Föreläsning vid Skolriksdagen, 27 mars, 2003
Bodil Jönsson, professor, Certec, LTH

 

Föreläsningen i nerladdningsbart PDF-format.

Ledarskap för lärande


Tack, Stefan Carlsson, för att jag kan haka på utifrån din bild av att "ingenting är omöjligt!"

Fikapaus mitt på vägen under målning av mittmarkering.



Jag skall försöka ta steget in i det specifika innehållsliga och det specifika tidsmässiga. När Stefan använde bilden

Ledarrollen i skolan.

såg han mer till hur man kan tänka och agera utifrån de yttre förutsättningar som kringgärdar skolledarskapet. Jag tänker försöka krypa under skinnet på verksamheten och ta min utgångspunkt i att skolledare har ansvar för en specifik verksamhet syftande till kunskapsutveckling.

 

Två perspektiv: det lärande-specifika och det stress-specifika

För alla verksamheter i dag gäller att ledarskap-för-lärande ingår som en viktig del i chefsskapet. Men för de flesta är ledarskap-för-lärande bara en av flera ledarskapsinriktningar, nämligen den som är nödvändig för själva utvecklingen av företaget/organisationen och dess medarbetare. Det speciella med skolan är att där täcker ledarskap-för-lärande både ledarskapet i den existerande vardagen och ledarskapet för utvecklingen.

Ett av många skäl till varför det kan vara svårt att hålla fokus just på ledarskap-för-lärande är att det i största allmänhet är svårt att hålla fokus på något överhuvudtaget. Vi tenderar fladdra runt på en yta av småsaker dignande under det och:ets tyranni som vi skapar åt oss själva och varandra. Kommunikationsöverflödet tillsammans med alla dess påhittade deadlines (stupstockar) får oss att prioritera upp detaljerna - och sedan är dagen slut, veckan slut, läsåret slut,… Jag skall därför borra lite också i detta med ledarskap-för-lärande i tid och otid.

 

En regeluppsättning

Don't agonize - organize.


Min regeluppsättning består av sju regler:

  1. Styr som förebild och genom arbetsformer
  2.  Använd den ledarform som är skräckväldets motsats: visa ärlig och genuin respekt baserad på ett uppriktigt intresse
  3. Ge struktur
  4. Vidga horisonten
  5. Ge tid
  6. Möjliggör rytm
  7. Tillåt rigiditet: kugghjul och formförändring passar inte alltid ihop

 

Egen bakgrund

Jag är professor i Rehabiliteringsteknik på LTH, har min första vetenskapliga bakgrund i fysiken och har alltid intresserat mig för pedagogik - lärandet, lärarrollen, ledarskapet. Jag leder forskningen på Certec, avdelningen för rehabiliteringsteknik på Designinstitutionen, och har också den direkta ledningen för ett antal doktorander och ett antal utbildningssammanhang. I min pedagogiska portfölj inleder jag med att markera: Om jag vore tvungen att nagla fast ett enda professionellt huvudintresse under mitt liv, skulle det bli "lärande". I "lärande" lägger jag något mycket bredare än avgränsade egna inlärningssituationer eller eget agerande som utbildare eller handledare…
För den breda allmänheten är jag kanske främst känd genom Fråga Lund och några böcker, bl.a. Tio tankar om tid. Och jag tror faktiskt att man också genom böcker och massmediala framträdanden kan utöva ledarskap-för-lärande.

 

1. Ledarskap för lärande

En ledare har två basuppgifter gemensamma med en lärare: han skall kunna ge dig struktur, något att hänga upp tankarna på, och han skall medverka till att du vidgar horisonten. Möter du en chef som inte förmår ge dig inblick i en sådan verksamhetsrelevant struktur som du inte redan tänkt ut på egen hand, har du rätt att bli besviken - så också om han inte kan flytta horisonten och visa att förutom detta finns det också det och det och det….

På precis samma sätt är det med en lärare: läraren skall ge strukturer och flytta horisonter. Under den auktoritära epoken skulle läraren lära ut struktur, framgångsrika sätt att tänka med, och positionen av horisonten. Det skall läraren fortfarande göra, men nu får han kanske göra struktur och horisont synliga mer genom återkopplingar än predikningar.

Men om nu både lärare och ledare skall medverka till strukturgivande och horisontframflyttning, då måste ju ledarskap-för-lärande kännetecknas av strukturgivande och horisontframflyttning i kvadrat? Hur gör man då detta?

 

1 a. Den lärande och det lärda

Att styra genom att sprida skräck är föga framgångsrikt - mer än möjligen i det riktigt korta perspektivet. Vilket är då motsatsen till skräckvälde? Jag tror att det är att utöva en ledning baserad på ett uppriktigt intresse och en genuin respekt för elever och personal. Finns detta, så visar ledaren därigenom i aktiv handling sitt mästarskap i lärande - och blir därmed trovärdig. Därutöver behövs "bara" att medverka till strukturer och horisontförflyttning.

Jag tror att man som ledare i skolan bäst medverkar till strukturer och horisontförflyttnigar genom att skapa förutsättningar för vettiga arbetsformer - arbetsformer anpassade efter den som lär och arbetsformer anpassade efter det som skall läras. Det som är mest slående med skolan i dag är att arbetsformerna genomgående är så relativt lika - nästan oberoende av vem som lär sig och vad som är innehållet. Det är inte rimligt. Så var det inte heller när lärandet var knutet till själva situationen och bara utgjorde en del av arbetet - och så är det inte heller i dag i alla de situationer utanför skolan där vi lär oss. Men i skolan, där lärandet abstraherats från annat görande, har arbetsformerna blivit märkvärdigt uniforma. Är det kanske här en skolledning genom styrning av arbetsformer skulle kunna bidra till både strukturer för tänkande kring lärande och till vidgade horisonter?

När man undersöker hur en människa lär sig, kommer det fram åtminstone fyra faktorer som behöver samspela till en konstruktiv helhet för att lärandet skall bli bra:

  1. det pedagogiska innehållet,
  2. den pedagogiska strukturen,
  3. den pedagogiska metoden och
  4. den pedagogiska miljön

Det går att gå igenom alla fyra punkterna och utifrån dem diskutera struktur och horisont. Jag väljer här att ta bara den sista: miljön. "Miljön" i det här fallet handlar om var man är, hur det är där och hur man är van att agera i den miljön. Det finns människor som överhuvudtaget inte kan lära sig något i en skolsal men väl kan lära sig mycket i en öppen omgivning. De är inte så många - men de finns. För dem är det alltså helt otillräckligt att man bara försöker optimera innehåll, struktur eller metod - så länge som de är kvar i skolsalen kan de ändå inte lära sig något.

Också vi andra som inte är så starkt miljöberoende, har likväl ett beroende. Somligt lär vi oss kanske bäst i grupp. Annat kräver isolering. Somligt behöver mycket ställtid (kan utnyttjas för rutinarbete eller pauser), annat är så kreativt att det är nästan en dödssynd att avbryta det när det väl är igång. Men i skolans historia ingår tyvärr ingen allt överskuggande respekt varken för elevers behov av ställtid eller för deras behov att slippa bli avbrutna när de väl är igång. För att bryta en låsning i en historia kan det vara bra att utnyttja något som bevisligen är nytt, en horisont som nu går att flytta.


Horisontförflyttning: mobilitet för skillnad snarare än för likhet

Tänk om vi började fundera över mobiliteten på ett nytt sätt: inte att kunna göra samma saker överallt när som helst utan i stället att tack vare mobiliteten kunna vara i/skapa olika miljöer för olika ändamål. Och få lov att vara olika - använda mobiliteten för att främja det olika snarare än det lika. Det kan vara så att somliga människor

  1. Inte kan abstrahera och alltså måste lära sig helt och hållet i verkligheten, inte om verkligheten
  2. Inte klarar sociala kontakter och därför måste få lära sig i en avskild miljö
  3. Inte klarar att koncentrera sig i en miljö med många stimuli
  4. Inte klarar att koncentrera sig med mindre än att det sker en ständig omväxling
  5. Inte kan koncentrera sig så länge i taget
  6. Inte är självstartande utan måste ha en inledande puff
  7. Inte är självgående utan att få ständig återkoppling
  8. Inte är särskilt bra på att läsa eller skriva
  9. ….

Tänk om alla dessa grupper och fler därtill genom mobilitet (virtuell och faktisk) fick möjligheten att hitta lärmiljöer som passade just dem. Och om samtidigt var och en kunde få ha åtminstone delvis olika miljöer för olika ändamål. Faktum är ju att själva skillnaden mellan två lärmiljöer kan hjälpa en att få struktur.

När vi generellt inför teknisk mobilitet in absurdum har vi dränkt den bakom retoriken att huvudpoängen är att allt skall vara tillgängligt och lika överallt alltid. Därmed tar vi samtidigt tagit bort den struktur som skillnader i lärmiljöer hjälpte till med. Jag tror vi skulle vinna på det motsatta.

 

2. Ledarskap för minskad utbrändhet bland elever, lärare och övrig personal

Gör en liten tankelek och föreställ dig att du är uppbyggd av tre olika delar: en planerare, en idégivare och en arbetare/utförare. Planeraren kan bara planera, idégivaren kan bara ge idéer, arbetaren bara arbeta. De är alltså alla i grunden olika med helt olika uppgifter och helt olika innebyggda logiker. Deras grad av arbetsinsats är också helt olika under olika situationer. Samtidigt är de alla beroende av varandra för att alls kunna prestera något.

Hur var det för delen "planeraren" i vardagen för 50 år sedan? Då hade han det ofta relativt lugnt. Inte alltid, förstås, men för det mesta räckte det med att han höll passiv bakjour för att ha beredskap om något skulle ändras. Den ena vardagen var normalt den andra mycket lik - dels beroende på att kulturen föreskrev att det så skulle vara, dels för att det inte inträffade så mycket oväntat i de relativt slutna miljöer som man levde i. Livet löpte på i sin lunk, och den inre planeraren hade möjligen tråkigt (fast den kanske inte kunde det språket). Det var i alla fall sällan tal om någon överbelastning av honom.

Vad hittade då planeraren på i stället? Jo, han planerade för det som skulle bryta av från tristessen, det stora som skulle ske sedan. Midsommarfesten, kanske? Julen?! Många drömmar hann det bli, och längtansrymderna var jättevida. Kanske var detta en tid då potentialen för planeraren var underutnyttjad, men inte lade han ner verksamheten för det. Nej, fick han inte jobb via impulser utifrån, hittade idégivaren på saker åt honom inifrån. Det är via samspelet mellan idégivare och planerare som vi gör något överhuvudtaget och inte bara blir liggande som gråstenar.

Hur har då planeraren det idag? Jo, så väldigt mycket i vardagen ändrar sig hela tiden. Samtidigt skall vi planera för veckoslutet, semestern, sportlovet, julen,.. Planeraren blir minst sagt hårt trängd. Mycket hårt. Det finns noll utrymme för idégivaren att hitta på något för honom som handlar om sådant man kan längta efter och drömma om. För till elevers, lärares och övrig personals vardag hör numera att vi nästan varenda dag är tvungna att planera om. Ändra det vi hade tänkt göra. Är det inte skolledaren som har något nytt på gång, så är det dagis, fritids, klassföräldrarna, olika arbetsgrupper, lägerskolan,… Allt detta gör att våra inre planerare aldrig får vara i fred. Och eftersom vi inte har några marginaler i våra liv, leder varje förändring till improviserade följdförändringar. Ofta är det en hel kedja som måste ändras, för vi hade ju planerat göra detta som var beroende av detta som hängde ihop med henne som …

En planerare som bara planerar, planerar om och därtill akutplanerar, dag efter dag, vecka efter vecka och som ändå ständigt krockar med andra individers, företags och samhällets omplaneringar - vad gör han när han nått sina gränser och när allt bara blir till ett enda kaotiskt helt?

 

2a. Tänk om planeraren säger upp sig?!

Har du hört Magnus Härenstams "Verkmästaren i magen?" Om hur det är att ta hand om allt det som trillar ner - chipsen och de små gröna ärterna och så jenka-dansandet som drar igång… Ja. det var mycket av magens fantastiska prestationer som synliggjordes genom den personifieringen.

Vad om vi på motsvarande sätt utökar vår fantasi genom att personifiera "planeraren" än mer och ställa extremfrågan: vad händer om planeraren säger upp sig? Om han helt enkelt inte orkar längre?

Det får förstås drastiska effekter. Ett litet tag till fortsätter kanske idégivaren att skapa idéer, men den måste snart ge upp den också, för det är ju inte lönt att generera idéer om det inte finns någon planerare som kan ta hand om dem. Även för själva arbetaren/utföraren, den tredje delen i människan, går det illa utan planerare. Arbetaren kan helt enkelt inte arbeta när ingen planerar. Så hela människan blir faktiskt arbetsoförmögen även om det "bara" är planeraren som har sagt upp sig. Man kan stå där med en i övrigt helt intakt kropp, men planerarens uppsägning stoppar hela maskineriet. Våra "arbetare" sliter kanske inte så hårt - men det är kanske i stället våra "planerare" som blir utslitna. Detta kan vara den kanske viktigaste faktorn bakom den utbrändhet som bara vällt fram de senaste åren.

 

2b. Vad gör vi då, då?

Hade nu planeraren varit ett organ som man hade kunnat röntga eller göra blodvärdesbestämningar på, då hade läkarvetenskapen snabbt konstaterat att nu är planeraren nere på 20% eller mindre - nu måste något göras. Men sådana diagnosmöjligheter finns ännu inte - planeraren är (än så länge) ett virtuellt organ. Dock är jag inte främmande för att vi i en framtid kommer att kunna diagnosticera också det i dag virtuella. Men varför vänta på det - vi kan ju liksom tidigare i medicinens historia börja prova tänkbara motåtgärder långt innan vi fullt ut förstår orsakerna.

Min modell med den utarbetade planeraren säger entydigt att den självklara medicin som många människor behöver ordinera sig själv eller bli ordinerade av andra är att de skall leta sig fram till ett liv med mindre behov av ständigt planerande och - framför allt - med mindre behov av ständigt omplanerande. En mycket viktig regel för en skolledare kan därför vara: ändra så lite som möjligt och gör existerande rutiner/arbetsformer så robusta att de klarar av också de variationer som ständigt genereras i ett system med levande människor.

 

2c. Går det att helt enkelt organisera om - tillåta människor att slippa planera om samtidigt som utvecklingen kan få rusa på?

Till de bilder jag har av det uniforma, oföränderliga, på förhand givna hör Malvina Reynolds "Little boxes on the hillside". Den är en vass ironi och en vidräkning med det standardiserade i medelklass-/överklasslivet - "and they all look just the same".

Tänk om vi skulle prova att gå vidare från denna bilden och faktiskt försöka fundera över behovet av små lådor? Små förändringsskyddade zoner, dit man skulle kunna få ta sin tillflykt om man ville. Första frågan blir: hur många skulle vilja det? Jag ställde den för ett halvår sedan (ytterligt ovetenskapligt) till en stor grupp människor. Hur många vill krypa in i sådana lådor - om nu sådana lådor fanns? Förutsättningen var att man skulle få samma lön som innan, man skulle kunna titta ut genom lådornas fönster och se "utvecklingen" susa förbi - och dörren till lådan skulle vara olåst, så att man när man ville skulle kunna kasta sig ut i strömmen. Men inne i lådorna skulle man få lov att existera under garanterat oförändrade arbetsförhållanden (bortsett från det som hör till det oundvikliga - att vi hela tiden blir äldre, att somliga arbetskamrater väljer att sluta, att nya kommer till, etc.)

Vet du vad svaret blev? Jo, man trodde att det var 60% som skulle välja dessa (förändringsskyddade) verkstäderna. Det skulle alltså vara 60% av människorna som inte vill utsättas för ständiga förändringar. Som inte vill stå där längst fram i fartvinden och vara tvungna att både välja nytt och acceptera nya pålagor hela, hela tiden. Som hjärtans gärna skulle vilja och kunna arbeta mycket, men som absolut inte vill ha en överbelastad "planerare" (om jag nu tar till förra kapitlets språkbruk).

Utöver den tänkta grupp som ville gå in i förändringsskyddade zoner, finns det en annan grupp som gärna är med i fartvinden, bara det finns en chef som står först och som utstrålar: det är inget farligt, jag tar ansvar för det här, häng bara med så skall ni få se hur kul det blir. En grupp av människor som alltså är förändringsbenägna, och som vill vara med där det händer något men som inte vill stå allra först i snålblåsten. Deltagarna trodde att det var 25 % som ville vara med om detta.

Men, men, men - en helhet rymmer bara 100%. Och 100% - 60% - 25 %, det är 15%. Det är alltså enligt denna (för)undersökning bara 15% kvar som vill stå där i främsta ledet och leva dessa förändringsövermättade liv. Tänk om vi har skapat denna nya sköna värld med all denna frihet, all denna möjlighet att göra karriär (vem vet förresten att alla vill göra karriär?), all denna flexibilitet mellan hem och arbete/skola,… medan det kanske bara var en liten grupp på 15% som ville ha den?

I så fall skördar vi nu frukterna av en gigantisk feltanke. Och kanske är det bara logiskt att det kommer nu. Det har då tagit 1 - 2 generationer innan konsekvenserna har uppenbarat sig fullt ut av feltanken att alla skulle vilja stå längst om bara möjligheterna fanns. Kanske kan man se alltihop som ett utslag av tankeimperalism - att delar av 15%-gruppen har trott att alla ville ha det just på samma sätt som de själva ville…

Så klart att också jag - i samma ögonblick som jag skriver dessa rader - vet att många av dem som kanske skulle välja att krypa in i små lådor strax därefter skulle vilja ta sig ut igen. Men troligen långt ifrån alla. Och också för dem som senare skulle vilja ta sig ut kunde det just nu vara en glädje att få dra ett förändringsskydd runt om sig.

Vore det då möjligt? Kan man konstruera dessa nya former av skyddade verkstäder och låta många människor leva i förändringsskyddade zoner? Ja, i varje fall är det inte komplett omöjligt jämfört med hur omöjlig den nu rådande höga sjukfrånvaron är. Visst fortsätter den globala utvecklingen (nästan) oberoende av vad vi gör i Sverige, och visst fortsätter den svenska (nästan) oberoende av hur ni gör på din skola. Men hela skolan måste inte bli förändringsskyddad bara för att många medarbetare blir det. Man kan ju faktiskt idka lite nytänkande och skapa en logistik som gör att de tänkta "lådorna" kan placeras där mitt i utvecklingen, mitt i strömmen - och få lov att bara flyta med!

Det hela kan faktiskt vara en fråga om ledarskap: att ledare som accepterar att stå i täten för de 25%:en också måste acceptera att skapa en god arbetsmiljö för dem som inte bara vill vara i lådorna utan som kanske helt enkelt i mer eller mindre absoluta termer inte klarar sig utanför dem i det ständigt föränderliga arbetslivet. Liksom vi människor har rätt att vara socialt begåvade eller obegåvade, matematiskt begåvade eller obegåvade, kan vi vara mer eller mindre begåvade eller obegåvade på att verka i en ständigt föränderlig närmiljö? Det kan finnas många elever (85%???) och många i personalen (85%???) som skulle blomma upp om de fick lära sig och fick arbeta i en på många sätt förändringsskyddad miljö.

 

Avslutning

Mina inriktningar i denna korta föreläsning berörde alltså dels innehållsliga aspekter på ledandet i en miljö helt inriktad på lärande, dels ledarskapet i en stressad tid och i en stressad verksamhet. Om jag repeterar mina sju regler för ledarskap i detta sammanhang är de (på lite olika nivåer):

  1. Styr som förebild och genom arbetsformer
  2. Visa ärlig och genuin respekt baserad på ett uppriktigt intresse - en ledarform som är skräckväldets motsats
  3. Ge struktur
  4. Vidga horisonten
  5. Ge tid
  6. Möjliggör rytm
  7. Tillåt rigiditet: kugghjul och formförändring passar inte alltid ihop

Kan jag ge dig något annat än ord i detta, något konkret? Ja, kanske - det beror på dig. Om du har lust, så gå till www.isaac.certec.lth.se . Där hittar du bildhanteringsprogrammet Isaac gratis tillgängligt - ett bildhanteringsprogram som kan användas också av elever som inte kan läsa, men som kanske har bilden som det enda dokumenterande språket.


Isaacs användargränssnitt.

Jag har gett järnet för och i det programmet (bl.a. hela 2 månader på att göra användarhandledningen) - därför är det fint att kunna ge bort

  1. En arbetsform - bilden-som-språk
  2. En respekt och ett intresse för bildspråksbaserad inlärning och bildkommunicerande människor
  3. En struktur - oj, vilken struktur det blir med virtuell bokhylla, pärmar, flikar, arbetsbord.
  4. En horisontvidgning - om en människa bara får redskapen, kan hon också det och det och det…
  5. Tid - digital bildanvändning i stor skala har tagit mycket tid för de lärare som börjat utnyttja den i undervisningen. Nu är det lättare, med Isaac tar det inte så mycket tid.
  6. En rytm - det är fullt möjligt att använda Isaac som rytmgivare
  7. En rigiditet - ja, Isaac är likadant hela, hela tiden, det är bara innehållet som du varierar.