Kåseri i Vetandets värld,
miljöupplagan, 12 januari 1997


Bodil Jönsson

Får jag först säga att jag ser det som ett stort privilegium att vara den första krönikören i ett program som efterträder Lantbruksnytt, detta det svenskaste av alla program. Det konkurrerade massmedialt bara med Radio Ellen i att efter en utlandsvistelse få mig att känna "nu är jag verkligen hemma". Den sortens hemkänsla är något mycket fint. Skall jag önska detta nya programmet något riktigt gott, blir det att det i sinom tid på sitt sätt liksom Lantbruksnytt gjorde på sitt skall kunna väcka den där intensiva Hemma-känslan.

Så till premiärkrönikan:

En krönika; krönika kommer av kronos, tid; skall kunna hålla reda på tiden, och det tänker jag göra på åtminstone två sätt. Först ett hopp på c:a 20 år. Då, på 70-talet fanns det avancerade planer på att bygga något som kallades G 70 i Malmö. En jätteanläggning som skulle förse också Lunds fjärrvärmesystem med varmt vatten. Dumt var det alltihop, tyckte jag, och jag råkade komma att engagera mig i just det. Mot just det. Men på köpet lärde jag mig mycket om fjärrvärmen i Sverige. T ex att den då hade ett 99%-igt oljeberoende. Nu, 20 år senare, har fjärrvärmen fördubblat sin levererade värmemängd samtidigt som dess oljeberoende gått ner till 11%. Snacka om vad den tekniska världen kan åstadkomma, när den bara bestämmer sig!

Varje gång sådana omvälvningar håller på att bryta igenom, framställs de som omöjliga. Varje gång skall nationen eller industrin eller verksamhetsgrenen ifråga gå under, och slagväxlingen är intensiv. Så, efter något decennium är det hela bara gjort - fast alldeles annorlunda och mycket mer och bättre än vad ens tillskyndarna hade kunnat tänka sig. Så kommer det förstås att gå med kärnkraftsavvecklingen också. Och när det hela är över, blir både brösttonerna och motaktivismen patetiska. Hur stor roll de egentligen spelar för sin framtid är omöjligt att veta. Men för sin samtid behövs de.

Intressant är det hur ofta det händer att det vid en viss tidpunkt uppkommer en viss sorts tankar på många olika ställen samtidigt. Alltid lika märkligt. "Tiden tänker", säger Kristina Persson i Jämtland. "Tiden tänker men den handlar inte. Det måste människorna göra". Jag har valt och fått lov att vara med lite grand där i Jämtland i deras framtidsarbete. Det som drar mig dit är att jag tycker de håller på med den mest viktiga av alla naturresurser: människan. Hon blir till en ond eller en god naturresurs beroende på hur hon använder sin viktigaste resurs: TIDEN. En mycket stor andel av dagens problem i miljö och natur har uppkommit som bieffekter till att den mänskliga kulturen har fått för sig att den har ont om denna sin enda resurs. Vi har ju så brått att snart hinner vi inte med något annat än att ha bråttom. Vi blandar ihop klocktiden, almanackan, sekunden med den upplevda tiden. Ju mer vi anpassar oss till klocktiden, styrs av den, styr med den, desto mer rusar den upplevda tiden iväg. Synd, för det är ju den som är livet. Och som om det inte räckte med att vi liksom blir av med våra liv genom att jaga tiden, fördärvar vi ett helt jordklot med bieffekterna av detta jagande efter mer, efter snabbare.

Jag vill dela en naturresursbild med dig som vi håller på att utveckla i Jämtland. Se det som om din plånbok hade 4 fack. Ett fack, det gamla vanliga, för pengarna. Ett fack för din mänskliga omvärld (nära, kära resp avlägsna, okända medmänniskor). Ett fack för din övriga omvärld (miljö, natur och artefakter, dvs sådant av människan skapat). Och ett fack för det som bara är i ditt inre, t ex kunskaperna.

Vad är det du har som du kan omvandla till pengar eller mänsklig samvaro eller samspel med omgivningen (miljö, natur, teknik, produkter) eller att lära dig, utveckla dina kunskaper? Jo, din tid. Oftast håller du inte på med ett fack i taget, men det kan ändå vara lärorikt att försöka separera facken. Man får då syn på att en bedövande stor andel av de politiska ansträngningarna läggs på pengafacket. Den politiska sektorns pengaberoende är nästan lika dominant som vad fjärrvärmens oljebeoende var.

Vad om vi hade klarat att omfördela intresset mellan de fyra facken? Och, framför allt, vad om vi hade lagt mer engagemang på det som är växlingskursen, det som behövs för insättningar och uttag, nämligen tiden?

Då hade vi kanske på allvar börjat fundera över att inrätta ett Tidsvårdsverk lika väl som Naturvårdsverk? I tider som våra, när ekonomisystemen skenar, när ekologiska system vacklar, när mark, luft och vatten tar ofattbart mycket stryk, och när ingen egentligen ser mer än en begränsad del av symptomen, då är det dags att tänka en gång till. Gör det! Tänk om vi har missat grundbulten? Ungefär som man gjorde när man misstolkade grundorsaken till varför kärnkraftverket Three Miles Island plötsligt uppvisade alarmerande symptom. Varje åtgärd var rätt enligt regelboken men ändå fel eftersom man utgick från ett helt annat orsakssammanhang än det egentliga. Det som hade hänt var att en ventil hade hängt sig. Men eftersom man inte förstod det, gjorde man bara fel. Och fel. Och fel.

Mitt förslag till grundbult för både miljö, natur och socialt samspel är vår relation till tiden. Tänk om det är den som har hängt upp sig? Och tänk om bieffekterna av en inriktning på den upplevda tiden kom att påverka bruk och missbruk av naturresurser mer än vad de direkta insatserna gör. Något sådant skulle, som bekant, behövas!