Vårdmiljö eller Lärandemiljö?

Om personer med autism inom vuxenpsykiatrin

DOKTORSAVHANDLING, ISBN 91-628-5219-1
MAJ 2002

Eve Mandre


 Sammanfattning

Denna avhandling har den tillämpade psykiatrin som sitt forskningsfält och fokuserar på de problem som har samband med vård och behandling av vuxna patienter med autismspektrumstörning. De förhållanden som beskrivs är giltiga för den svenska psykiatrin och går inte att direkt generalisera till förhållanden utanför Sverige.
Avhandlingens syfte är att medverka till att personal inom vuxenpsykiatrin får ökade kunskaper om de svårigheter med kontakt, kommunikation och tänkande som hänger samman med en autismdiagnos. Genom att personalen får en utbildning om patienternas annorlunda psykologiska utveckling kan kunskapen användas för att skapa en individuellt inriktad behandling som utgår från varje enskild patients problem.
 Digital kamera som tagit bild av örn i flykt.

Autism hos vuxna har inte setts som en angelägenhet för vuxenpsykiatrin förrän under senare delen av 1990-talet, då diagnoskategorin Asperger syndrom beskrevs i den fjärde upplagan av DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 1995). Medvetenheten om att dessa patienter redan fanns inom vuxenpsykiatrin under andra diagnoser kom först genom några uppmärksammade fall. Dessa ledde till en period av hetsig mediadebatt mellan företrädare för olika kunskapssyn. Därefter började man mer allmänt inom psykiatrin känna igen yttringarna av autismspektrumstörningarna och ta till sig såväl neuropsykiatrisk som pedagogisk kunskap. Nu - år 2002 - har autismspektrumstörningarna blivit accepterade, i större eller mindre utsträckning, som en giltig diagnosgrupp inom vuxenpsykiatrin och allt fler vuxna personer får autismdiagnos. Individuella behandlingsmetoder som speciellt utgår från dessa personers kommunikationsproblem och annorlunda tänkande finns emellertid ännu inte i någon större omfattning.

När personer med autismspektrumstörningar behandlas inom psykiatrin möts de av många förgivet-taganden om vad en vuxen person måste veta och kunna om sociala sammanhang och om hur man kommunicerar med omgivningen. I denna avhandling förklarar jag teoretiskt dessa individers annorlundaskap genom att applicera teorier om barns tidiga sociala inlärning på vuxna patienters svårigheter med kontakt, kommunikation och tänkande. En psykologisk utveckling utan den sociala dimensionen kan få till följd att en i övrigt normalbegåvad person kan ha stora brister i sin kommunikationsförmåga och i sitt sätt att förstå vardagliga sammanhang.

Avhandlingen rör sig över många fält från effekter av en annorlunda psykologisk utveckling till det praktiskt pedagogiska området. Jag griper själv in i lärandeprocesser, direkt genom patientarbete i ett par fall och indirekt genom en utbildning för psykiatripersonal. Sedan låter jag teori, egen praktisk erfarenhet och reflexion samspela för att beskriva och analysera de skeenden som finns på olika nivåer. Det är jag själv som är huvudberättaren, men tidvis lämnar jag över berättandet till den psykiatripersonal som intervjuas eller på annat sätt kommer till tals. Det är alltså en narrativ kontextuell analys som utnyttjas som metod för att sätta in läsaren i de sammanhang där jag genomför en utbildning för psykiatripersonal. I en längre fallbeskrivning visar jag hur ett perspektivbyte hos personalen gör en långtidsvårdad rättspsykiatrisk patient mer begriplig för sin personal. Han har inte haft förmågan att delta i samspel med andra människor på ett sådant sätt att han kunnat tillägna sig sociala signaler och koder eller accepterade kommunikationssätt. Därför har han i vuxenlivet setts som mycket udda och svårbehandlad inom psykiatrin. Hans speciella funktionshinder kräver att rehabiliteringsinsatserna bygger på behandlingsmetoder som ger tillfälle till social inlärning.

När psykiatripersonalen ska lära sig handskas med patienter inom denna nya diagnosgrupp, krävs det en omorientering i tänkande och förståelse för att det ska gå att applicera ny teoretisk kunskap om autism på en invand praktisk verksamhet. För att teorierna ska leda till nytt handlande behöver utbildningen vara förankrad i den egna vardagsverkligheten och utgå från de problem som finns kring de egna patienterna. Ett av avhandlingens huvudavsnitt behandlar en utbildning på åtta psykiatriska avdelningar på olika håll i landet, där behandlande personal genom att beskriva sina patienter kunnat få alternativa förklaringar till patienternas beteenden och råd om bemötande. Personalen har dokumenterat sin inlärning och effekterna av inlärningen har sedan satts i relation till om personalens lärande har medfört några förändringar för patienterna.

Den omorientering som har skett hos personalen har i de flesta fall lett till stora förändringar för patienterna. Flera patienter har fått nya utredningar och diagnoser. Några av dem har kunnat skrivas ut från sluten psykiatrisk vård till kommunala boendeformer - en av dem efter 25 års rättspsykiatrisk vård. I ett fall har det också blivit uppenbart att resurserna i kommunens LSS-boenden inte räcker till för personer som har stora svårigheter med koncentration, minne och planeringsförmåga. Det som också framstått tydligt i såväl handledningssamtalen som i intervjuerna med psykiatripersonalen är svårigheterna att vårda patienter med autism på allvårdsavdelningar där vården i grunden vilar på helt andra behandlingsprinciper.

Det som också har varit ett slående resultat när man med designögon betraktar psykiatrin är att vårdmiljöerna överhuvudtaget inte präglas av en kunskap om att speciella miljöer krävs för att patienternas kognitiva svårigheter, perceptionsstörningar och exekutiva svårigheter inte ska bli handikappande. Inte någonstans har sådan kunskap legat till grund för utformningen av patienternas livsmiljöer där de i många fall lever i åratal. I belysningen av det relativa handikappbegreppet där handikappet ses som ett samspel mellan människan och miljön har jag kunnat konstatera att psykiatriska miljöer i stor utsträckning kan ses som handikappande för stora grupper av patienter.

Avhandlingen i pdf -format (740 kB)