. Inga problem! Högerögat förmedlar visuella intryck. Jag tar av mig

glasögonen. Är dom lite smutsiga? Jo, lite grand. Det är kanske de som spelat mig ett elakt spratt. Jag torkar av dem och stoppar dem i fickan samtidigt som jag hänger ett par andra ofärgade brillor på näsan.

Efter ett tag hamnar jag på en av stadens biografer. Trött sjunker jag ner i en mjuk stol och pustar ut. Minnet av de få tiondelar på vägen in till Malmö börjar blekna och det är inga som helst svårigheter att följa med i vad som försiggår på filmduken. Lätt road av handlingen skrattar också jag till med ojämna mellanrum. En matthet lägger sig över nacke och axlar samtidigt som jag sjunker om möjligt längre ner i stolen. Det otäcka inombords trängs undan och ersätts av mer normala känslor.

Som kille är det underbart att titta på vackra flickor. Utseendemässigt och att se hur de rör sig. Smidigt och graciöst. Det kan vara en fröjd för ögat, utan att fantasin därför behöver rusa iväg och måla upp

scener av skiftande karaktär. Vackra ögon eller öron. En vacker näsa eller hals gör inte ont att titta på. Att titta på ett bländande leende eller registrera små födelsemärken och... Samma fenomen igen! Jag har en flicka framför mig som jag studerat. Söt, med ett litet brunt märke på kinden. Jag råkar skymma sikten för vänsterögat med ena handen och plötsligt försvinner det bruna märket! Hela världen håller på att falla samman igen. Med raska steg tar jag mig på kort tid tillbaka till bilen. Det bultar i tinningarna. Vad står på?

En otäck bittermandelliknande smak sprider sig i munnen. Jag smakar på en tanke som virvlar fram och försvinner direkt. Kan det vara min diabetes som påverkar min syn? Har jag drabbats av förändringar i ögonen eller är det som jag målar Fan på väggen? Onormalt stor och onödigt svart! Jag ser ju allting här inne i bilen. Det var inga problem på biografen heller. Det är kanske en psykisk grej. Hjärncellerna är helt enkelt trötta efter den senaste tidens lite tråkiga resonerande med mig själv om vad livet egentligen innebär. Den bruna fläcken på flickan var säkert bara en chokladfläck som hon torkade bort när jag såg åt sidan!

Jag närmar mig Trelleborg igen och hjärtat har återfått sin normala rytm. Återigen verkar det mycket främmande att det skulle vara något fel. Säkert var det något tillfälligt som inträffade. Inget allvarligt, utan något som kom och gick. Kanske har det alltid varit så att jag har fått titta vid sidan om föremålen. Ungefär som i mörker - så tag det lugnt lille vän, i morgon kan du sova länge. Då är säkert allt som det skall igen.

Sakta glider jag fram på Trelleborgs gator. Solen har gått ner. Himlen skimrar svagt rosa i backspegeln. Framför mig, i öster, har det redan svartnat. Planlöst kör jag runt några kvarter för att slutligen hamna utanför det välkända hemmet. Jag ställer ifrån mig bilen, låser dörren och går uppför trapporna. Hemma igen lägger jag mig på sängen. Jag känner mig totalt utpumpad och det är inte många tankar som hinner genomkorsa skallen förrän jag har slutit ögonen och trampat rakt in i John Blunds förlovade land!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Diabetes och komplikationer
Lille julafton 1965 åkte jag från Trelleborg till Lund. Det är i och för sig ingen anmärkningsvärd sträcka att åka. Med ambulans, blir resan med ens lite annorlunda. Medicinsk personal i Trelleborg ansåg inte att resurserna i landets sydligaste kommun räckte till för att hålla mig kvar i livet. Däremot ställde man villigt upp med "firmabilen" och transporterade mig till Lunds lasarett sent på eftermiddagen den tjugotredje dagen i december. Man hade konstaterat att jag fått diabetes - nio år gammal. Jag var illa medtagen och fick tillbringa julen i sängen. Omsvärmad av sköterskor och droppflaskor. Sex veckor senare, när det blivit nytt år och allt, fick jag äntligen komma hem igen. Med i bagaget hade jag en dietlista och två förhållningsorder. Ät inte socker! Ta ditt insulin varje morgon!

Att vara diabetiker är emellertid en hel vetenskap. För att förstå sin sjukdom krävs kunskaper om många byggstenar. De bildar i slutändan helheten "sockersjuka". Gör du si kommer det att hända så med din kropp. Det kommer att få de och de följderna. Saknas något led i kedjan, är det svårt att förstå och acceptera alla förhållningsorder man är tvungen att underkasta sig. En ostsmörgås innehåller ju inget socker! Varför får jag inte äta tolv stycken, om jag är hungrig? Får man inget veta är det inte lätt att själv lista ut att kroppen omvandlar mackorna till energi, d v s socker. Som nio-åring frågar man inte heller auktoritära doktorer! Deras ord är lag och lockande läckerheter blir förbjuden frukt. Men varför?

Blodkärlen och ådrorna i en diabetikers kropp slammar igen med årens lopp. Senkomplikationer kan tillstöta och gör det oftast, men i varierande grad. Idag vet man inte riktigt varför vissa drabbas väldigt hårt medan andra inte visar några tecken på förändringar. Man vet däremot att en misskött diabetes oftast leder till någon typ av förändringar, men det finns undantag från den regeln också. Varför vet man inte.

Sålunda drabbas blodcirkulationen. I de allra finaste kärlen kommer inte blodet igenom. Det får finna nya vägar runt förträngningarna. Nybildningarna är inte så starka som de ursprungliga kärlen och går lätt sönder. Kvar blir en massa ärr som kan ställa till en förfärlig oreda i ögonen och njurarna. Känseln i fingrarna och benen kan också försämras. I olyckliga fall kan det vara svårt att läka t ex bensår. Följden kan bli kallbrand och amputation.

Det är i ögonen och i njurarna som de finaste kärlen finns och kärlen i ögonen är de enda man kan se utifrån. Upptäcks sk diabetesförändringar, retinopati, i ett tidigt stadium, kan man med hjälp av en laser minska risken för total blindhet. Ofta kan läkarna dämpa en vidare försämring av synskärpan. Dock kvarstår faktum, en liten procent diabetiker blir helt blinda och i dag är diabetes den största anledningen till blindhet i konungariket Sverige.

I ögat är det näthinnan som omvandlar ljuset till information åt hjärnan. Ljuset träffar näthinnans tappar och stavar och får dem att reagera. De omvandlar ljuset till impulser som via synnerven hamnar i hjärnan. Hjärnan tolkar signalerna och skapar den bild vi ser. Näthinnan är känsligast i centrum, kring gula fläcken - macula. Där finns de flesta blodkärlen och det är där man fixerar olika föremål när man sitter och kikar på något. Därför är det också där man är mest känslig för blödningar. Inträffar en blödning i periferin behöver man inte märka något från början. Så länge det bara berör ena ögat och det gäller mindre blödningar. Stora blödningar däremot kan släcka ljuset totalt med en gång. Ungefär som att dra ner en svart rullgardin! Har inte näthinnan gått helt sönder, kan en operation återställa viss synförmåga. Man gör en så kallad vitrektomi. Då går man in i glaskroppen och suger ut död vävnad och levrat blod. Samtidigt sprutar man in en klar ersättningsvätska. Är då näthinnan något så när kan man kanske se lite igen! Men, är näthinnan förstörd hjälper inte några operationer. Själva näthinnan, som är i högsta grad väsentlig i sammanhanget, går inte att ersätta.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Mellantid
Det är oerhört svårt att för sig själv erkänna att det är något fel på en. Undanflykterna ligger nära till hands och när det är ett allvarligt fel, med hotfulla konsekvenser, är det än svårare att acceptera faktum. Så länge ett definitivt besked inte har stoppats under näsan, formar hoppet de tankar man har. Efter en relativt kort tid existerar enbart det som just nu är och det man ser. Vad som har varit är bortblåst och begravt, fjorton meter under fötterna. Visserligen mot bättre vetande, men begravt. Vetskapen om det är dock en föga tröst när man befinner sig i återvändsgränden. Utan möjlighet att vända.

Livet går vidare. I den vardagliga lunken finns inga inskränkningar. Fysiska smärtor eller påpekanden från omgivningen finns inte heller och min livskamrat, diabetesen, mår bra. Egentligen borde jag utstråla en intensiv glädje och tillfredsställelse med tillvaron. Men, minnet från Malmö och rädslan finns kvar. Ibland flyter de upp till ytan och tränger bort den fjorton meter tjocka bufferten.

Jag sitter i ett av rummen på Trelleborgs lasarett. På andra sidan det välfyllda skrivbordet sitter en i medicinska frågor bevandrad person. En välkänd situation för mig. Jag har varit med om otaliga rutinkontroller för min sockersjukas skull. Vi ventilerar resultaten av de prover som tagits och den undersökning som alltid äger rum när jag infinner mig hos doktorn. Vi resonerar lite fram och tillbaka och vi kommer in på de senkomplikationer som kan uppstå när man har haft diabetes en längre tid.
- Kanske borde vi låta en specialist på "diabetesögon" titta på dig. Du har varit diabetiker ganska länge nu!

Jag hör rösten men ändå inte. Den sa något konstigt. Något som får mitt inre i gungning och något otäckt flyger igenom hjärnan.
- Va, jag? Ögonläkare? När då?

Det är med blandade känslor jag lämnar hospitalet. Det känns skönt att veta att en remiss till ögonläkare är på väg. Samtidigt som det är ett mörkt moln som skymmer himlen. Nu kommer det inte att dröja länge innan alla frågor får ett svar. Önskemål och förhoppningar kommer inte att styra funderingarna, utan kalla fakta står i begrepp att härska. Jag ryser, det skakar till i hela kroppen. Skall livet ta slut vid tjugotre års ålder? Eller jag kommer kanske att få höra att jag är frisk som en nybliven olympisk maratonmästare. Förnuftet förkunnar dock att jag får reda på att det var ett par kilometer kvar av loppet när jag kollapsade!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Besked
Öppenvårdscentralen i Lund är ganska trivsam. Det är inte kalt och vitt överallt. Inga ekande utrymmen. Jag hittar en stol och sjunker ner.
- Lars Billgren!

Lättad av att slippa vänta, halvspringer jag mot det håll varifrån rösten kom. En korridor med röda dörrar på var sida. Golv och tak är mörka och bildar en fin kontrast mot de ljusa väggarna.

- Hej, var så god och sitt på stolen där borta i hörnan.

Jag sätter mig på den anvisade platsen. Jag tittar upp och konstaterar att jag kikar diagonalt över rummet och i det motsatta hörnet hänger en tavla med tio textrader. Jättebokstäver på första raden och förkrymta varianter av alfabetets innehåll på den nedersta. Snabbt konstaterar jag att jag ser den understa raden.
- Du har inte varit här förr?
- Nej, svarar jag lite nervöst. Sköterskan fyller i en del uppgifter. Tittar på mina glasögon, och ber mig titta på tavlan utan dem.
- Ser du något?
- Ja, dom översta raderna.
- Bra, nu skall vi kolla hur du ser med glas. Vi börjar med vänster.

Det är med en oerhörd lättnad jag hör mig själv läsa upp rad för rad. Utan tvekan rabblar jag upp bokstäverna. Självklart att det är just så det står, nästan löjligt att ifrågasätta om jag ser tecknen.
- Fint, det var ju inga problem. Nu tar vi det högra ögat!

Det pirrar till i kroppen. Nu, nu finns ingen flyktväg kvar.
- Ser du översta raden?
- Ja, m och o.
- Bra, och nästa?

Vi kommer till fjärde raden, sedan är det stopp. Visst ser jag att det finns rader, men det är omöjligt att skilja på bokstäverna.

Ögonen tåras. De droppar som jag fick av sköterskan svider. Pupillerna vidgas och släpper in massor av ljus. Jag försöker titta på klockan, men siffrorna vill inte bli skarpa.
- Lars, det är din tur.

Jag reser mig och börjar gå. Efter två steg stannar jag tvärt. En intensiv smärta gör mig oförmögen att fortsätta. Några mycket långa tiondelar går innan jag fattar att jag skall sänka blicken. Jag stirrar rakt ut genom ett fönster och det intensiva solskenet har raka spåret in till näthinnan. Sköterskan märker mina problem. Hon tar tag i armen och bryter paralyseringen. Hon hjälper mig in till undersökningsrummet där det råder en skönt dämpad belysning. Persiennerna är fällda och hindrar effektivt det skarpa utomhusljuset.
- Hej, jag heter Ulla Andersson.

Jag tittar bort mot ljudkällan. I dunklet bakom ett skrivbord upptäcker jag en gestalt. Den reser sig upp och går runt bordet.
- Du skall sitta här på pallen, säger hon.

Jag sjunker ner på pallen, samtidigt som doktorn släcker ner belys- ningen ytterligare. Nu är det bara en bordslampa som lyser. Dr Andersson sätter sig precis framför mig. Hon ber mig titta på ett märke som föreställer ett päron. Det är uppklistrat på ena fönsterrutan. Bordslampan slocknar, hon håller isär mina ögonlock och riktar en ljusstråle rakt in i ena ögat. Instinktivt blinkar jag och rycker till. Vi gör ett nytt försök. Trots stora obehag låter jag henne hållas. Först tittar hon länge och väl i det högra ögat, sedan lika noggrannt i det vänstra.
- Så ja, säger hon. Jag andas ut. Vilken pärs! Jag känner mig mörbultad.
- Kan du titta upp i taket?

Reflexmässigt faller huvudet bakåt. Ögonlocken hålls isär av en mjuk hand. Sedan svider det till. Två nya ögondroppar! Jag blinkar förtvivlat för att bli av med eländet, men förgäves.
- Sätt hakan i den där lilla skålen.

Tanken att protestera existerar överhuvudtaget inte, så jag sätter mig till rätta och sänker ner hakan i skålen. En van hand spänner fast en gummisnodd bakom nacken. Pannan ligger hårt mot ett plastband. Jag sitter fast.
- Kan du titta upp?

Genom tårar och ögondroppar ser jag ett föremål närma sig. Svart och hotfullt!
- Försök slappna av!

Apatisk sitter jag fastspänd i en konstig stålkonstruktion och med en lupp instucken mellan ögonlocken.
- Titta till vänster, lite till. Bra!

Med lugn röst dirigerar min plågoande mig. Det gör ont av det skarpa ljuset, men jag försöker lyda. Ett par gånger kan jag inte längre och med en kraftig blinkning får jag bort luppen. Det blir några sekunders andhämtningspaus, men obönhörligt placeras tortyrredskapet på sin plats igen.

Ulla Andersson kommer jag alltid att tycka illa om, tänker jag när hon äntligen plockar bort luppen och lite tyst för sig själv konstaterar:
- Såja!

Med en kompress torkar jag bort lite av sörjan i ögonen. När jag tittar upp ser jag att Andersson fundersamt ser på mig. Hon lutar sig tillbaka i stolen.
- Är det inte dags att du börjar sköta din diabetes? Eller du bryr dig inte om hur framtiden kommer att gestalta sig?

Tyckte jag illa om henne för fem sekunder sedan, så skulle jag utan vidare spisning ta livet av henne nu! Vad menar hon? Tror hon att hon är något? Förbannade stropp!
- Jag har femton års vana av diabetesögon. Jag har sett kolossalt många typer av den här sjukdomen, så därför vill jag påstå att du har misskött dig.

Jag protesterar bara lite lamt, böjd till marken av en överlägsen auktoritet. Det skulle inte tjäna något till att gå i polemik med henne. Jag skulle knappast få, som jag tycker, rätt.
- Ja Lars, dina ögon är hårt angripna. Det högra ögat är väldigt fult, men även det vänstra är hårt ansatt. Du borde kommit hit för länge sedan!

Jag sitter stilla på stolen. Vart enda ord gör ont i öronen, men förstår jag vad hon säger? Den enda medvetna tanken som existerar är, låt mig få komma här ifrån!
- Du kan sitta ut och vänta en stund. Vi skall ta ett par fotografier också.

Försiktigt tar jag mig ut till väntrummet. Med en djup suck sjunker jag ner i fåtöljen. Vad har jag gjort för ont för att behöva straffas så här hårt?

Jag sitter försjunken i tankar. Ögonundersökning för mig har alltid varit en snabb koll på tavlan. Man behöver eventuellt prova olika styrkor på glas, sedan är man klar. Nu sitter jag här, trött och med ont i både ögon och huvud. Dessutom med ett besked om att det är ett allvarligt läge jag hamnat i.
- Var det du som skulle fotograferas?

Jag har lust att neka och påstå att jag bara njuter av utsikten, men det skulle säkert inte göra någon som helst nytta.
- Ja, det är det väl.

Vi går in i ett litet trångt rum. En ny ställning att placera hakan i. Sedan börjar ett nytt helvete! Fotoblixt efter fotoblixt bränns av rakt in i ögonen. En hel evighet hinner gå mellan varje blixt, tycker jag. Jag samlar mig, nu bränner det snart till. Jag håller ögat still, men det händer inget. Jag släpper ut lite luft ur de hårt spända lungorna. Pang! Jag rycker till. Dags för samma procedur igen. Pang! Pang! Pang! - Nu räcker det. Se upp för tröskeln när du går ut!

Trots varningen snubblar jag givetvis på träbiten.
- Du måste vara ordentligt bländad efter den här behandlingen.

Det enda svaret jag åstadkommer är en grymtning, men jag inbillar mig att förståelsen är total. Återigen tar jag mig till väntrumsfåtöljen. Det tar en stund att framkalla bilderna så jag får sitta i lugn och ro ett tag. Utan att jagas av en massa stickande ljusstrålar! Nacken och axlarna börjar mjukna. Jag sitter avspänd. Blundar med bägge ögonen, på samma gång. Det är helt mörkt - skönt! Plötsligt dyker praktiska frågor upp i skallen. Bilen, hur många kronor stoppade jag i parkeringsmätaren? Kan jag förresten köra bil efter den här misshandeln? Ah, det visar sig!
- Lars, kom!

Jag går in till doktor Andersson och sätter mig på pallen.
- Nej, sätt dig här i stolen istället så skall vi pratas vid ett tag.

Vad skönt! Inga fler närgångna blickar in i huvudet. Jag flyttar lydigt bort till skrivbordet.
- Jag tror att vi måste börja behandla direkt. Du kommer att kallas till fotokoagulering inom några veckor. Det är uppe på lasarettsom- rådet. Egentligen brukar vi inte bränna ett sådant öga som ditt högra, men vi gör ett försök. Det kommer ett besked i brevlådan när.
- Blir jag inlagd då?
- Nej, det sker polikliniskt. Se inte så uppgiven ut, det finns fortfarande hopp om livet. Jag skall göra vad jag kan för att resultatet skall bli det bästa.

Jag går långsamt ut mot garderoben, letar rätt på min jacka och fortsätter mot ytterdörren. Försiktigt glider jag ner för trapporna med ett bestämt tag om ledstången. Ute skiner solen varmt och gott. Fåglarna kvittrar glatt i aprilvärmen. Det hela är så fridfullt och bildar en sådan kontrast till händelserna de senaste timmarna att det känns overkligt. Jag blinkar till i protest mot ljusets bländande förmåga.
- Herre Gud, är det mig allt det här gäller?



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Klander och tvivel
Vad är en fotokoagulering? Vad menas med "att bränna ögonen"? Polikliniskt, gör det ont? Jag sitter hemma i min mysstol. Rummet är fyllt av musik. Jag har stängt dörren för att mina föräldrar inte skall få nervösa sammanbrott av tonerna. Fysiskt sett sitter jag där, med armbågarna på armstöden och fingertopparna ihop. Men blicken avslöjar att jag är långt, långt borta. Mycket sakta börjar jag förstå lite av vidden av de besked som så bryskt och osminkat slängts i ansiktet på mig. Jag har alldeles utmärkt goda förutsättningar att bli blind! Men att bli blind, vad innebär det i realiteten? Ett nytt sätt att leva inbillar jag mig. Men hur och i vilken omfatt- ning? Det börjar också gå upp för mig hur svårt det är att sätta sig in i en annan människas sätt att fungera. Vad skall rubriceras som viktigt respektive bagatellartat? Men, det blir kanske inte sämre än det är nu. Så här klarar jag mig jättebra! För ödet kan väl inte vara så grymt att det skickar mig djupare ner i dyn? Det kan inte gälla mig! Det FÅR inte gälla mig!

Jag skall genomlida en poliklinisk fotokoagulering, dvs jag skall brännas i ögonen. För att resultatet skall bli det bästa har jag kommit överens med min diabetesläkare om att lägga in mig på Trelleborgs lasarett. Min sockerstatus skall synas ordentligt i sömmarna. Har jag en lagom kombination av medicin, mat, fysisk ansträngning och rutinmässiga vanor? Ligger mina värden på den acceptabla nivå som jag inbillar mig att de gör? Det är med väldigt liten inspiration jag packar trunken för att bosätta mig i en sjukhussäng för några dagar.

Att vara inlagd på sjukhus för att kolla en sjukdom av typ diabetes, innebär att man får vara ute och promenera mellan de olika provtagningarna. Som tur är! Att vistas bland människor med allehanda krämpor är jobbigt eftersom samtalsämnen begränsas till ett minimum. Sjukdomar! Ibland smyger sig ett och annat ord om vädret in i den smaskiga hypokondriska smeten. Får det vara en albyl till kaffet?

Det visar sig att mina provresultat är klart godkända. När vi försöker ändra lite, blir följderna enbart negativa. Men när jag frågar om diverse saker får jag ganska undfallande svar. Vill eller kan man inte besvara de frågor jag kommer med? Ett kritiskt ifrågasättande börjar formas i skallen på mig. Nyfikenheten har vaknat, jag vill veta. En dag när ronden anländer till min säng, frågar jag om fotokoagulering. Svaret lämnar mycket kvar att önska. Den vaknande kunskapstörsten resulterar i att jag letar reda på böcker om min sjukdom. Det är många pusselbitar som faller på plats allt eftersom jag läser mig till ett vetande. Jag förstår plötsligt en massa saker jag gjort genom årens lopp. Jag förstår också varför jag reagerat som jag gjort i olika situationer. Jag har fått reda på att jag skall göra på ett visst sätt, men inte varför. Nu plötsligt, förstår jag! Mina nyvunna kunskaper får mig också att mulna till lite när jag tänker på de läkare jag stött på. Har dom uppträtt helt korrekt mot mig? Borde jag inte stått under kontinuerlig ögonkontroll sedan lång tid tillbaka? Vad var det dr Andersson sa? "Du borde ha varit här för länge sedan!"

Veckan är slut. Jag sitter återigen tillsammans med min diabetesläkare och diskuterar min hälsa. Veckans prover visar att jag mår bra. Jag behöver inte ändra på något, bara fortsätta som förut. Jag får mig en nyhet till livs också precis som jag står i begrepp att gå.
- Jag kommer att flytta ifrån Trelleborg. Det innebär att du får en annan läkare nästa gång.

Bra, tänker jag. Honom eller henne skall jag diskutera insulin och blodsockerkurvor med! Jag tänker inte gå ovetande från ett sjukhus mer. Ovetande om för mig livsviktiga saker. Diabetes sköter man inte genom att ta enskilda stickprov, utan genom att regelbundet kontrollera hur värdena ligger under en hel dag. Jag tänker på dr Andersson och tvingas ge henne halvt rätt, men jag levde i tron att jag skötte mig och min sjukdom på ett riktigt sätt.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Förfluten tid
Idrott och speciellt bollsporter i all form, har alltid roat mig. I många år spelade jag fotboll i IFK Trelleborg. Däremellan fuskade jag i tennisens ädla konst. Jag spelade ishockey när tillfälle gavs och gjorde sporadiska inhopp vid bordtennisbordet, på badmintonplanen osv. Ibland kunde den ena aktiviteten avlösa den andra med några få minuters paus.

Som yngre var jag alltid i farten. Det gick åt mycket energi i en jämn ström hela dagen, men under gymnasietiden blev fotbollsträningen mer organiserad. Det blev hårdare träning förlagd till kvällstid och kontrasten mot skolarbetet under dagen blev mer markant. För att klara ansträngningen på kvällen byggde jag upp en sockerreserv som jag sprang bort i min iver att jaga fotbollar.

När jag vid den här tiden provade mitt urinsocker, var det oftast bra. Både morgon och kväll. Vad en och annan chokladkaka och god karamell under dagen skulle gett för resultat förträngde jag. De redovisades ju inte heller. Varken i kvällens eller morgonens stickprov. Jag flöt omkring och inbillade mig själv och min omgivning att jag var den exemplariska diabetikern. Sanningen har varit den att jag snarare varit tvärt om. Mitt socker har antagligen gått upp och ner som den hiskligaste berg och dalbana! Inför rutinkontroller samlar man urin en hel dag. Då kan man kolla om det finns socker i urinen någon gång under dygnet. Eftersom jag skulle samla all urin, blev det så att mina rutinkontroller ägde rum på måndagar. På så sätt kunde jag i lugn och ro samla urin på söndagen. En sådan söndag förflöt utan några större utsvävningar. Dels var det skönt att koppla av en dag, dels var jag bunden till hemmet av vätskesamlandet. Sålunda behövdes inga uppbyggningsprocedurer. Den goda glassen, som skulle smakat i värmen, avstod jag medvetet från en sådan dag och sockret låg jämnt och fint.

När jag slutade skolan, efter tolv år, började jag arbeta på Trel- leborgs Gummifabrik AB. På grund av min sjukdom blev jag frikallad från militärtjänsten. Det kändes naturligt att ta ett sabbatsår. Mina jämnåriga kamrater gjorde sin värnplikt och fick sitt sabbatsår på så sätt. Jag började jobba. Ett tvåskiftsjobb på gummit, varmt och eländigt men trots allt ett jobb. En arbetsplats som varit inkörsporten till arbets- och vuxenlivet för många trelleborgsungdomar. Här uppstod samma fenomen med uppbyggnadsfilosofi. Andra skift började mitt på eftermiddagen och höll på till strax före elva på kvällen. Det blev långa dagar som antagligen hjälpt till att knäcka mig. Nästan!

Jag har levt ett dubbelliv. Ren okunskap om tingens förhållande till verkligheten har gjort att jag egentligen misshandlat min kropp ordentligt. Det är en smärre chock man utsätts för när man kommer till insikt om hur det faktiska förhållandet är. En frän eftersmak som tränger undan drömtårtans vädjan till smaklökarna. Tänk att jag har gjort fel, mot mig själv dessutom!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Andra mötet

Efter en och en halv timmes kånkande på en skramlig SJ-buss, anländer jag till Lund en majdag anno 1979, helt enligt tidtabellen! På den norrgående resan har jag studerat ruttens många mjölkpallar. Chauffören skall stanna och sätta igång de många kilona buss titt som tätt. Det är med full förståelse för hans oerhörda slit som hjärnan drar den logiska slutsatsen att det verkligen tar en och en halv timme att åka de fyra och en halv milen mellan de två skånska städerna. Om man nyttjar de allmänna kommunikationerna, vill säga! Vis av mitt första besök hos ögonläkaren i Lund, har jag nämligen låtit bilen stå kvar hemma den här gången.

Lärdomsstaden Lund är en trivsam stad. Efter några minuter vänjer man sig vid att möta alla typer av människor. Unga, gamla, sjuka, friska, grovjobbare och akademiker. Det mest markanta inslaget utgörs dock av det alldeles speciella släktet av typen människa, nämligen studenter. Jag är fullt sysselsatt med att titta på alla jag möter. De tar sig fram i varierande hastighet. En del har bråttom mellan föreläsningarna och andra skall bara ner till domkyrkan för att mata duvorna.

Lasarettsområdet i Lund är stort. Jag är glad för att jag är ute i god tid. I lugn och ro kan jag leta rätt på ögonmottagningen och jag hittar den i skuggan av det stora centralblocket. Ett stort betongkomplex som innehåller det mesta.

Lite nervöst travar jag in genom ytterdörren till ögonmottagningen och hamnar i receptionen. Jag letar reda på mina papper, stoppar in dem genom en springa i glasväggen och får besked om vart jag skall ta vägen. Operationsavdelningen - jag får en klump i halsen. Jag letar mig upp för två trappor och hittar rätt dörr. Jag öppnar dörren och möts av skylten: Har du skyddsskor på fötterna?. Jag tittar mig omkring och upptäcker en liten låda med blåa plastfodral. En aning skeptiskt drar jag på mig den ovanliga fotbeklädnaden och går in. Den första jag får se är Ulla Andersson. Hon är på väg med en väldig fart från ett rum till ett annat. Hon har plastpåsar på fötterna! Jag drar en suck av lättnad, då är det som det skall. Jag går in i väntrummet och sätter mig i en fåtölj. Det är ett litet utrymme med plats för tre personer. Dessutom står där en säng av sjukhuskaraktär. I öppningen hänger ett tråkigt blekgrönt draperi, så att de som väntar kan gömma sig för nyfikna blickar. Eller om det är tvärtom...

En grönklädd person kommer fram till mig. Jag tycker hon ser hotfull ut eftersom hon är försedd med två små plastflaskor. Jag misstänker, med all rätt, att det är hemska ögondroppar.

På nytt sitter jag ensam. Nu med ett svidande öga. Jag är glad att det bara är högerögat som svider, samtidigt är jag lite fundersam över att det vänstra slapp undan. Tankarna glider över på det som skall komma. Jag är inte riktigt klar över vad som skall hända med mig. Fotokoagulering, snart får jag reda på vad det är som döljer sig bakom detta ord.
- Hej, Lars!

Dr Andersson kommer mot mig. Hon särar på mina ögonlock och tittar på mitt högeröga. Pupillen är vidöppen.
- Det är bra, följ med här!

Vi går in i ett pyttelitet rum med skum belysning. Genast upptäcker jag en anordning som jag känner igen. En stålkonstruktion med en halv skål att lägga hakan i! Jag sätter mig på det som jag antar är min plats. Jag hör inga protester, istället får jag en ny dusch i ögat. Dr Andersson tittar lite i ögat, sedan spänner hon fast mig. Hon sträcker sig efter den där luppen, droppar vätska på den och kör in den i ögat. Med ens finns det där igen. Det otäcka, obevekliga ljuset som jag inte kan hindra!
- Titta lite neråt. Lite till, så ja. Det är bra!

Jag trycker pannan hårt mot ställningen och biter ihop käkarna. Det känns fuktigt i händerna och det pirrar i magen. Jag försöker andas lugnt men mitt nervösa tillstånd gör att det är svårt. Jag börjar släppa ut luften som finns i lungorna, sakta, sakta för att inte oroa luppens läge på ögat. PANG!

Det bränner till och känns varmt i hela ögonbotten. Jag rycker till och blinkar hårt. Dr Andersson har inte en chans att hålla kvar den förhatliga luppen på ögat. En enorm ljusstråle skickas rakt in i huvudet från en ljuskälla som vid en jämförelse med de tidigare ljusstrålarna får dem att verka som en vacker solförmörkelse. Trots att jag tidigare tyckt att de varit hemska. Men, den nya fienden orsakar total förvirring i mitt försvar. Jag sväljer ett par gånger och kämpar ner lusten att skrika när den förbannade luppen närmar sig igen.
- Oj då, det var en häftig reaktion. Vi prövar en gång till!

Det är inga vackra tankar som rullar runt i huvudet, men tappert behåller jag dem för mig själv.
- Titta uppåt!

Luppen är på plats. En röst från andra sidan ljuset dirigerar mig så att jag riktar ögat dit den vill. Jag blänger på en orange lampa. Plötsligt blir jag medveten om att det öga som befinner sig utanför stridszonen är funktionsdugligt. Det fixerar faktiskt en orange lampa. Någonstans i bakhuvudet finns en order från dr Andersson att titta på en dylik tingest, men det är först nu jag upptäcker den. Stirrar jag på den med vänsterögat följer det högra med. På så sätt dirigerar dr Andersson sitt studieobjekt dit hon vill, men det är alltså först nu jag upptäcker det. Tydligen märks det på ögat, eftersom mina order kort och gott blir: Titta på lampan!

Den första ljusprojektilen följs av fler. Varje gång rycker jag till. Det gör ont, svider och bränner. Ögonen tåras och med jämna mellanrum blinkar jag ut luppen. Vid de tillfällena ser jag konstiga former och färger. Det är högerögats bild av rummet som hjärnan registrerar. Violett, rött och blått i varierande kulörer dansar omkring bland dörrkarmar och hyllor. Det känns nästan skönt att få in luppen igen. Ända tills det exploderar på nytt och på nytt och på nytt.
- Nu får det räcka för idag. Du verkar lite trött.

Med ens tycker jag riktigt bra om doktorn.
- Det är ovanligt att man reagerar så här häftigt. Du måste vara mycket ljuskänslig!

Jag blundar och tycker det är så skönt att jag inte förmår mig att svara. I tystnaden som uppstår hör jag damen mitt emot mig mumla:
- Jaha, och vad står mätaren på? 427!

Jag förstår att det är antalet strålar som mitt öga fått i sig som hon antecknar. Över fyra hundra. Tänk att folk gnäller när de råkar hamna framför en fotoblixt under festens virvlande irrfärder!

En sköterska kommer in och häller vatten i ögat. Det kalla, flytande elementet känns gudomligt. Försiktigt torkar hon bort lite sörja och sköljer med vatten en gång till. Hon lägger på en kompress och tejpar fast den.
- Låt den sitta kvar ett par dagar så att ögat får vila sig.

Vila! Ett par dagar! Orden är de skönaste jag kunde höra i detta nu. Det finns tydligen lite humana drag i sjukhuspersonalen också!

- Här Lars, jag har sjukskrivit dig veckan ut och så har jag fyllt i ditt resekvitto. Ta det nu lugnt. Inga tunga lyft och häftiga rörelser! Den här lappen lämnar du i luckan när du går ut, så får du en ny tid.

Med lätta steg halvspringer jag mot dörren. Handen höjer sig för att gripa tag i handtaget, men jag missar det och kör näven i dörren. En aning skamsen gör jag ett nytt försök med hundraprocentig framgång. Jag stänger dörren bakom mig. Plastskorna drar jag av fötterna och slänger i en papperskorgsliknande sak. Sedan sträcker jag upp handen efter min jacka. Handen landar på väggen! Konstigt, jag famlar efter jackan igen och får tag i den. Jag drar på mig ytterplagget och tittar upp. En konstig figur glor på mig. Just som jag skall titta bort går det upp för mig att det är min spegelbild. En ganska trevlig kille, men med en stor lapp för halva ansiktet! Jag sätter på mig glasögonen och tittar igen. Nu är lappen inte så dominant längre. Jag får öppna en dörr till för att komma ut i trapphuset. När jag sträcker ut handen, gör jag det lite försiktigt. Det måste bero på att högerögat är bortkopplat som jag missar i avståndsbedömningen. Nu, när jag tänker medvetet på det går det bättre. Jag prickar handtaget precis, skönt!

Det tar lika lång tid att åka från Lund till Trelleborg som det tar att tillryggalägga sträckan i den motsatta färdriktningen. En och en halv timme. Men, jag bryr mig inte om sådana trivialiteter längre. Jag sitter och tänker på det som utspelat sig de senaste timmarna. Poliklinisk fotokoagulering är numera ett känt begrepp. Att polikliniskt betyder att man slipper bli inlagd, anade jag nog. Men att en fotokoagulering skulle vara det som det är, var nog något av en chockartad bekantskap. Jag tänker på den torftiga förklaringen man åstadkom på Trelleborgs lasarett: Det är en ljusstråle som man bränner med inne i ögat. Jo, pyttsan! Ingår inte matematik i en läkares kunskapsförråd? En ljusstråle, jag tackar! Över fyra hundra och ljusstrålen var ingen vanlig ficklampa utan en laser. Den användes ungefär som en punktsvets. Dels för att bränna bort sjuka kärl som hotar att gå sönder och dels för att fästa näthinnan vid ögonbotten.

Hemma i Trelleborg igen. Jag börjar gå från busstationen mot hemmets lugn och ro. Jag möter en massa människor. Många som jag känner och en del som jag sett förut, men som inte brukar reflektera över att jag finns. Nu tittar alla på mig. Ett fåtal gör det diskret, men de flesta tittar både länge och väl! Det är mycket obehagligt. Jag skyndar på stegen för att slippa undan eländet. När jag svänger in på vår gata, skänker jag en tacksamhetens tanke åt dr Andersson för att hon bara behandlat det ena ögat. Jag drar lite generat på smilbanden - det var därför sköterskan inte droppade vänsterögat. Att jag inte fattade det med en gång! Det är ju klart att de inte gör en blind i onödan.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Förvåning och frågor
- Vad har du hittat på?

Att konkretisera vissa saker som för de allra flesta är abstrakta, innebär problem. Man förstår helt enkelt inte vad som sägs. Eller rättare sagt, man förstår inte innebörden av det. Det stämmer inte riktigt när man står på en trottoar och berättar att ögonen har pajat och sekunden efteråt sätter sig i bilen och kör där ifrån med en rivstart! Det är uppenbart att folk i allmänhet tror att antingen är man seende eller icke seende, blind. Något mellanting existerar inte!

Måhända får jag ta på mig skulden och ansvaret för att det inte sagts speciellt mycket om mina ögon. Jag har visserligen svarat på alla de frågor jag blivit ombedd att besvara, men jag har i ärlighetens namn inte själv brett ut texten. När jag kom hem från den första undersökningen, frågade mor:
- Hur var det?
- Mina ögon är kaputt!

Där slutade konversationen. Det är klart att det måste vara svårt för föräldrar att diskutera så svåra förändringar i barnens förutsättningar. Men, det tar emot för den som drabbas också! Att förklara i konkreta termer krävs att man till fullo förstått vad det gäller. Framför allt måste man ha kommit på det klara med att det är en själv som avhandlas. Hoppet, om att allt skall fixa till sig, blockerar viljan att prata öppet.

En lapp för ögat är en konkret sak. Det är omöjligt att undgå att se den. Folk förstår att den betyder något. Man behöver inte underkasta sig invecklade tankegångar. Dessutom gäller det något så viktigt som ögonen. Den vita lappen döljer faktiskt det ena ögat. Det absolut viktigaste hos en människa!
- Menar du verkligen att det är så illa?
- Ja, det är så här verkligheten ser ut!
- Men, kommer du att bli blind?

Den senare frågan döljer all den rädsla som finns hos oss när det gäller våra ögon. Det går väl inte att klara sig utan dem? Förutom att frågan väcker en otäck tanke, så är det en hypotetisk undran utan chans för mig att besvara. Just att jag inte kan åstadkomma ett uttömmande svar, bidrar till att vänner och bekanta inte fattar. Så länge jag beter mig normalt, diskuterar visuella intryck och inte bryter samman kommer jag att mötas av förvåning och tvivel. Är man synskadad är man som sagt blind. Som blind skall man sitta utanför systembolaget med en filthatt i knät och med runda, svarta glasögon på näsan, gunga lite lätt fram och tillbaka och tacka för almosorna! Man skall definitivt inte köra omkring i en bil!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Ljusets fiende
Det är betydligt lugnare att åka till ett ställe när man vet vad som väntar en. Även om det är något som inte direkt lockar känns det i alla fall lite tryggare. Miljön är bekant och vägen till platsen behöver heller inte uppta eventuell förmåga att tänka. Man får chans att samla och förbereda sig. Detta andra möte med laserkanonen är definitivt inte kärt, men jag behöver ändå inte tvinga fram benen hela tiden. Det jag är på väg till är ju för mitt eget bästa!

Till skillnad från första gången i operationsavdelningens lokaler, blev jag erbjuden att ligga ner den här gången. Inte för att jaga bort trötthet eller för att sittplatserna var ockuperade. Anledningen var verkligen annorlunda. Jag skulle få en bedövningsspruta! Det hade vi kommit överens om, Ulla Andersson och jag. Mest dr Andersson.
- Här har vi Ljusets fiende!

Det är lite skämt och en del allvar bakom mitt nya tillmäle. När dr Andersson skulle titta mig i ögonen efter bombardemanget, studsade jag till en aning när hon hälsade mig välkommen med ovanstående fras. Tydligen är jag ovanligt ljuskänslig. Det är inte bara irriterande för mig utan också för den som sitter och tittar in i ögat. Det var därför bedövningsalternativet lanserades.

Jag ligger ganska bekvämt. Vänsterfoten har jag slängt upp över den högra och jag har knäppt händerna över bröstet. Det är lugnt och stillsamt. Ett oregelbundet knäppande hörs från andra sidan väntrummets draperi. Det ilar till i magen och jag tänker: Usch, ännu en stackare som håller på att bli misshandlad! Ljudet avslöjar den grymma laserapparatens existens. Snart är det min tur. En ny prövning! Tankarna fladdrar fram och tillbaka om allt och ingenting. Plötsligt står dr

Andersson vid sidan om sängen.
- Hej Lars. Hur är det?

Det luktar sprit. Inte om doktorn, utan från en liten sudd som är indränkt med alkohol. Det svider när huden under ögat torkas ren. Jag blinkar men när ögonlocken inte döljer ögat längre svider det än mer.
- Så ja, titta uppåt och till vänster!

Dr Andersson håller båda händerna mot mitt ansikte och vrider lite på det. Samtidigt har en sköterska dykt upp vid britsens andra sida. Hon räcker fram en liten och torr hand.
- Håll mig i handen. Gör det ont så bit ihop tänderna och krama min hand så hårt du vill.

Ett finger börjar trycka försiktigt precis under ögat. Intill fingret känns ett spetsigt föremål. Sekunden efter gör det förbannat ont! Dr Andersson har kört in en kanyl mellan ögat och kindbenet. Själva sticket gör inte så ont, men när bedövningsvätskan sprutar in i ansiktet på mig accelererar smärtförnimmelsen till gränsen för vad jag tål! Den fysiska smärtan lägger sig snabbt, men det känns som ögat vänds ut och in. Ett ton bomull tränger in i ögonhålan och trycker ögat utåt, tycker jag. Området kring högerögat domnar bort. Det känns svullet och besvärligt att blinka.
- Nu får du ligga här en stund innan vi sätter i gång.

Bedövningen kryper upp mot pannan och ner över kindbenet mot tänderna till. Jämförelsen med en tandläkarbedövning är inte helt felaktig. Halva huvudet känns i det närmaste förlamat och jag är inte betrodd att själv knalla in i behandlingsrummet i det tillstånd jag befinner mig i. Därför erbjuds jag en stadig arm. Om det är för att hjälpa mig eller för att hindra mig från att fly är osäkert. Hur som helst hamnar jag på stolen framför den förfärliga ljusapparaten! Gummisnodden bakom nacken tvingar fast pannan mot pannbandet på ställningen framför laserbombaren. Jag suckar lite uppgivet och konstaterar lite vimmelkantig att det är dags igen.
- Kan du titta på lampan?

Jag blänger redan på den när ordern slår mot trummhinnorna. Den brandgula lampan åker fram och tillbaka några gånger. Det är inga större problem att följa efter. Den stannar kvar på ett ställe och jag anar oråd. Pang! Det är otäckt, men det är ändå inte samma våldsamma reaktion som jag vant mig vid. Jag sitter kvar med luppen i ögat utan att blinka ut den. Det känns skönt på sätt och vis, jag vill ju så gärna samarbeta med tanten mitt emot.

Jag trycker pannan hårt mot ställningen och håller kvar hakan i skålen. Händerna knyter jag hårt kring två stålrör. Knogarna vitnar nästan medan jag försöker andas lugnt och vara så avslappnad som möjligt.

Jag försöker hålla räkningen, etthundratjugotvå.
- Det går ju riktigt bra idag!
- Ja, det går inte att jämföra med tidigare, lyckas jag svara utan att vara helt närvarande. Det är sällan luppen åker ut den här dagen. Visst finns smärtan där men den är uthärdlig. Det märks också en klar skillnad på dr Andersson. Det är en mjukare nyans i hennes röst och hon hm-ar lite förnöjt emellanåt.
- Vi har hunnit med en massa idag!
- Ja, jag tappade räkningen vid hundratrettio ungefär.
- Jag förstår det. Vi är uppe i över åttahundra nu. Jag skall bara fortsätta en kort stund till.

Jag trycker ihop tänderna. Högra ansiktshalvan verkar vara borta. Totalt bortskjuten! Bedövningen tycks ha tagit ordentligt. Trots det smyger sig en obehaglig värme in i ögat.
- Nej, nu får det vara nog. Hur känns det?
- Det börjar bli klart tröttsamt!
- Ja, men det har gått jättebra. Egentligen är man dum som inte bedövar oftare. Det sparar inte bara patienten utan det är lättare för mig också.

Atmosfären på operationsavdelningen är nästan behaglig. Det är lugnt och sansat, ingen irritation och korthuggna order. För första gången tycker jag att Ulla Andersson är en trevlig medmänniska, och inte en elak typ som bara gör en illa. Det är förvisso inte hennes fel att jag reagerar så kraftigt på ljusstrålarna. Ljusets fiende, jag lever nog upp till det epitetet med bred marginal.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Förskräckelse
Det är lite lyxigt att gå hemma och vara sjukskriven när man inte mår dåligt. Man flanerar runt på stadens gator och tittar in i olika skyltfönster. Studerar folk och småfåglar så gott det går. Nackdelen i mitt fall är den att jag inte får sätta mig i min älskade automobil. Det går ju inte med en lapp för ena ögat! Avståndsbedömningen blir inte helt pålitlig den första tiden man är enögd.

För att lugna ner ögat och inte utsätta det för onödiga påfrestningar efter en behandling i tortyrkammaren hos ögonläkaren, tejpar man en lapp för det. Den skall sitta kvar ett par dagar. Under de här dagarna kliar det kolossalt i fingrarna. Hela kroppen vill bli av med den påklistrade kompressen. Det är ju på intet sätt naturligt att blunda med halva ögonbeståndet. Samtidigt har jag en stor respekt för läkarorder. Men, tidigt på morgonen den andra dagen finns bara en sak i huvudet. Av med tygbiten!

Av någon anledning vill jag gärna titta på när jag avlägsnar något. Om jag trycker ut en pormask vill jag visuellt förvissa mig om hur det går. Därför trippar jag in på toaletten för att lyfta på lappen. Med ansiktet vänt mot en spegel, lyfter jag försiktigt och mycket sakta på ena fliken. Ljuset strömmar in. Jag blundar med vänsterögat för att kolla om det är det behandlade ögat som sköter om förmedlingen av synintryck till hjärnan. Jag stirrar in i spegeln och möts av ett knallrött öga! Herre Gud! Vad har hänt? Snabbt täcker jag över ögat med kompressen igen. Usch!

Jag sitter på toalettstolen med huvudet i händerna. Jag gråter inte men av ställningen att döma skulle det kunna vara så. Jag samlar nytt mod. Två dagar har gått sedan jag var inne hos doktorn och blev bedövad och behandlad. Jag har väl inte gjort fel? Långsamt reser jag mig upp och går bort till spegeln igen. Med ett ryck river jag av lappen. Jag stirrar på mitt ansikte. Allt är dubbelt och högerögat är fortfarande illrött! Mitt vanligtvis bruna öga är totalt missfärgat. Under ögat finns ett kolsvart halvcentimetertjockt streck. Det är ungefär tre cm långt och ser ut som om det var gjort med en tuschpenna. Men varför ser jag dubbelt? Jag går tillbaka till min säng, kryper ner under täcket och vägrar titta. Emellanåt tar nyfikenheten överhand, så jag gläntar en aning på filten och kikar ut i rummet. Dubbla dörrkarmar och dubbla garderobsdörrar och dubbelt av allting. Jag blundar med ena ögat och tittar på kronometern, fem minuter över åtta. Då har dr Andersson börjat jobba! Jag letar mig ut ur täcket och går genom lägenheten till telefonen. Jag harklar mig lite nervöst när jag hör mottagaren lyfta sin lur.
- Jag skulle vilja prata med Ulla Andersson.
- Vilket är ditt födelsenummer?
- 56 12 20
- Dröj ett ögonblick!

Skulle det vara roligt? Ögonblick, i så fall kunde de väl ha dragit till med dröj ett ögonblink!. Det är förhoppningsvis bara ett uttryck för min nervositet som gör att jag reagerar för ordvalet.
- Jaha, Andersson!
- God morgon, jag heter Lars Billgren.
- Hej Lars, vad har du på hjärtat?
- Jag ser dubbelt och så är mitt öga blodrött!
- Det är ingen fara.

Tänk vad några korta ord kan kännas sköna! Jag drar en suck av lättnad. - Det är bedövningen som fortfarande sitter i. Antagligen har sprutan tagit direkt i ett blodkärl, därför är ögonvitan röd så du kan ta det med knusende ro. Du skall se att dubbelseendet avtar framåt eftermiddagen.

Det är en lättad Billgren som lägger på luren. Samtidigt har jag fått en rejäl tankeställare. Så oerhört känslig jag egentligen är för förändringar och hur skräckslagen är jag inte för att det skall gå alldeles åt helvete till slut!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Slentrian
Är man med om något tillräckligt många gånger blir det snart en rutin. Man funderar inte så mycket över vad det egentligen är man underkastar sig. Det skall vara så och man lägger inte märke till nyansskillnader i vardagslivet. Det är först då möjligheten finns att kontrollera under vissa speciella förhållanden som eventuella ändringar kan registreras. Att förlora en tiondel i synskärpa behöver inte betyda så mycket när man sitter i solstolen och låter sig sakta stekas. Däremot märks det när man sitter och försöker fixera en tavla med bokstäver. Då är det i samma miljö som gångerna innan. Det är samma ljussättning och avstånd.

Att åka till Lund en eller ett par gånger i månaden innebär en viss anspänning. Dagarna mellan besöken förflyter lugnt. Den aktuella dagen däremot, känns det lite konstigare. Redan på bussen mot nordeuropa börjar en febril verksamhet. Jag sitter och kontrollerar alla småsaker. Ser jag den knappen idag också? Kan jag läsa affischen bakom chauffören utan besvär? Nu möter vi en personbil, vad har den för registreringsnummer? Är det som sist eller har det inte trots allt blivit en försämring?

Jag sitter och har nästan lite dåligt samvete för att jag ser sämre den här gången än jag gjorde vid förra tillfället. Det är inte mycket sämre, men dock en liten nedgång i förmågan att skaffa mig visuella intryck. Undrar vad doktorn skall säga om eländet den här dagen? Jag suckar djupt. Handen åker upp till ögonen, i vanlig ordning svider de av dropparna. Jag torkar bort några tårar med en kompress och blinkar ett par gånger. Jag kikar ner längs korridoren. Där hänger en klocka ut från väggen. Allteftersom dropparna verkar, blir urtavlan allt suddigare. Jag försöker koncentrera mig och spänner musklerna kring ögonen men visarna vill inte framträda tydligt. Jag ger upp och suckar på nytt!

Jag är inte längre fientligt inställd till Ulla Andersson. Snarare tvärtom. Ett visst förtroende börjar växa fram. Mycket beroende på att hon hela tiden berättar vad som sker i mina ögon. Utan kluriga omskrivningar. Det som hon förespår skall hända inträffar också - tyvärr! Inflätat i allvarliga förklaringar om händelseförloppet bakom pupillen, finns faktiskt utrymme för lite prat om det mesta också. Det gör atmosfären mjukare och trots de allvarsamma beskeden härskar ett visst lugn i rummet.

Det mest påtagliga när jag åker hem är det faktum att jag blivit sämre. Inbillningar om motsatsen till trots. Det är kämpigt ett par dagar efter ett besök, sedan anpassar jag mig efter den nya situationen och fortsätter livet där jag slutade. Hela tiden tar jag emot negativa besked utan att egentligen behöva göra några inskränkningar i min vardagliga verksamhet. Jag läser obehindrat och kör bil dit jag vill. Det är som sagt bara i direkt anslutning till kontrollerna som det känns påtagligt olustigt.

Kommunikationerna mellan Lund och hemmet är inte de bästa. Man får snällt ge sig till tåls och invänta en av de få avgångarna. I väntan på bussen hem smakar det gott med en kopp kaffe. Men vägen till detta njutningsmedel är egentligen en plåga! Jag tycker så synd om mig när jag traskar biten mellan öppenvårdscentralen och kaffekoppen på Domusrestaurangen. Under just den här promenaden ser jag ingenting! Jag ser inte cyklarna som står parkerade, eller slängda, på gångbanan. Jag ser inte heller utskjutande småtrappor och stolpar, men jag kryssar hela tiden fram och tillbaka mellan dem med perfekt precision och med beskedet om den senaste försämringen ringande i öronen!

Inne på cafeterian på Domushusets andra våning sitter jag och tittar på Mårtenstorgets kommers. Det är trevligt med torghandel. Man ser ofta människor som skrattande växlar några ord med försäljaren och de andra köpsugna torgbesökarna. Bananer, kålhuvuden och blommor vandrar över diskarna, ner i kassar och flätade korgar. Jag höjer blicken en aning. Där borta ligger apoteket. Jag slickar i mig den sista droppen java och tittar på klockan som hänger utanför pillerbutiken. Om tio minuter går min buss!

Det är omöjligt att missta sig på var man är när bussen anländer till Trelleborg. Det skakar till så att det är ytterst nära att man ramlar av stolen. Ojämnheterna avlöser varandra i en ojämn och oregelbunden ordning. Trots denna negativa välkomst, är det trevligt att komma hem. Automatiskt lättar sinnet och djupdykningen i humörhänseende vänds uppåt lite smått. Ögondropparnas inflytande på hur omgivningen ser ut börjar också avta. Vardagslunkens göromål tornar upp sig framför näsan och tränger undan den allvarsamma eftertanke som slog an en sådan dyster ton den här gången också!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Smällen
Vi har avverkat några månader på nittonhundratalets åttionde år och jag har blivit utsatt för den ena fotokoaguleringen efter den andra. Ibland är min synskärpa bibehållen, men oftast är det en försämring som jag har med mig hem i bagaget. Under det gångna året har inte utvecklingen i ögonen kunnat stoppas. Den har bromsats en aning och antagligen har jag på så sätt sluppit några dramatiska förändringar. Visserligen pratar dr Andersson om blödningar och stora angrepp av den ilsknare typen, men själv upplever jag tillvaron ganska lugn.

Min syster bor ihop med en fartdåre. Han kör racerbil. Han tävlar i en klass som kallas för Formula Ford. Namnet kommer av bilens sam- mansättning av fordkomponenter och motor. Till vardags sitter den i ett plåtskal med typbetecknigen Ford Cortina. Hårda regler för hur man får trimma bilen i olika avseenden gör att kostnaderna inte blir astronomiska. Därför är det möjligt för en vanlig medborgare att skaka fram erforderliga medel så länge intresset är på topp och alla reparationer fixas av en själv. Man lappar, skruvar, polerar och donar med sin ögonsten. Sedan lastar man in det fyrahundra kilo tunga kraftpaketet i en transportbuss och drar iväg till fartvirtuosernas gemenskap inom och utom landets gränser.

Jag bestämmer mig först vid middagstid. Några dagar har jag gått och funderat över frestelsen att åka till Finland. En deltävling i europamästerskapet för Fomula Ford är förlagd dit. Det är första veckan i juni och solen har börjat sticka oss frusna nordbor i ögonen. Världen ter sig ren och klar. Gummifabrikens varma, bullriga och gummistinkande lokaler är allt annat än frestande. Jag pratar med förmannen och tar fritt en vecka. När beslutet väl tagits, känns det härligt spännade! Finland, där har jag aldrig varit.

Klockan hinner bli mycket innan vi kommer iväg - jag, min syster och hennes sambo. Transportbussens dieselmotor vrålar till och ekipaget rullar igång. Först till Lund för ett ärende, sedan vidare norrut. I Lund sätter jag mig vid ratten. De andra två lägger sig tillrätta bak i husavdelningen för att sova. Det blir lugnt och skönt. Timmarna rullar iväg. Jag har placerat stora sätesmuskeln på förarplatsen och blir sittande där hela natten, med ett kort avbrott mellan Ljungby och någonstans i mörkaste storskogen. Därifrån ser jag nattens mörker skingras. Först blir det lite skumt och diffust, men snart sticker solen upp den översta kanten över horisontlinjen. Jag rullar ner sidofönstret och kupén fylls av frisk väldoftande försommarluft. Det är härligt att leva!

Vi närmar oss den kungliga huvudkommunen. Trafiken tätnar och en snabb titt på klockan förklarar varför. Stockholmaren är på väg till sitt arbete. Jag är mycket nöjd med mig själv när jag drar till handbromsen vid Kungens Kurva. Vi hoppar ut ur bussen och skakar liv i extremiteterna. Inne på bensinmackens toalett tvättar vi oss, med stor tillfredsställelse, med härligt kallt vatten i ansiktet. Vi borstar tanden och rufsar till kalufsen och lägger upp strategin för de närmaste timmarna. Solen gassar från en underbart blå himmel. Vi skall träffa ett par killar i ett reklamärende på eftermiddagen. På mötesplatsen finns en stor parkeringsplats och vi beslutar oss för att tråckla oss dit. I ena kanten på parkeringen hittar vi lite skugga och en överbliven gräsmatta. Plötsligt känner jag hur trött jag är. Det blir trettio timmar sedan jag vaknade senast. Under den tiden har jag klarat av ett hårt åtta timmarsskift på gummifabriken, ett besök hos farbror diabetesdoktorn, packa resväskan och köra en stor buss till Stockholm. Jag drar ut en madrass och lägger den i skuggan bakom bussen. Gräset luktar nytt och gott och fåglarna kvittrar och det är skönt att vara framme och...

Jag vaknar upp med ett ryck. Var är jag? Visst ja, Stockholm! Jag sjunker tillbaka på kudden och njuter av att få ligga kvar. Det skrapar till på andra sidan bussen och jag tittar på klockan. En stor svart fläck döljer siffrorna. Jag skakar på uret och gäspar. Jag tittar igen, fläcken är kvar. Kolsvart och mitt i blickfånget! Jag putsar glaset och kikar på nytt. Fortfarande svart! Jag tittar på himlen, där är en svart fläck. Jag tittar mig runt omkring - fläckar överallt! Jag blinkar lite och fläckarna börjar blekna. Till slut kan jag se urtavlan igen, om än lite suddigt. Mitt inre håller på att göra uppror, men det lugnar sig igen. Jag är väl inte riktigt vaken.

Upplevelsen i Stockholm var otäck. Jag förstod inte riktigt vad det var, bara att det antagligen var allvarligt. Men som tidigare kommer min förmåga att glömma till användning. Likt håret i sommarsol bleknar den svarta sotflingan. Den tynar bort ur det medvetna. Tillvaron antar åter sin gängse form och sommaren med semester, bad och korvgrillning byts mot arbete och höst. Men arbete främjar hälsa och välstånd sägs det ju, eller?

Det har varit en hård dag. Jag har slitit in till sista minuten med en krånglande maskin. Trots att den på ett nästan mänskligt sätt tänkt ut diverse typer av fel, har jag ändå lyckats producera lika mycket den här dagen som alla andra dagar. Visserligen är det ingen som tackar mig för det men det känns skönt inombords och skjortan är dyblöt. Svetten pärlar sig i pannan när jag slänger upp ett sista femtiokilos flak med gummi och stämplar ut för att gå hem. Det är skönt att traska ner i källaren för att byta om och duscha. Vattnet sköljer bort svett och gummistoft, vidunderligt! Jag behandlar kroppen med tvål och shampo och står kvar i duschen extra länge. Det är skönt att låta vattnet massera nacke och axlar men till slut stänger jag kranarna. Jag skakar kraftigt på huvudet, drar en suck av lättnad och torkar mig. Snabbt drar jag på mig kläderna och går mot dörren. Jag öppnar den och kommer ut i en korridor som leder bort från omklädningsrummet till trappan upp i dagsljuset och friheten. Dörren slår igen med en smäll. Det är något konstigt! Väggar och tak borde vara vita. Låt vara att de är mer än lovligt skitiga, men den vita färgen brukar lysa igenom. Nu skiftar väggarna i rött! Ett par hårstrån ramlar ner i pannan. Högernäven åker upp för att stryka bort dem. Rörelsen gör att sikten för högerögat skyms. Plötsligt ser korridoren ut som den skall. Jag blundar med vänsterögat och tittar med det högra, jag ser ingen korridor längre! Jag ser en trögflytande, röd, ogenomtränglig smet.

Jag försöker förtränga det som hänt. Jag försöker inbilla mig att det inte är något, bara en tillfällig sinnesförvirring. Den kan jag bryta genom att intala mig att visserligen är jag vaken men att jag drömmer. Så lugnt som det överhuvudtaget är möjligt går jag hemåt. På vägen köper jag kvällstidningen som jag brukar. Jag hälsar på en del människor, de ser mina läppar formade till ett leende men ingen anar den oreda som härskar i huvudet. Jag kommer hem utan missöden och slår mig ner vid köksbordet med tidningen och en kopp kaffe.

Jag har bestämt att besöka frisören efter arbetspasset. Snabbt bläddrar jag igenom journalen och sväljer javat. Jag tvingar mig ut i hallen och sätter på mig jackan igen. Det är en allt rödare värld som möter mig när jag snubblar utför de sista trappstegen mot ytterdörren. Jag rusar ut och sätter kurs mot salong Nacksvinget. Det är inte speciellt långt dit och ett par minuter senare sjunker jag ner på en stol i en lokal jag känner mycket väl. Idag är de visuella intrycken lite annorlunda! Pulsen har kretsat kring maximum sedan haveriet och det börjar värka i tinningarna. Jag försöker andas med djupa, lugna andetag och hjärtverksamheten avtar något. - Fall inte ihop nu Lars. Du får inte tappa masken nu och här! Den inre rösten är befallande och jag rätar instinktivt på ryggen.

Natten faller på och det är legitimt att inta horisontalläge. Ingen har märkt något under hela kvällen, varken ute eller hemma. Jag klarade av kvällskaffet och TV-aktuellt utan avvikelser från förr men det kostade mycket kraft och koncentration. Kroppen påminner ideligen huvudet om att den är trött och det känns skönt att vika bort överkastet från sängen. Jag kryper ner och landar försiktigt på kudden. Jag tittar i taket och ser en svart sträng breda ut sig från överkanten av högerögat och neråt. Den träffar nederkanten och sprider sig längs den. I kanterna av det svarta skimrar det i rött. Vrider jag huvudet i sidled flyter det svart-röda utåt kanterna. Jag lyfter på skallen och det svarta drar sig tillbaka till överkanten. Kroppens samtliga muskler kollapsar och jag ligger som en hösäck på sängen. Tårarna börjar rinna ner för kinderna. Först långsamt sedan i en allt stridare ström. En sista ansträngning för ut armen från kroppen bort till sänglampan. Det blir helt svart.

Mörkret känns tryggt. Inte så att jag vill ha det mörkt, men det innebär att jag kan ligga och tänka utan att distraheras av optiska sensationer. Tankarna formas till ett någotsånär logiskt tänkande. De för mig tillbaka i tiden. Till Stockholm och den svarta fläcken där och till episoder när det plötsligt har ljusnat för ögonen. Då har både solens ljus och det artificiella ljuset inomhus varit besvärande. I min flykt undan ett irriterande bländande har jag fått kisa och till och med använda solglasögon. Alla händelserna visar klara drag av samhörighet



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Blod
Det börjar som en liten svart prick. Den växer och sprutar fram som grädden ur en sprits. Den korvar sig och blir till en lång ormliknande sytråd som ringlar sig en aning oroväckande i en yster dans. Sedan flyter den ut och simmar runt i ögats glaskropp. De inkommande ljusstrålarna studsar mot de nya, främmande kropparna i ögat och bländar mig. Världen börjar framtona i rött. En seg sirapsliknande massa som trögt och ovilligt flyttar på sig. Mitt i smeten ligger det kvar små bitar av sytråden. Det är ungefär som tuschdroppar i ett glas vatten. Ju längre klockan tickar iväg, desto mer flyter tuschen ut och missfärgar vätskan som blir allt segare.

Det gör inte ont. Varken när ett eller flera blodkärl brister, eller när jag flyttar ögat åt något håll. Det är i alla fall ingen fysisk smärta. Däremot känner jag mig mycket liten och sårbar. Det finns ingen muskel jag kan spänna för att bli av med obehaget. Adrenalinet sprutar kors och tvärs genom kroppen. Stressen sprider sig och det bultar i tinningarna. Bröstet känns trångt och andhämtningen blir snabb. Hela kroppen spänns så att musklerna hotar att sprängas i bitar men istället kommer det en djup suck och en förtvivlan fyller det inre. Jag sjunker ihop. Tillintetgjord och böjd till marken. Hade någon sparkat på mig skulle jag inte reagerat. Det spelar ändå ingen roll - jag vill inte leva mer i alla fulla fall!

Senare, hur mycket är olika från gång till gång, sjunker blodet undan. Det samlar ihop sig och försvinner ur det direkta synfältet. Vid hastiga rörelser kan det stelnade blodet glida fram, men det försvinner ut i periferin igen. Modet börjar så sakta återvända. Suckarna blir mindre djupa och jag tittar mig försiktigt omkring. Hur mycket sämre ser jag?

Ibland kan jag sitta och studera omvärlden genom mina sargade ögon utan att känna någon emotionell smärta. Optiska fenomen kan till och med verka lustiga. Saker som jag säkert vet är raka beskriver perfekta sinuskurvor. Från och till kan bilden som fastnat på näthinnan göra ett skutt när jag flyttar fixeringspunkten. Det är näthinnan som lossnat och minst av allt borde framkalla lustkänslor. Men psyket orkar inte ta emot dolkhugg i all oändlighet. Svarta, negativa moln måste ha ljusare luckor även om de verkar kompakta. Måhända lär jag mig att lura hjärnan att klippa av viss information innan den hinner registreras. Visst ser det konstigt ut, men det beror inte på mina ögon!

Några dagar senare har läget stabiliserats. Livet inrättar sig efter rådande förhållande. Systematiskt konstaterar jag vilka inskränkningar jag tvingas underkasta mig på grund av den senaste blödningen. Kanske innebär det att jag får gå en meter närmare kiosken för att kunna läsa löpsedlarna. Troligtvis är jag ändå på väg till luckan för att köpa en av tidningarna, så det fixar sig. Instinktivt rättar jag mig efter solen för att få de bästa ljusförhållandena. När kvällsmörkret lägrar sig drar jag mig tillbaka och låter passiviteten breda ut sig i full frihet. Det är först då, då ljuset är i avtagande och rent av klent, som jag påtagligt och smärtsamt märker hur prekär min situation är - nu kan det väl ändå inte bli sämre? Men, livet bara rullar vidare, utan pardon och chans för mig att gripa tag i någon undanstoppad nödbroms.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Höstkänning
- Jag ser inte näthinnan längre! Det ligger blod och en massa annat i vägen.

Jag är inne hos den dam som tittar mig djupast i ögonen. Det har blivit höst året 1980 och resultatet av undersökningen som just avslutats hjälper inte upp den dämpade stämningen. Det är dystert, det blåser snålt och orden som beskriver mina ögons kondition börjar få verklig substans. Synskärpan på högerögat är obefintlig och vänsterögats börjar dala lite väl snabbt.

- Jag tror att jag skall skicka upp en remiss till Örebro. Ögonkliniken där har större möjligheter att konstatera om näthinnan fortfarande är något sånär i högerögat. Det gör de med ultraljud och sedan får de avgöra om det finns något att göra.
- Göra vad då?
- Bedömer de chanserna som goda, går de in i ögat och dammsuger det. Det innebär att de suger ut blod och död vävnad ur glaskroppen. Sedan sprutar de in en ersättningsvätska. Men de har mycket att göra så det kommer inte att hända något de närmaste veckorna!

Jag lämnar Ulla Andersson och staden Lund, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men rutinen är den samma. En ryckig bussfärd söderut efter en kopp kaffe på Domus cafeteria. Den här gången var det lugnt på Mårtenstorget så mina blickar vandrade runt. Jag kikade upp över takåsarna mot den ljusgråa hösthimlen. Den borde vara jämnt grå, men överallt fanns det små svarta blodrester och långa trådliknande irritationshärdar som dansade en helvetisk dans på himlavalvet. Ibland tycker jag att de får ett hornprytt ansiktes form där ett jävulusiskt leende elakt breder ut sig ovanför ett kolsvart bockskägg! Jag sänker blicken. Det är betydligt lugnare att titta på saker och ting med skiftande yta och form. De nakna träden utanför fönstret är riktigt tacksamma att vila ögonen på. Grenarna spretar i alla riktningar och får mina sytrådar att smälta in i ett naturligt virrvarr. Jag sänker blicken ytterligare och försöker följa några löv som far kring runt en trälåda med gatukontorets brandgula färg. Nästan samma färg som SJ-bussen har. Den som skall ta mig hem till Trelleborg igen.

Jag hinner med ytterligare besök hos dr Andersson under hösten. Liknelsen håller fortfarande. De försvinner gemensamt, synskärpan och dagsljuset. Trots det går vardagslunken vidare. Jag jobbar, äter och sover. Helgerna tillbringar jag till största delen uppe i mina föräldrars stuga på Linderödsåsen. Det blir en behagfull kontrast till veckans slit på Trelleborgs gummifabrik. Det är tyst och lugnt med den självvalda ensamhetens möjlighet till eftertanke. Eftertankar som ibland kommer in på farliga områden och rör om i samvetet - borde jag köra bil längre? Under dagens ljusa timmar och på välkända vägar går det bra, men det är trots allt lite otäckt. Tänk om jag skulle förorsaka något! Jag förtränger snabbt domedagsfunderingarna och fyller lungorna med skogsluft och tycker att livet genast ger ett angenämare intryck.

Klockan är strax innan soluppgången. Meteorologen har lovat en vacker höstdag med en generös sol. En titt på termometern visar att det varit frost under efternatten. Bara lite, så där precis lagom för att det skall vara friskt och rent och extra lätt att andas. Gräsmattorna skiftar i vitt och i buskarna finns också spår av frost. Jag häller kaffet på en termos, stoppar ner ett par mackor och en apelsin i ryggsäcken. Jag ger mig ut i skogen. Det är härligt. Det är många ljud överallt och det luktar underbart gott. Jag är på väg till ett speciellt ställe inne i storskogen. En liten glänta i en sluttning åt sydost. Jag brukar anlända dit samtidigt med solstrålarna. Lätt till sinnet sjunker jag ner och intar min frukost med småfåglarna som ivriga åskådare. Deras uthålliga väntan lönar sig. Jag slänger iväg en handfull smulor och tittar på den hetsiga jakten efter godbitarna. Fåglarna är nöjda och jag är också lite upprymd. Det är klart, det hade varit trevligare om jag kunnat urskilja de olika arterna. Olikfärgade fjäderskrudar och med en massa nyanser och skiftningar, beroende på hur ljuset faller på. Det känns skapligt, i alla fall, även om färgskalan är grövre än den borde vara med ett friskt öga! Sången som mina små vänner glatt kvittrar fram är lika vacker ändå. Just i den här miljön är det inte så enerverande att missa detaljerna som det är i vanliga fall. En viss harmoni härskar i kroppen tack vare omgivningens dämpande effekt och kaffet smakar gott! Solen har hunnit en bit upp på himlen och det känns varmt och skönt. Ljudnivån sänks och den kyliga höstmorgonen förvandlas till en vacker brittsommardag. Just då är det skönt att leva. Just då är det faktiskt riktigt skönt att leva! Skönt att slippa konfronteras med människor som lägger märke till klumpiga rörelser. Finkänsligt vänder de bort blicken i tron att jag inte märker att de nyfiket tittar. Egendomliga situationer, som helt beror på att min visuella begåvning håller på att avta, uppstår när jag är medveten om att folk tittar på. Jag spänner mig och allt blir fel.

En helg kör jag hem från stugan via Lund. Utvilad till sinne och själ. En del av mina kompisar läser vid universitetet i sjukvårdsmetropolen. Jag stannar till för att prata semester med dem. Den årliga resan till alperna och härliga skidbackar börjar närma sig. Det kliar i knäna och frågan var vi skall åka i år tränger sig in i skallen. Olika alternativ ventileras ingående och emellanåt livligt. Så småningom kommer vi överens och enas om ett förslag. Det är kanske därför vi är kamrater, vi brukar hitta en lösning som passar alla.
- Lars, vad tycker du?

Jag rycker till. Jag har förvisso deltagit i diskussionen men har precis försjunkit i tankar om hur det skall gå att åka skidor med den lilla synskärpa jag har kvar.
- Jo, det blir bra!

Jag låter säker på rösten. Den tveksamhet jag känner behåller jag för mig själv. Måhända kan jag inte alls klämma lagg när allt verkligen kommer till kritan. Jag har ju nämnt mina planer för dr Andersson utan att hon har sagt något om det ur medicinsk synpunkt, men det kan hända mycket på den tid som är kvar till att det hela skall gå av stapeln.

- Jag är tvungen att köra hem nu om jag skall hinna med allt jag måste fixa idag, säger jag och reser mig upp. Jag har slängt en hastig blick på klockan. Med ens konstaterar jag att jag är tvingad att köra inom några minuter för att hinna hem innan ljuset dör bort. Jag plockar ihop de kataloger som är mina. Min handling blir till en signal för de andra och sällskapet bryter upp lite till mans medan vissa förhoppningar om tur med väder och snötillgång redan flyger genom luften. Samtidigt känns det inte bra inombords. Jag har inget att göra hemma, det är bara det att jag inte kan köra bil i mörker längre och jag går omkring och hycklar inför mina vänner!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Absorbtion
Först reagerar jag inte alls. Det är ju så fruktansvärt självklart att jag skall kunna se. Men faktum är att jag ser saker med mitt högra öga igen. Visserligen inga småsaker eller detaljer, men ändå! Mitt utdömda öga som ingenting är värt börjar plötsligt skicka information av visuell karaktär till hjärnan! Helt plötsligt blir jag medveten om det och jag sätter mig ner och sluter mitt vänstra öga. Jag studerar världen genom blod och en nästan lös näthinna. Det är fantastiskt, jag ser! Samtidigt är det nästan löjligt! Jag tycker att jag ser med ett öga som har en obefintlig synskärpa. Det är en nymåneskärv-liknande ljusspringa längs näsryggen som fyller mitt sinne med vacker positivism. Men ändå, jämförelsen med hur det var tidigare är enorm! Kommer man från noll, är nästan ingenting väldigt mycket.

Allteftersom dagarna går och halvmetersmänniskornas stora högtid, julen, närmar sig blir mitt ljusinsläpp lite större. Kroppen vänjer sig vid att upptäcka saker med bägge ögonen. Det känns härligt att leva - och för första gången på länge är det inte en konstruerad glädje! Efter två års ständigt negativa besked tycker jag att läget plötsligt börjar ljusna! Det är nästan så att jag måste knipa mig i armen - glädjeämnen, vad är det? Är det något som bara är andra förunnat? Jag tänker på kvällen då jag tittade på Plankan, ett engelskt underhållningsprogram fullt med galna upptåg och missförstånd. Det lockade mig att skratta öppet och ärligt. Far och mor satt ute i köket och med låg röst hörde jag far säga: - Det var längesedan Lars skrattade!

Livet verkar alltid ha lite smolk till hands att hälla i glädjebägaren. Lyckan jag känner sätter sig lite på tvären en kväll i Trelleborgs ishall. Det har gått några minuter på höstens premiärmatch i Korpens hockey-bockey-serie. Jag får en lätt smäll på hjälmen. Den hamnar en aning på sniskan, men det gör varken ont eller skrämmer mig. Samman- stötningen sker vid motståndarmålet och när jag är på väg tillbaka till den egna planhalvan kommer plötsligt bollen, en ilsket röd sak, farande mot mig. Snabbt tittar jag mig omkring. Ingen uppvaktning - jag är helt fri. Jag gör mig beredd att ta emot bollen. Var tog den vägen? Jag ser den inte. En lätt desperation sprider sig och i samma ögonblick törnar bollen emot ena skridskon. En smäll mot skenan och några förklenande kommentarer från åskådarna ramar in min sorti från idrottsarenan! I dag vet jag inte om det är oförmågan att se eller om det är det åtlöje jag utgjorde som svider mest.

När livet stabiliserats på nytt och det inte längre är sensationellt att saker rör sig i högerögat kan jag mer rationellt konstatera vilken nytta jag har av det. Hur mycket kan jag se? Egentligen inte mycket alls. Stora saker som människor går bra i vissa vinklar. Kontrastfärger på nära håll och ljusa respektive mörka fält på längre håll känner jag också igen. Människor ja, att det är en person men knappast vem det är om jag möter vederbörande på gatan. Det är lite kusligt att jag upplever en sådan obefintlig förbättring så starkt. Det innebär ju samtidigt att jag ser skralt. I och för sig är det inget okänt faktum men alla påtagliga bevis är smärtsamma och gör förfärligt ont.

Vad är det som händer i mitt öga? Jo kroppen har vaknat till liv och börjat tära på de främmande föremål som ockuperat glaskroppen. Levrat blod och död vävnad har så smått börjat sugas upp. Precis som ögonkirurgerna i Örebro skulle göra fast nu sker det på naturlig väg. Mindre blödningar under årens lopp har försvunnit på samma sätt, då obemärkt eftersom det inte påverkat synskärpan lika konkret som nu. Nu finns där plötsligt en bild. Bara det att det är ljust i hela ögat är sensationellt skönt. Att det inte är en perfekt bild gör ibland inget, det är trots allt ett visuellt intryck jag får. Bilden som på krångliga vägar når hjärnan hoppar och skuttar. Den gungar en stund efter det jag fixerat något och det är bara ute i periferin jag uppfattar saker. Men det kan jag i alla fall. Centrum i synfältet är ett enda ogenomträngligt grått fält. Det är precis som om något låg i vägen och effektivt hindrade. Det perifera seendet jag fått tillbaka kan jag använda när ljuset är bra. Utomhus kan jag orientera mig mellan stora gråa husväggar och en ljus himmel. Människor dyker upp hastigt och oberäkneligt. Jag lär mig snabbt enligt självbevarelsedriftens regler att placera mig rätt på gångbanan för att undvika plötsligt och häftigt umgänge.

Jag försöker vänja mig vid att bara se med högerögat. Efter ett hundratal meter orkar jag emellertid inte gå så längre. Jag öppnar vänsterögat igen och konstaterar, med en suck, att det är betydligt enklare att promenera på stadens gator i klart väder. Det är mer nervöst i dimma eller, ännu värre, i kompakt mörker! Samtidigt är det kul att testa. Eller kanske är det det undermedvetna som provar kroppen? Hur skulle det bli om den synskärpa jag har på vänsterögat försvann? När tanken snuddar vid möjligheten, dyker min inre röst upp. Den försöker lite ynkligt att övertyga mig om att det aldrig kommer att gå så illa. Julgranarna tindrar ju så gudomligt vackert!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






På höjden
Det är trettonafton. Året är så nytt att det känns mycket ovanligt att skriva 1981, men så är det varje år när det blir en ny slutsiffra. Samtidigt med raketer och bomber skickar folk i allmänhet upp förhoppningar och önskemål om förbättringar i vardagslivet. Löften om att sluta röka och börja tänka på vad som passerar genom halsen. Dra in på onödigheter och samla kronor på hög för att kunna göra just det som alltid lockat. Jag hoppas året skall bjuda på en positiv förändring av min ögonstatus!

Jag är på väg hem till Trelleborg. Det är en vacker dag med solsken och lite vitt puder på grenar och i plogfåror. Jul- och nyårshelgerna är avklarade liksom första veckan detta nådens år. Framför mig ligger en veckas slit på Trelleborgs gummifabrik. Men aldrig något ont som inte har något gott med sig. Årets höjdpunkt ligger för dörren och lockar, så det är med blandade känslor jag är på väg söderut. Emellanåt riktigt upprymd av förväntningar och vädret men samtidigt lite bekymrad av samma orsak. Solen, varm och god. När den befinner sig bakom mig hjälper den mig att se vägen framför mig men när den kikar rakt in i näthinneresterna, är den ett elände. En stor solskärm och ett par mörka solglasögon försöker hindra de mest nyfikna och närgångna solstrålarna. Det är en välkänd väg jag far fram på så resan slutar lyckligt den här gången med. Lättad parkerar jag bilen på gatan där hemma. Lyckligt omedveten om att det var sista gången jag körde bil!

Yscla, är fornromanska och betyder på höjden. Genom årens lopp har människor förändrat uttalet och stavningen så att det i dag heter Ischgl. Ischgl är en liten by i Österrike, på gränsen till Schweiz. På tre tusen meters höjd har man en majestätisk utsikt över delar av alperna. Härliga vidder som inbjuder till en fantastisk skidåkning. Själva byn är mysigt trång och vänlig. En del av byggnaderna är vackert utsnidade och väl underhållna. Den österrikiska gästvänligheten flödar över med ölskummet och ångorna från de välfyllda jägerte-krusen. Stress existerar bara hos oss entusiastiska semesterfirare när skidliftarna drar igång på morgonen. Det är någon sorts konstig tävlan att komma upp i liftsystemet först av alla, när det är som kallast och som mest fridfullt. Har man tur får man se en hjort skutta förbi. Småhuttrande transporteras man lite yrvaken upp mot fjälltoppen. Översta knappen på jackan är omsorgsfullt knäppt och det knirrar och knarrar under skidorna. Känslan när man kommer upp över bergskammen och träffas av de förs- ta solstrålarna är överväldigande. När man står där i den varma solen och spänner pjäxorna, rättar till kläder och vantar och samlar ihop stavarna bubblar lyckan över. Sakta börjar gravitationskraften dra ner en i dalen igen. Den totala friheten härskar när farten successivt ökar och det är bara du själv som kan påverka skidorna i en värld av förunderlig tystnad och en storslagenhet som är påtaglig. Att stanna en bit ner i backen, just där solen tittar fram mellan trädstammarna, är ljuvligt. De första antydningarna till mjölksyra sjunker tillbaka. Samtidigt vandrar blickarna över skarpa och mjukt runda stenblock vid horisontlinjen. Allt det vackra får en stackars stadsbo att längta så långt bort från civilisationen det överhuvudtaget är möjligt. Efter en stunds ögonfägnad kasar man vidare neråt och sedan upp i en ny lift för att så småningom hamna på en Bierstübe för att ta igen sig.

De tre första dagarna i Ischgl snöade det. Himlen var grå och trist. En ettrig snålblåst förvandlade all alpinsk lockelse till en undran om vad jag egentligen hade gett mig in på. Alla konturer var suddiga och vilket håll backen lutade på var en ren gissning. Gupp och andra stora ojämnheter försvann i en dimmig sörja. Det är oerhört pinsamt att stå och trilla på grund av en missbedömning av backens lutning! Jag betedde mig mer tafatt än en nybörjare! Som tur var hade en av mina kamrater ett par röda skidbyxor. Jag kunde leka följa John och lotsa mig ner för branterna. Visst åkte jag skidor, men utan glädje!

Fjärde dagen tändes lampan. Halvvägs upp i en av de lättare backarna bröt solen genom molntäcket och framkallade det alplandskap som etsat sig fast på näthinnan. Plötsligt såg jag skidspår och små ojämnheter. Det gråa blev fantastiskt vitt och en liten tår trillade ner för kinden - av lycka eller var det av kylan? Jag steg ur liften och formligen kastade mig ut för pisten. Den tveksamhet och tafatthet som jag visat omgivningen de första dagarna fanns inte längre. Förvisso hamnade jag i situationer där min klena förmåga att se hämmade mig, men nu behövde jag bara parera ett fåtal av de gupp som tidigare varit ett helvete för knä och lårmuskler. Nu åkte jag skidor igen, med glädje!

Januari månad är till ända och semestern med den. Efter två veckors skidåkning och med frisk alpluft i bagaget vänder jag åter till Skåne, vackert brun om kinderna. Resan börjar med en biltur till Münchens internationella flygplats. I kön till inbokningen sliter jag tag i hela min packning. Skidor, pjäxor och resväska bär jag skyndsamt iväg med för att inte stå ivägen för en inomhustransport. Den är framförd av en jäktad terroristknektsliknande herre med något hetsat i blicken. Ett blodkärl brister, det ljusnar för vänsterögat men det verkar inte vara någon katastrof! Jag lämnar in mina saker och lämnar incheckningsdisken till förmån för baren. Trött och med en god öl i näven känns det lite vemodigt att lämna en glättad tillvaro för en välkänd vardag. Men flyg till Köpenhamn och båt från Dragör förpassar mig hem till Sverige igen.

Det är måndag, i dubbel bemärkelse! Jag ser lite sämre än dagen innan. Jag har sovit gott hela natten efter den långa resan hem från Österrike, så det beror inte på trötthet. Efter frukosten ringer jag och sjukanmäler mig. Sedan tidigare har jag en besökstid hos Ulla Andersson i samma vecka, så jag går och lägger mig igen för att lyssna på radion. När jag tittar i det vitkalkade taket ser jag de numera obligatoriska sytrådarna. Men ett nytt fenomen har dykt upp. En lite svartare tråd. Så länge jag håller ögat stilla finns den inte, men flyttar jag blicken i sidled uppenbarar den sig.
- Det är fantastiskt, ögat har torkat upp helt och hållet!
- Ja, det började lite innan jul.
- Tyvärr är det som jag har befarat. Näthinnan har till stor del lossnat.

Det blir tyst i rummet på öppenvårdscentralen i Lund. Dr Andersson ser lite fundersam ut.
- Du har en ärrbildning i vänsterögat som jag inte tycker om. Den kan dra loss näthinnan när den skrumpnar.

Jag suckar djupt, lösa näthinnor har jag redan för mycket av. Antagligen ser dr Andersson min reaktion, för hon tar snabbt till orda.
- Jag skall ta kontakt med ögonkliniken i Örebro igen. Du kan väl höra av dig om en fjorton dagar, så får jag höra om dr Svensson med kamrater snackat med dig.

Jag drar mig hemåt Trelleborg igen med dr Anderssons välsignelse över min sjukskrivning. Aktiviteten i speciellt det vänstra ögat är stor. Mitt friska öga hotar också strejka. Omedvetet funderar jag på konstiga saker som förutbestämt öde och orättvisor i världen. Min inre röst tränger fram och frågar än en gång: - Nu kan det väl inte bli sämre? Frågan ekar i bröstet. Lite stillsamt undrar jag åt vem frågan egentligen är riktad!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Våning nio
Det blir lugnt och tyst. Dörren glider igen och jag är ensam. Huvudet vilar tungt på kudden och det är svårt att samla tankarna till något konstruktivt. Tejpen i pannan irriterar och det kliar en aning, men jag orkar inte göra något åt det. Det är skönt att jag ligger ensam i rummet. Visserligen står där en säng till men min tidigare rumskamrat har åkt hem. Det hade varit jobbigt att ha honom här nu. Jag blundar och det drar i vänsterögat. Det gör inte ont men det känns att någon har varit där och pillat. Jag fyller lungorna med luft och blommorna på bordet doftar ljuvligt och det är måndag och jag är nyopererad!

Saker och ting börjar lugna ner sig. Det uppskruvade tempot tappar fart och hjärncellerna rekonstruerar händelseförloppet från det jag anlände till det här niovåningshuset. Det är ju faktiskt bara en vecka sedan jag kom hem från alperna.

Ett dygn efter avskedet från dr Andersson, sitter jag i lugn och ro hemma vid köksbordet. Jag dricker kaffe. Det har en lugnande inverkan på mig. Trots koffein och annan stimulerande substans kaffet lär innehålla. Jag har kommit in från en promenad och slagit mig till ro. Jag spritter till och mina funderingar kring visuella intryck skingras av en ilsken telefonsignal.
- Jag söker Lars Billgren!
- Ja, det är jag.
- Det är från regionssjukhuset i Örebro. Kan du vara här i morgon eftermiddag?

Så händer det sig att jag sitter på ett av Statens Järnvägars tågset fredagen den sjätte februari på väg mot nordeuropa. Verkligheten håller på att rusa ifrån mig, men bara ibland och bara nästan! Med stor osäkerhet lyckas jag byta tåg i Norrköping, Katrineholm och Hallsberg. Jag är riktigt stolt över mina två tiondelar och klockan är några minuter över ett när jag snubblar utför stationen i skomakarstaden. Jag stannar till och får syn på en Pressbyråkiosk. Biträdet måste veta var sjukhuset ligger, tänker jag och går dit.
- Du går under vägen här och sedan är det raka vägen. Du ser tre höga hus när du kommer genom tunneln.

Jag går ner genom en gångtunnel. Det är ett bekvämt sätt att passera tungt trafikerade genomfartsleder på. Just idag tänker jag kanske mer påtagligt på det. Jag klättrar upp för trapporna på andra sidan och befinner mig i början på en lång gata. Hade allting varit som det skulle, borde jag nu se tre höga hus som skulle utgöra regionssjukhuset i Örebro, men det är visst något som inte stämmer. Konturerna av husen tar slut ganska omgående! Men jag börjar traska i riktning mot hospitalet. Jag går ganska länge innan tre stora tingestar dyker upp i dimman alldeles intill mig. Lättad svänger jag in genom entrén. Jag hittade rätt den här gången också!

Lite undrande letar jag mig in i hissen för att forslas upp till min tillfälliga bostad i Närke. En aning trött efter tågresan från Trelleborg tror jag att en stunds vila och återhämtning står på programmet. Icke så! Med jackan fortfarande hängande över axlarna åker jag in i ett rum för en första attack mot ögonen. En sköterska mäter trycket. Nöjd med resultatet drar hon, först därefter, iväg med mig för att visa min plats 2:1. Rum nr två och sängplats nummer ett, det innebär fönsterplats. Vilken lycka och på nionde våningen dessutom! Rena sightseeingen för en turist, om det nu varit som sådan jag befunnit mig här. Det är onekligen en magnifik utsikt över Örebro som bjudes en.

Jag tittar på klockan. Hon är fem över två. Det är en timme sedan jag anlände till Örebro.
- Kan du komma nu, Lars?

Jag drar igen dragkedjan på väskan och konstaterar att det inte blir tid för uppackning. Jag ställer ner trunken under sängen och följer efter den kvinliga vitklädda varelsen som kallade på mig. Längst ner i korridoren ber hon mig att sitta ner och vänta en stund. Hon försvinner bakom en dörr men återvänder omgående. Med ett leende förkunnar hon att jag får vänta ett par minuter. Undrar varför hon log?

Jag tittar till höger. Genom ett stort fönster ser jag ut över staden. En ny utsökt möjlighet att beundra Örebro, men det är grått och trist. - Hej, Lars!

En ny kvinna kommer mot mig med en framsträckt högernäve. Hon presenterar sig, men jag är för skärrad för att lägga namnet på minnet. På matta ben följer jag efter damen in i rummet. Det visar sig att hon är ögonläkare. Vi sätter oss ner och en massa frågor haglar över mig. Vad jag tål och inte tål, vilka sjukdomar jag haft och en hel del annat smått och gott. Sedan börjar en välkänd procedur. Ljusstrålar och ögondroppar, luppar som placeras på ögat och vetgiriga blickar som undersöker ögonbottnarna. En gång, två gånger och en tredje gång för att vara säker. Dörren öppnas och in kliver två personer till. De presenterar sig som ögonläkare de också. Den ene är dr Svensson, den i ögonkretsar omtalade och erkänt skicklige. En diskussion inleds mellan de tre medicinvetarna. Jag sitter mitt bland dem och förvånas över att jag ventileras så friskt utan att jag överhuvudtaget taget tillfrågas om något. Samtalet avbryts och en av läkarna vänder sig mot mig och kör in den så förhatliga luppen i ögat.
- Jo, det stämmer. Titta här, säger den senaste plågoanden och överlåter luppen till plågoande nummer tre.
- Ja, den bör vi plocka bort!

På nytt granskas mina näthinnor av nyfikna blickar. De två männen i församlingen alternerar vid titthålet och det diskuteras fram och tillbaka vad som skall göras och varför.
- Läkaren har helt rätt! Ärrbildningen bör bort, det är en exakt diagnos vi fått hitskickad.
- Andersson, nere i Lund.
- Jaha, skall vi ta dej på måndag, frågar dr Svensson med skånskt idiom. Jag rycker till när jag fattar att det är till mig frågan är riktad. Det surrar till i skallen, men det enda jag åstadkommer är en grymtning.
- Det vi skall göra är att gå in i ögat och klippa bort ett ärr. Vid fästpunkterna har näthinnan lossnat lite och den kommer att lossna helt om vi inte gör något. Det hela går till så att man för in en rörkniv som är två mm tjock. Sedan tar vi bort det vi skall och sprutar in lite ersättningsvätska, drar ut kniven och syr igen hålet med en tråd som försvinner av sig själv med tiden. Har du några frågor?

Jag skakar på huvudet till svar men det kunde lika gärna vara ett försök att skaka alla intryck på plats.
- Det här är en operation som tar en knapp halvtimme och vi gör det under lokalbedövning.

Jag tyckte att dr Svensson sa lokalbedövning, men det kunde han knap- past mena. Det var säkert en felhörning som beror på att jag är så förbannat trött. Det svider i ögonen av droppar och min sängplats, 2:1, lockar.
- Lars skall du inte äta? Jag tittar yrvaket upp mot ett ansikte. Vem är det? Var är jag? En massa möjligheter forsar fram genom huvudet. Javisst, jag är i Örebro!
- Nej tack, jag är inte hungrig, svarar jag trött och sluter ögonen. Jag faller tillbaka ner på kudden.
- Men klockan är halv sju! Du måste äta!
- Nej tack, jag vill inte ha något, muttrar jag. Det hörs en grymtning ett par meter från mig. En skrovlig stämma med tydlig dala-anknytning förkunnar:
- Han har sovit som en stock! Det är en timme sedan jag kom tillbaka och under den tiden har han inte lyft på ögonlocken.

Det är min rumskamrat som skvallrar. En herre strax över de femtio som fått ett slag över ögat så att näthinnan lossnat en aning. Han har fått den fastsydd och väntar på att få komma hem. Han är lite sur för att han måste vänta till efter helgen.
- Lars, du kan väl dricka mjölken i alla fall. Om en halvtimme skall du fotograferas.
- Skall jag?
- Dina ögonbottnar alltså! Det måste göras idag så att det är klart på måndag morgon.

Usch, fy fan! Vad har jag gjort för att straffas så hårt? Jag säger det inte högt utan jag sätter mig upp i sängen och blinkar ett par gånger mot ljuset. Händerna letar sig upp till ögonen och gnuggar dem hårt. Jag tittar åt vänster och ser min sänggranne ligga med fingrarna hopflätade över bröstet. Han ser ut att må gott! Jag greppar om glaset och dricker upp mjölken. Den ljumma drycken smakar inte speciellt upphetsande. Jag ställer ner glaset igen och torkar mig om munnen med baksidan av handen. Sköterskan sträcker sig efter brickan.
- Säkert att du inte skall ha något?
- Det är bra så. Jag måste gå på toaletten.

Jag stänker kallt vatten i ansiktet och tittar mig i spegeln. Jag känner igen figuren, men oj vad trött! Jag trevar i bröstfickan och hittar en kam. Jag drar lite i hårstråna och till slut tycker jag att det blir lite bättre. Jag låser upp dörren och snubblar ut i rummet igen.
- Hej, jag heter Lars, säger jag så piggt jag förmår. Jag hälsar på min rumsgranne lite mer formellt. Det är en slapp hand som hänger livlös mellan mina fingrar. Jag ryser, det är obehagligt när folk inte kan åstadkomma ett fast handslag. Vi tittar på varandra och nickar lite stelt som en bekräftelse på att vi inte tänker anfalla varandra i skydd av nattmörkret.
- Var kommer du ifrån?
- Jag kommer så långt söderut ifrån som möjligt.
- Jaså, Ystad?
- Nej, jag bor i Trelleborg.
- Gör du, själv är jag från Malung!

Jag går bort till min säng och rotar lite i min väska medan vi utbyter artigheter. Jag får svara utförligt på frågor om Malung-butiker i Skåne. Hur stora de är och hur många det finns. Malung-butiken i Trelleborg klarar jag av, resten blir bara gissningar, men dalkarlen verkar belåten med svaren. I rask takt får jag veta hur det går till att tillverka skinnplagg, men jag orkar inte mobilisera tillräckligt intresse för att följa med i tråcklandet.
- Lars Billgren?
- Ja, det är jag.
- Vill du följa med så skall vi fotografera dina ögon.
- Ja, jag kommer, svarar jag. Snacka om att hamna ur askan i elden! Men, i det här läget föredrar jag nästan fotoblixtarnas närgångna ljus framför skinntillverkningens hemligheter. Så vi åker ner ett par våningar, fotografen och jag. Väl på plats går det lite lättare än jag befarat. Snabbt dokumenteras mina ögons kondition fredagen den sjätte februari '81!

Det blir lördag och det blir söndag även i staden Örebro. Äntligen får jag möjlighet att hämta andan. Jag är ute och promenerar i Staden. Drottninggatan heter tydligen huvudgatan i Närkemetropolen. Det har dalat ner en dryg dm snö mellan fredagen och lördagen och i rådande mildväder smälter det snabbt. I gengäld uppstår större insjöar på de ställen där det är tänkt att man skall gå. Men det är ändå skönt att komma ut i det fria. Två tiondelars synskärpa klarar av att förmedla ganska många intryck från en främmande miljö under lugna former. Ibland får jag traska lite närmare saker som intresserar mig men det gör inget, jag har två dagar att slå ihjäl. Allt utanför sjukhusmiljön är av godo, till och med en kopp varuhuskaffe kan smaka ljuvligt. Jag stannar till vid grammofonskivorna och bläddrar igenom dem, en kvart till hinner försvinna! Det är med tunga steg jag drar mig hemåt. Vad kan jag göra på hospitalet? Jag har skrivit en massa brev. Jag har ringt upp en förfärlig mängd kronor och batterierna i bandspelaren är på upphällningens brant. Jag får lämna ett och annat blodprov, annars lämnas jag ifred av personalen men på söndagens eftermiddag kommer en av sköterskorna in till mig.
- Nu skall jag klippa dig!

Hon ler med hela ansiktet och ett svagt skratt bubblar fram. Troligtvis ser jag mycket frågande ut, för skrattet växer i styrka tills flickan låter riktigt förtjust.
- Jag skall klippa bort ögonfransarna!

Hotfullt klipper hon med saxen i luften. Hon stryker lite salva på den och beordrar mig att ligga stilla.
- Blinka inte nu!

Mina vackra fransar försvinner i ett nafs. Salvan på saxen hindrar håren att ramla ner i ögat. De fastnar på verktyget allt eftersom de lossnar från ögonlocket.
- Så, nu är du snaggad!

Jag blinkar ett par gånger. Det känns egendomligt och när jag kniper ihop ögonlocken sticks det. Jag suckar djupt och konstaterar att det snart är måndag.

Jag väcks av en lätt skakning i ena axeln. Lite sömndrucken ligger jag med en sköterska på var sida om min säng. De kollar blodtrycket, petar i mig piller, klär av och på mig och tar pulsen ett par gånger. Jag beordras över till en bår och rullas ut i korridoren. På vägen ut reser sig min rumskamrat upp på armbågarna.
- Hej då, antagligen är jag inte kvar när du kommer tillbaka. Lycka till!

Jag ler en aning och tänker för mig själv att det enbart är skönt. Jag sluter ögonen och lyssnar till småspringande fötter i korridoren. Jag nästan somnar. Kanske är det de lugnande tabletterna som börjar verka. Min liggplats rycker till och väggarna försvinner bakåt. Jag rullas iväg! Färden slutar under en stark lampa. Tygstycken läggs över mig och området runt vänsterögat tvättas. Plötsligt står dr Svensson där. Den påstått skicklige dr Svensson som skall trolla med min syn. Kommer jag att se bättre? Mina funderingar avbryts av ett spetsigt föremål under ögat. Bedövningssprutan körs bestämt in bakom huden och jag konstaterar att mina öron har haft rätt hela tiden. Innerst inne har jag väl inte tvekat om det och därför har jag inte frågat ordentligt heller. Nu kommer det slutliga svaret tillsammans med en intensiv smärta. Jag skall opereras under lokalbedövning!

Det drar lite fram och tillbaka. Det känns ett lätt tryck, dels i ögat, dels i den yttre vinkeln vid kindbenet. Ett skrapande ljud avbryts av ett klippande dito. Ett lågmält samtal svävar ovanför mitt ansikte men jag kan inte riktigt hänga med. Plötsligt hör jag en klar röst.
- Nu skall vi inte överarbeta det här!

Jag känner igen dr Svenssons röst. Han låter lugn och tillfreds med tillvaron så det går tydligen som det skall. Aktiviteten runt mig ökar. Innan jag riktigt fattat varför rullas jag ut ur operationssalen. En plastkopp täcker ögat och ett par tejpremsor går från pannan ner på kinden. Luften känns sval när alla gröna operationstäcken är borta. Jag transporteras in till min vanliga säng igen. Det är måndagen den nionde februari och det är förmiddag och jag är nyopererad och tejpen kliar i pannan och jag är trött men blommorna på bordet doftar gott!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Demaskering
Det gör ont i kindbenet. På två ställen bara för att det inte skall kunna undgå mig. Jag lyfter på huvudet och det onda upphör på det ena stället. Det är den perforerade plastkoppen. Den döljer och skyddar ögat efter operationen. Den har tryckt mot kinden. Jag känner efter med fingret, där är en djup fåra. Fingret vandrar vidare till det andra ömma stället, i yttervinkeln vid ögat. Det gör ordentligt ont när jag fingrar på huden. Ögat känns lite kladdigt när jag blinkar, men det gör inte ont. Nyfiket glider fingrarna över plasten som placerats över ögat. Undrar vilken färg den har? Den ena tejpremsan har lossnat i pannan. Kanske har jag rivit av den i sömnen. Det kliade ju så förbannat i går! Jag sträcker på mig. Det känns skönt att ha sovit en stund till efter frukosten. Konstigt att man kan sova så mycket, först hela dagen efter operationen sedan hela natten och nu halva förmiddagen. Jag drar upp täcket över axeln. Nu får jag snart se resultatet. Det skall bli spännande! Spännande och nervöst! En del ljus sipprar igenom och avslöjar i alla fall att operationen inte mörklagt ögat. Jag vänder mig om och petar till strömbrytaren på radion. Tystnaden byts mot en svag välklingande musik. Skall läkarnas ord bli musik i mina öron?

Det hörs steg ute i korridoren. Jag håller andan. Min puls känns i tinningarna och det gör nästan ont. Rösterna utanför dörren låter grötiga men klarnar plötsligt när dörren slits upp. Jag reser på överkroppen och sätter mig upp. Filten ramlar av. Det känns kallt i rummet. Plötsligt mörknar det. En massa skuggfigurer trängs runt min säng och skymmer fönstret. De ser lite lustiga ut genom min nästan helt lösa näthinna i högerögat. Antagligen står de stilla, men jag upplever det som om de vajade fram och tillbaka! En hand sträcks fram och tejpen försvinner i ett drag tillsammans med plastkoppen. Jag ser igen! Vad skönt, jag ser detaljer igen efter en dags famlande i en skuggvärld. Härligt!

Jag ligger med händerna under nacken. Blicken vandrar fram och tillbaka i rummet. Det svarta bandet som fanns i synfältet är borta. Området runt fixeringspunkten är klarare än förut. Huruvida synskärpan har förbättrats är oklart, men jag upplever det som en förbättring. Det känns härligt! Lungorna rymmer hur mycket luft som helst och den ljusgråa himlen är inte längre trist. Jag kikar på en tavelram som hänger på väggen rakt framför mig. Den övre kanten svänger av lite uppåt till höger, men annars ser den riktigt bra ut. Jag plockar upp ett fyrkantigt papper från bordet. Det är ett kort, fullklottrat med bokstäver som uttytt förmedlar en hälsning. Jag har inte riktigt kunnat tyda den innan men nu lyckas jag! Jag får anstränga mig men det går. Jag lägger tillbaka kortet och tittar på blommorna som det kom med. De börjar se lite vissna ut men doften ligger fortfarande kvar i rummet. Plötsligt märker jag hur det domnar i kinderna. Jag ligger och ler! Antagligen har jag gjort det länge. Jag låter kindmusklerna slappna av. Det är skönt och när jag masserar kinden lite försiktigt upp över benet mot ögat till gör det inte längre så ont där.

Jag har hamnat i undersökningsrummet igen. Jag försöker tyda bokstäverna på tavlan. Första raden är inga problem. Andra raden är si så där och tredje går inte alls. Jag har alltså den imponerande synskärpan 0,15! En liten försämring, men operationen lyckades!



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Skymning
- Är det dagen efter?

Jag tittar på ett glatt leende ansikte genom ett par mörka solglasögon. Det är grått och disigt över Trelleborgs torg och gator, så jag antar att frågan är befogad.
- Usch ja, det var hårt igår, svarar jag skämtsamt. Jag tar av glasögonen och spänner blicken i min konversationspartner.

- Är jag inte vacker i mina blodsprängda ögon?

Det glada ansiktet halvmetern framför mig mulnar betänkligt. Lätt läser jag i personens ögon att han tycker att det ser otäckt ut. Mina ögonvitor är röda. Det högra ögat är svagt rött men det vänstra är knallrött. Det är svårt att urskilja min vanligtvis bruna färg runt pupillen och runt ögat skiftar det i regnbågens alla färger. Tack vare att ögonfransarna är bortklippta ser ögat onormalt stort ut och förstärker det otäcka intrycket.
- Vad har du gjort?
- Jag har blivit opererad i ögat.

Jag lämnar min kamrat och spatserar vidare på min dagliga rundtur. Jag håller på att räkna ner dagarna. Läkarteamet i Örebro sa att alla bedövningsdroppar skulle sitta i tio dagar. Först därefter skulle jag kunna se det färdiga resultatet. Så Trelleborg framskymtar genom lätta dimmoln direkt efter hemkomsten från mellansverige. Med i bagaget hem hade jag stränga förhållningsorder om att ta kontakt med min vanlige ögonläkare. Så jag lyfter luren.
- Jag skulle vilja ha en tid hos Ulla Andersson.
- Det är omöjligt! Hon är fullbokad två månader framåt, så det går inte!
- Jag har faktiskt blivit opererad så det är meningen att hon skall kontrollera resultatet.
- Jaså, ett ögonblick.

Det blir tyst i luren. Egendomligt att hon inte höll fast vid att det inte fanns tid. Det rasslar till i telefonen:
- Jo, du kan komma i övermorgon klockan åtta!

Det pirrar lite i magen när jag traskar in genom dörren till öppenvårdcentralen i Lund denna vårvinterdag 1981. En del problem har dykt upp på vägen hit. Jag hade väldigt svårt att se bussnumren och reklamen inne i bussarna var helt omöjlig att identifiera. Är det ögondropparna? - Hej Lars, hur ser du idag?
- Jag vet inte riktigt.
- Vet du inte?
- Nej, jag har blivit opererad i det ögat jag brukar titta med!

Sköterskan har inte tittat ordentligt på mig när jag kom. Nu studerar hon mig lite förvånat.
- Har du?!

Det kommer lite överraskande för mig att hon inte vet om att jag har varit i Örebro. Det borde hon om inte annat ha sett i journalen som hon har framför sig. På raska fötter går hon in till dr Andersson. Det visar sig att även Ulla Andersson är förvånad.
- Har du redan varit uppe?
- Ja, här går det undan!
- Det vill jag lova. Jag har inte fått några papper från Svensson, så du får berätta!

Jag berättar så gott jag kan och minns av vistelsen på regionssjukhuset i Örebro. Vad som sades och gjordes och i vilken takt. Sedan börjar dr Andersson undersöka mig och resultatet av resan.
- Det är fantastiskt, nästan inga irritationer på näthinnan där ärret fanns. Du har inte ont?
- Nej inte alls! Men jag tycker att jag ser lite sämre än innan.
- Ja, men ögat måste vila ordentligt innan du kan säga med säkerhet hur det är.
- Bedövningseffekten skulle sitta i ca tio dagar sa de.
- Ja, tio dagar eller två veckor ungefär.

Jag börjar på ett medvetet sätt inse att jag inte kan köra bil längre. Inte på ett säkert sätt bland folk i alla fall. Tanken på att sälja bilen dyker upp allt som oftast. Sälja bilen, jag smakar på orden. Det känns definitivt hemskt och hemskt definitivt. Men, återvändsgränden är för trång att vända i så jag börjar återställa min Volvo till ursprungsskicket. Jag byter tillbaka orginalratten och monterar bort radioapparat och högtalare. Varvräknaren försvinner och jag tittar lite fundersamt på min hemmabygda växelspak. Den borde jag också byta. Vanligtvis hade jag satt mig i bilen och kört ut till ett skrotupplag i utkanten av Trelleborg, för att köpa en nygammal spak, men nu är det slut med bilkörningen! Jag sadlar appostlahästarna och ger mig iväg. Sista biten är en grusväg. Nattens regn har bildat en och annan pöl av insjökaraktär. Jag försöker undvika dem men jag lyckas dåligt. Plaskvåt om fötterna kommer jag trots vissa svårigheter fram till grindarna. Där står två människor och pratar. Lite undrande närmar jag mig. Vem av dem är Skrot-Oskar? Usch vad penibelt! Jag stannar intill paret och låtsas borsta på byxorna. Till min stora lättnad hör jag den ene av dem säga adjö och ge sig av. Några minuter senare traskar jag tillbaka genom vattenpussarna mot hemmets lugna vrå med en växelspak under armen. En ny och otäck erfarenhet rikare - att inte med säkerhet känna igen halvkänt folk på ett par meters håll!

Den ena dagen läggs till den andra. Det är nio dagar sedan jag kom hem från operationen. Nio dagar, snart skall jag inte vara påverkad av droppar och annat elände. Kommer jag att se bättre än det jag gör för närvarande? Det känns lite spännande och en aning oroande. Jag vet inte riktit vad jag skall ta mig till. Rastlösheten får mig att traska runt i lägenheten och bort till ytterdörren. Den strålande vårsolen värmer gott genom söderfönstren, så jag låter vinterjackan hänga kvar och sätter på mig en lättare variant av ytterplag. På relativt lätta fötter studsar jag ner för trapporna och ut i det fria. Trots att det fortfarande är februari, finns det något vårlikt i luften. Jag fyller lungorna och börjar promenera utan något mål. Solen är varm och fåglarna har börjat vakna till liv och förgylla tillvaron med sång. Jag njuter och upptäcker lite förvånat att jag hunnit förflytta mig en bra bit från utgångspunkten. Det skakar till i låren. Sekunden efter ilar det till i magen. Två tidiga tecken på att jag ligger lågt i socker. Blodsockernivån behöver justeras upp. Automatiskt letar sig fingrarna ner i jackfickan för att gripa om druvsockerpaketet. Men, det finns inget druvsocker att gripa om. Ivrigt letar jag genom alla utrymmen i jackan som kan tänkas innehålla något ätbart. Jakten är förgäves, tomt överallt. Jag har glömt flytta över innehållet i fickorna på vinterjackan. Hjärnan börjar arbeta. Vad skall jag göra? Var ligger närmsta kiosk eller affär? Snabbt konstaterar jag att det är ungefär lika långt hem som till närmsta inköpsmöjlighet. Svetten börjar bryta fram på ryggen och saliven produceras i riklig mängd. Jag sväljer. Allt fortare går jag samma väg hemåt som jag för en stund sedan så förnöjt spatserat fram på. Tanken på att gå in i närmsta hus och fråga efter en näve socker dyker inte upp i tankeförmågans hämmade tillstånd. Andhämtningen blir snabbare och skjortan blir allt mer blöt. Det dunkar i huvudet och läpparna känns svullna när jag äntligen är hemma. På svaga ben och med hjälp av ledstången kommer jag upp för alla trapporna och in i lägenheten. Ute i köket sätter jag mjölkflaskan till munnen och dricker. Jag tar några sockerbitar och går in i mitt rum och lägger mig. Det är inte bara skjortan som är blöt nu. Yttertröjan och jeansen är också våta. I ansiktet rinner strida rännilar och det susar i öronen. Det är nätt och knappt jag hinner landa på överkastet innan jag domnar bort.

Jag vaknar av att jag småfryser. Jag vill inte vakna riktigt, så jag kurar ihop mig utan att öppna ögonen. Halvt sovande och halvt vaken ligger jag i fosterställning. Det känns lite stelt och ömt i kroppen och jag har huvudvärk. Egentligen borde jag stiga upp för jag är kissnödig. Men jag håller ögonen slutna för att stanna kvar i gränslandet mellan dvala och vaket tillstånd. Slutligen går det inte längre, det går bara att trotsa naturen till en viss gräns. Jag slår upp ögonen. Med ens vaknar jag så mycket man kan. Tusendelen efter att adrenalinet börjat spruta okontrollerat i kroppen dör jag en aning. Mitt öga, som gett mig visuell information fram till det ögonblick jag lade mig på sängen, har kapitulerat! En stor svart fläck täcker nästan hela synfältet. Längst ute i kanterna känner jag igen det som är mitt rum, men exakt vad saker och ting skall föreställa kan jag inte urskilja! Jag glömmer att jag behöver gå på toaletten och sjunker tungt ner på sängen igen. Det skrapar till mot kinden. Sockerbitarna ligger kvar där. Lite tankspritt stoppar jag en i munnen. Samtidigt trillar en förtvivlans tår ner för kinden.

Fjärilarna i magen är många och energiska. Jag fryser lite lätt. Innerst inne vet jag vad jag kommer att få höra om en stund, men hoppet lyckas fortfarande tränga genom och spruta in lite mod i blodomloppet. Ibland åstadkommer jag till och med ett och annat ord riktat till min syster. Det är första gången som jag befinner mig på öppenvårdcentralen i Lund i sällskap med någon. Jag är våt i handflatorna och jag rycker till när jag hör mitt namn ropas upp.
- Hej Lars, är det din syster?
- Ja.
- Det ser man nästan, ni är väldigt lika!

Ulla Andersson står framför mig. Jag både ser henne och inte ser henne. Jag kan inte fixera henne men när jag sveper förbi med blicken finns hon där på något egendomligt sätt. Vi letar oss in i rummet och jag undersöks noga. Anita, min syster, sätter sig strax innanför dörren. Dr Andersson suckar djupt. Hon ber mig flytta ögonen fram och tillbaka och upp och ner.
- Tyvärr har näthinnan lossnat i vänsterögat också.

Min läkare, med det raka och okänsliga sättet, lät trött och såg plågad ut när hon bekräftade det jag redan visste, sa min syster efteråt.



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek






Total solförmörkelse
Skönt att dagen är slut. Jag puffar till kudden och låter huvudet sjunka ner. Det försvinner nästan i den mjuka massan. Jag ligger på sidan och drar upp knäna mot bröstet. Det är varmt och gott under täcket och en känsla av trygghet puttar undan den tomhet som numera råder under dagarna.

Ännu en dag till handlingarna. Vad har jag lyckats fördriva den med? Tjugofyra bortslösade timmar. Tänk att få ställa sig på Trelleborgs gummifabrik och svettas ett tag. Till och med det skulle kännas underbart! Ja, vad har jag gjort idag? Om jag skulle försöka rekonstruera mina tafatta förströelseförsök. Först toalett och medicinering. Fan att jag inte kan dra upp insulinet i sprutan själv. Sedan frukost, det är nog dagens höjdpunkt. Sen då? Vad gjorde jag efter frukosten? Jo, jag kollade grejerna som jag fick av synkonsulenten igår. Dr Andersson skulle kontakta honom, lovade hon. Han dök upp ganska omgående med väskan full av ting. Tumstock med punktskriftsmärkning, jo jag tackar! Det är klart, bandspelaren var ju inte så dum och inte väckarklockan utan glas för visarna heller, men jag undrar om jag vågar använda käppen? Du kan behöva visa andra att du ser illa, försvarade konsulenten käppens existens med. Den får nog finna sig i att ligga hopfälld i fickan tror jag. Nåja, och därefter? När jag hade fällt ihop käppen klädde jag på mig. Ganska smart faktiskt att man kan krympa den där långa pinnen till ett minimum så att den får plats i fickan. Sedan, i tur och ordning, gick jag ut en runda på stan, drack kaffe när jag kom hem igen och låg på sängen och lyssnade på radion. Efter lunch försökte jag att använda kikaren som landstingets syncentral i Lund slängt efter mig. Det är klart att saker blir större, men de vill inte bli skarpare, så jag har ingen större nytta av den.

Efter eftermiddagsfikat, gick jag ut igen. Fortfarande med käppen nerkörd i fickan! Fy fan vad trist! Skall resten av mitt liv gestalta sig så här totalt meningslöst? Ett liv där centrum består av en grå tomhet. Med en smal sarg, avbruten på långa sträckor, som visar diffusa tecken på liv. Jag kommer att tänka på en total solförmörkelse där månen täcker nästan hela solskivan. Det är bara en ynkligt tunn ring som lever! Eller blir det inte ens det kvar? Kanske fräser det till, när solen går ner i Östersjön framåt kvällen. Stiger den upp i morgon?



Till första halvlek Till Innehållsförteckning Till första halvlek

Hemsida Sök på servern E-post till Webmaster Personal och adresser