Distans eller närhet,
avskärmning eller vidgning?

Bodil Jönsson

Detta är vad jag tänkt medan jag gjort mitt livs första nätburna föreläsning.

Jag är en van pedagog. Ingen slentrianundervisare men väl van vid att ständigt göra nya saker, hålla på med nya idéer, nya kombinationer, ett ständigt provande. Alla småförändringar i min pedagogiska vardag har hittills haft ett gemensamt: de har påverkat något enskilt, kanske ett visst perspektiv eller en viss mindre del av en kurs eller en föreläsning eller en bok. Ungefär på samma sätt som ett drag i schack oftast bara (åtminstone för stunden) påverkar schackpjäsens närhet.

Nu har jag fått vara med om något som mer liknar Othello-spelet: att tillägget av en enda bricka kan få globala konsekvenser. "Den enda brickan" är Internet. Att för första gången ha fått använda nätets artefaktmöjligheter i stället för närhetens naturmöjligheter har givit mig 3 stora upplevelser:

1. En släkting till kantarellglädje och kantarellgirighet

Plötsligt har en ny värld av möjligheter öppnat sig för mig. För varje ny idé jag drabbats av under denna föreläsningsförberedelse har jag fyllts av en stor glädje och en stor vånda. Våndan handlar om att jag blivit intensivt medveten om att det alldeles i närheten säkert döljer sig ytterligare möjligheter som jag inte kommer på. Jag upplever bara närvaron av en enda gräns (förutom allt det här tekniska tjafset som alla vet kommer att ha ändrats inom en månad eller en vecka), och den gränsen är min egen begränsade fantasi. Det är klart att år av nödlösningar sätter sina spår i en människa. Man upphöjer lätt nödlösningarna till en dygd, till en pedagogisk dogm, och glömmer att de var just nödlösningar, givna av en viss situations begränsningar.

Jag vet inte riktigt vad jag skall likna min upplevelse vid för att få dig att förstå. Kanske vid en svampplockningsutflykt. För varje ny kantarellfamilj man hittar i skogen, blir man jätteglad. Samtidigt ökar mer-girigheten: man begriper att det någonstans i ens omedelbara närhet finns en massa kantarellfamiljer som man inte ser och som man också skulle velat hitta. Kantarellglädjen är god och behjärtansvärd, medan girigheten är konstruktiv, frustrerande och bekämpansvärd. Den kan också vara en positiv utmaning, bara den inte tar överhanden

2. Mitt livs andra datoranvändar-kvantsteg

Omkring 1985, när jag blev lite datoriserad vad gäller skrivande (dessförinnan var jag det vad gäller mätövervakning, beräkningar, etc), upptäckte jag att jag inte längre kunde skriva på skrivmaskin. Störd blev jag av det. Bara för att jag hade fått ett nytt verktyg, skulle det väl inte behöva betyda att de gamla inte dög längre. Reservoarpenna dög, men inte skrivmaskin!

Alltnog: jag tog en dag mod till mig, satte mig vid en skrivmaskin och skrev 1 A4-sida. Tittade på den, begrep att här räcker det inte med Tipp-ex, skrev om hela sidan. Tittade på den, begrep att här räcker det inte med Tipp-ex, skrev om hela sidan. OK, så långt kommen förstod jag vad det handlade om, men då ville jag fullfölja. Efter 7 omskrivningar dög det. Och jag hade fått förstånd på att det som hänt mig bara var ett: jag hade ökat mina krav, så till den milda grad att en text i vilken man inte kan redigera om, göra följdändringar, etc, inte dög.

Idag har jag råkat ut för ett sådant där jättesteg igen genom att ha gjort mitt livs första Internetföreläsning. Nu när det är så att jag vet hur det kan vara, nu kommer jag inte mer att tycka att en rakt-upp-och-ner-väl-genomtänkt-men-ändå-Bodil-föreläsning duger.

3. Andevidgning snarare än distansöverbyggande

Jag trodde nog på alla uttalanden om att det viktigaste med nätet var att det handlar om bits istället för atomer, om information i stället för materia, om att slippa flytta sig själv eller pappersbitar utan bara förflytta ettorna och nollorna. Men det viktiga är ju något alldeles annat!

När jag gör en vanlig föreläsning, tvingas jag göra den tämligen endimensionell. Jag för åhöraren längs en viss väg som jag tvingats välja ut bland många möjliga. Det är inte bara det att jag därmed brister i respekt för olika människors egenart; jag saknar dessutom verktygen för att visa min egen mångfald. Hur gärna jag än ville, har det inte gått att dela mångfaldigheten i mina inre bilder med auditoriet. Det har varit omöjligt att tillsammans få gå runt i min inre värld och titta från olika håll.

Men med Internet går det. Jag kan få visa upp blombuketter, inte bara blommor. Jag kan få vara mycket mer personlig än vad som är möjligt när jag är närvarande. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.