Terapi utan empati

Gunilla Gerland, författare till boken "En riktig människa"
Bodil Jönsson, CERTEC, LTH, Lunds universitet

Artikel publicerad i Expressen, kultursidan, 26/5 1997


Ibland är det som om det går troll i både tankeföreställningar och ord. Biologismen har blivit till ett sådant troll. Företrädare för bl a psykologi och psykoanalys har utvecklat sig till experter på att utveckla och underhålla en spökrädsla för biologismen. Psykologen Gunilla Hallerstedt går i ett av de senaste numren av PsykologTidningen (9/97), så långt som att framföra idén att biologism kan leda till analfabetism. Att Gunilla Hallerstedt också vill applicera psykoanalytiska teorier på handikappet autism vet vi genom den bok hon tillsammans med tre andra psykologer givit ut i år.

Det är inte bara intellektuellt obegripligt att dessa psykologer avstår från att låta resultat vunna genom forskning, genom diagnosmöjligheter samt genom pedagogikens och teknikens möjligheter tjäna som utgångspunkt för en omprövning av psykoanalytiska teorier på autismområdet. Det är också känslomässigt frustrerande. Förhållningssättet blir till en icke-empati gentemot människor med autism - deras upplevelser förnekas och de desavoueras till förmån för teoribildningar som på området autism aldrig visat sig framgångsrika.

Vad kan det vara som gör att dessa psykologer inte själva ser den icke-empati som deras förhållningssätt innebär? Är det kanske så banalt att det bara handlar om ett maktförhållande som ifrågasätts? Utgörs skygglapparna av en skräck för att bli överflödig, att psykologerna inte längre ska behövas? Eller är det ett gammalt motsatsförhållande med humanvetenskaperna som "humana" och övriga som materialistiska och omänskliga? Vi förstår faktiskt inte.

Låt oss börja lite med det selektiva i rädslan för biologism-spöket. Den slår sällan till om man håller sig till det yttre. Om vi skriver att det visserligen går att träna upp muskler men att man därför inte kan träna sig till en tredje arm, ses det inte som biologism utan snarare som en självklarhet. Spökrädslan slår inte heller till om man säger att det inte går att träna bort blåögdhet till förmån för brunögdhet. Nej, i allt detta utsides bekänner sig de flesta till biologin eller "biologismen". Fast själva ordet är förstås fult och används därför inte.

Det tycks inte heller vara svårt att i princip acceptera att också på insidan är varje människa den andra olik. Föreställningen om människan som en unik skapelse ses ingalunda som biologistisk. Men om man tar steget vidare och säger att skillnader på insidan kan vara minst lika signifikanta och minst lika svåra att träna bort som blåögdhet är, börjar man närma sig minerad mark. Då är hotet med biologism-analfabetismen farligt nära, och då kan man beskyllas för att omfatta alla möjliga obskyra fördomar gentemot medmänniskor. Vi tar dock risken att bli sedda på det sättet när vi vill ge vårt perspektiv på detta.

Psykodynamiska teorier på området autism går i korthet ut på att handikappet skulle kunna orsakas/utlösas av brist på bindning till modern eller barndomstrauma samt behandlas genom att handlingar tolkas symboliskt. Dessa teorier har inget som helst vetenskapligt stöd och det finns inte heller någon systematisk studie publicerad som har kunnat visa på positiva resultat vid sådan behandling. I själva verket kan sådan behandling vara skadlig för människor med autism - ett exempel på detta är en kvinna som har pseudonymen Freja.

Freja är drygt 40 år och har fått ett ofattbart svårt liv, mycket beroende på hennes reaktioner på en total felbehandling. Hon har tillbringat större delen av sitt liv (och en del av sin barndom) bakom psykiatrins stängda dörrar. Hon har varit ett "gåtfullt fall" och betecknats som mycket farlig trots att hon aldrig med vett och vilja skadat någon.

Freja själv och hennes föräldrar kände aldrig någonsin igen henne under de varierande diagnoser hon gavs under mer än tre årtionden. Förutsättningslösa utredningar stoppades flera gånger av hänsyn till teorier som endast såg barndomstrauman som orsaker till hennes tillstånd. Föräldrarna anklagades och skuldbelades för hennes "sjukdom" och Freja själv utsattes för terapier som idag väcker en stor vrede hos henne.

Frejas föräldrar gav aldrig upp utan fortsatte själva att söka kunskap om dotterns "gåtfulla" tillstånd. De lyckades så småningom få kontakt med en läkare som kunde ställa en diagnos som stämde med deras egna iakttagelser - diagnosen autism. Den nya diagnosen borde ha ändrat Frejas behandling, men inget förändrades. Diagnosen sopades under mattan tills en osedvanligt envis och uthållig specialpedagog, Eve Mandre, kom in i Frejas liv.

När man lämnat de gamla teoriernas envisa stirrande mot samma förklaringar kunde Frejas utveckling ta fart. Från total isolering och rädsla för mänskliga kontakter har hon gått till gemenskap med och närhet till andra människor. Med adekvata kunskaper om autism, pedagogik och teknik fick Freja en helt ny identitet som en person med ett livslångt handikapp som hon måste lära sig att handskas med. Freja kände igen sig, föräldrarna kände igen henne men större delen av den personal som vårdat henne måste bytas ut.

Det finns flera "Frejor" i vårt land och vi befarar att om man lyckas med sin skrämseltaktik när det gäller "biologismen" blir det fortsatt svårt att få rätt diagnos och behandling.

I sin krigföring mot biologismen vänder sig Gunilla Hallerstedt mot diagnostiken på det neuropsykiatriska området och lyfter bland annat fram franska analytiker som framstående på området autism. Men när det gäller autism är Frankrike sannerligen ingen förebild. I detta land, där man officiellt har en psykoanalytisk syn på autism, har handikappföreningar och föräldrar förgäves kämpat för att människor med autism skall få tillgång till pedagogiska program. Att som i Frankrike förneka människor rätten till denna hjälp är lika illa som att inte ge döva människor tillgång till teckenspråk, eller blinda till blindskrift.

Bristen på adekvat pedagogik i Frankrike gör också att beteendeproblem tillåts eskalera och de flesta vuxna med autism befinner sig inom den slutna psykiatriska vården, så som Freja gjort.

Det är alltså svårt, för att inte säga omöjligt, att peka på något som stödjer det synsätt på autism som Gunilla Hallerstedt vill föra fram i sin artikel "Biologismen - en psykologfälla?" och i boken "På tal om utvecklingsstörning och autism". Som om det inte räckte med detta görs också ett individövergrepp i boken. I ett 14-sidigt avsnitt återger Hallerstedts medförfattare, psykologen Karin Jonasson, omfattande citat ur Gunilla Gerlands självbiografiska bok om att växa upp och leva med autism , "En riktig människa". Varken Karin Jonasson eller Gunilla Hallerstedt nämner att Gunilla Gerland har en diametralt motsatt syn på orsakerna till autism än den författarna vill föra fram, något de mycket väl kände till. Man har genom detta, samt genom att lyfta ut valda delar ur ett av citaten, fått texten att framstå som något den aldrig avsett att vara.

Hur skall vetenskapen kunna uppmuntra till självupplevda beskrivningar om inte ens det lilla antal som finns blir bemötta med respekt och en känsla för den personliga integriteten?

Gunilla Gerland, författare till boken "En riktig människa"
Bodil Jönsson, CERTEC, Lunds universitet


© Copyright 1997 Gunilla Gerland och Bodil Jönsson