USA överlägset Sverige

Peter Anderberg och Bodil Jönsson, CERTEC, LTH, Lunds universitet

Artikel publicerad i Dagens Nyheter, 09 augusti 1997


Sverige ligger långt efter USA när det gäller handikappades rätt till likabehandling. Långtgående lagstiftning gör att amerikanska funktionshindrade kan röra sig obehindrat i offentliga miljöer. Inställningen till handikappade är också avsevärt bättre i USA. Till skillnad från i Sverige är det brister i anpassningen som ses som onormala - inte de handikappade själva. Svensk lagstiftning borde, med USA som förebild, bli tvingande. Det skriver doktoranden Peter Anderberg och hans handledare, fil dr Bodil Jönsson.


Handikappade i USA har mycket större möjlighet till ett värdigt liv, skriver Peter Anderberg och Bodil Jönsson.

I maj 1997 kablades den stora nyheten ut över USA: dockan Barbie, den perfekta lilla docka som varit småflickornas favorit i 38 år, hade fått en rullstolsburen vän, Becky. Tyvärr visade det sig att det insmugit sig ett litet, litet fel, men ett nog så förargligt sådant: Beckys rullstol kom inte in i hissen i Barbies hus. Och dessutom var de flesta dörrarna för smala.

Det spelar väl inte så stor roll, tycker man kanske här i Sverige. Barn kan väl alltid lyfta in Becky. Så där rakt framifrån. Men si, så är det inte alls i USA. Så nu har tillverkaren Mattel fått lova att rätta till det hela snarast.

Självklart. Annars blir de stämda. För sådan är amerikansk handikapplagstiftning.

Vi vill i den här artikeln lyfta fram något av vad handikapplagstiftningen inneburit i USA, både praktiskt och vad gäller människors förändrade mentalitet. Samtidigt vill vi rikta uppmärksamheten mot hur man nu i USA är på väg att genomföra motsvarande lagstiftning också på IT-området.

Den amerikanska telelagstiftningen kommer (till skillnad från USA:s fysiska tillgänglighetslagstiftning) automatiskt att leda till landvinningar också för funktionshindrade människor i Sverige. Eftersom till exempel japaner inte kommer att utveckla produkter som inte kan säljas i USA, kommer svenska användare att påverkas nästan på samma sätt som amerikanska. I det globala tidevarvet kan ibland den nationella rätten att stifta lagar vara i praktiken överspelad.

I detta sammanhang är det bra, bara bra, fast ett varnande finger borde höjas: är den svenska IT-industrin tillräckligt vaken för att inse att deras produkter och tjänster kommer att vara hopplöst föråldrade och osäljbara om inte också den tar hänsyn till den i USA lagstiftade principen om tillgänglighet för alla?

USA är utan konkurrens det fysiskt sett mest handikappanpassade landet i världen. Det är ett samhälle som har förändrats mycket till det positiva sedan ADA, Americans with Disabilities Act, infördes 26/7 1990. ADA är en mycket långtgående lagstiftning som syftar till att utjämna de skillnader i samhället som utestänger handikappade från stora delar av det offentliga livet.

Lagen har inte bara gjort livet lättare rent praktiskt; den har också ändrat mentaliteten i samhället i stort. Det är helt enkelt inte accepterat att vissa människor ställs åt sidan. I Sverige kan man bara rycka på axlarna: "Tyvärr, det finns ingen ingång med ramp", "Nej, någon meny i braille har vi inte, men om du väntar en stund kan jag läsa den för dig" eller "Nej, någon handikapptoalett har vi inte".

I USA går alltså inte detta. Allehanda maktmedel tas till. Det innebär inte bara att en lagbrytare alltid kan bli stämd utan också att en verksamhet som bryter mot lagen kan bli av med sina anslag. De institutioner som får offentliga medel, vilket gäller till exempel nästan alla universitet och skolor (även om anslagen inte alls är av svensk omfattning), måste se till att också funktionshindrade människor har tillgång till alla faciliteter.

Om det amerikanska universitet i Santa Clara, där jag, Peter Anderberg, varit gäststudent ett år, hade sett ut så som mitt svenska, Lunds Tekniska Högskola, LTH, hade de förlorat alla statliga bidrag med en gång - och då hade man faktiskt inte klarat verksamheten.

I USA väger man inte handikappanpassning mot fler utbildningsplatser eller mer ny teknik. Regeln är omutlig: först handikappanpassning, sedan anslag. Det är detta som skiljer den lagliga rätten från den allmänna välviljan.

I dag vore det till yttermera visso lättare än tidigare för svenska universitet att tvinga fram en absolut handi-kappanpassning: det enda som krävs är att man har lite civilkurage och utnyttjar fördelarna i att ägandet av lokaler inte längre är sammanflätat med verksamheten.

Självklart skall man inte skriva avtal och betala hyra till till exempel Akademiska Hus med mindre än att de har gjort lokalerna tillgängliga för rörelsehindrade. Hur detta skall ske, får vara Akademiska Hus sak.

Inte bara den praktiska tillgängligheten utan också de mänskliga relationerna har förändrats i USA. Först anpassade man under gnäll och stön för att man måste och för att det kostade för mycket att låta bli. Sedan blev det sakta något självklart, något som man alltid tar med i planeringen, på samma sätt som man tidigare sett till att ingen har behövt klättra i rep eller stuprännor till andra våningen, utan satt in en trappa eller hiss. Restauranger, varuhus, små och stora affärer, nöjesfält, turistattraktioner, resebranschen, ja, alla som levererar varor eller tjänster till allmänheten, berörs.

På en vingård i Napa hittar man en hiss snyggt inbyggd i en av husets frontpelare. En liten restaurang på Highway 1, mitt ute i ingenstans vid en bergssluttning ut mot Stilla havet, jodå, där finns en handikapparkering och en ramp. Akvariet i Monterey är fint anpassat överallt, utom på ett ställe där det finns en trappa upp till övre delen av havsutterakvariet. Vad gör man då? Jo, man ber om ursäkt för detta, först vid inträdet (jag behövde bara betala en tredjedel av biljettpriset) och sedan på skyltar vid trappan. Attityden är att det inte är personen i rullstol som det är något fel på. Det som ses som onormalt är i stället omgivningen som ännu inte lyckats fixa till allt.

I Sverige visar en just publicerad undersökning att 25-30 procent av alla funktionshindrade människor någon gång blivit diskriminerade i arbetslivet. Det är en hög siffra. Det handlar både om attityder och om den friktion som uppstår när man som funktionshindrad hela tiden måste försöka överleva i en omgivning som nästan helt är på de icke funktionshindrades villkor.

Men om samhället bestämmer sig för att det inte är acceptabelt att stänga ute vissa medborgare, förändras också attityden gentemot funktionshindrade från de enskilda individerna i samhället. Det är något som märks i USA. Det är numera rätt sällan man behöver dra någon inför domstol för att få dem att handikapp-anpassa sin verksamhet. Det sociala stigma som kommer av att inte göra det har blivit en påtryckning i sig.

Det finns mycket att vinna på en tvingande lagstiftning.

I augusti blir jag, Peter Anderberg, civilingenjör på E-linjen vid LTH. Det har blivit möjligt trots mitt rörelsehinder först och främst genom den tillgänglighet som Internet medför och genom Centrum för rehabiliteringsteknisk forskning vid LTH, Certec, som använt mig som pilotfall.

När jag blev gäststudent i USA var det den rumsliga tillgängligheten där som var det viktigaste för mig. Den fantastiska känslan av att faktiskt vara tänkt på, att någon vet att en sådan som jag finns och faktiskt vill att jag skall vara välkommen, har påverkat mig djupt.

Det svenska systemets fördelar har framför allt bestått i att jag haft möjlighet att ta med mig personliga assistenter till USA. Det är verkligen ingen dålig hjälp; utan mina personliga assistenter skulle jag ha mycket svårt att klara mig.

Likväl är det ett faktum att i varenda situation som jag behöver hjälp med något av en assistent, skulle jag gladeligen byta bort denna person mot en teknisk mojäng som hjälpte mig att kunna göra det jag vill själv, även om det tog längre tid och inte blev lika bra gjort. Varje sak som man slipper be om hjälp är en vunnen frihet.

Det har ett mycket högre värde att själv kunna öppna en dörr med en dörröppnare än att någon öppnar den åt en. Det är bättre att själv kunna få ta ut pengar med sitt bankkort än att be någon annan göra det, och så vidare. Det har man rätt i till i USA men inte i Sverige. Man har dessutom rätt att slippa trottoarkanter och trappor i princip överallt; nedfasningar, ramper eller hissar välkomnar mig överallt.

För mig är trappor ett djävulstyg, de är fula och ogästvänliga och de stänger människor ute. Ramper däremot är vackra och välkomnande och går att göra arkitektoniskt mer smakfulla. Alla hus borde vara varianter på Guggenheimmuseet i New York!

Så över till det nyaste nya. I USA antog man 1996 en ny telekommunikationslag vars tillämplighet för närvarande stadfästes via prejudikat. I § 255 stadgas att telekommunikationsutrustning och tjänster skall vara tillgängliga och möjliga att använda för individer med handikapp, förutsatt att detta är "readily achievable". Det betyder att de skall vara "enkla att uppnå och möjliga att utföra utan stor svårighet eller kostnad" (ur ADA).

Möjligen kan man som svensk förledas att tro att § 255 är en gummiparagraf som industrin inte behöver bry sig om. Industrin skulle kunna gömma sig bakom att en viss produkt eller funktion bara inte gick att göra "readily achievable", och så skulle man inte behöva tala mer om det.

Men si, så är det inte alls. I USA är det tillverkaren som har bevisbördan, och som - om man inte klarar tillgängligheten - skall bevisa att det inte går att åstadkomma en handikapptillgänglighet. Skulle någon konkurrent klara tillgängligheten, blir detta förstås till ett prejudicerande bevis på att det faktiskt går. Och konkurrenten får genast stora marknadsfördelar framför den som kommer hopplöst efter i den då ålagda förändringen.

I sig blir det hela en utmaning för ingenjörskonsten: de som har förmåga att tänka nytt på området tar hem spelet. Frågan är om svensk och europeisk industri alls har förstått hur genomgripande det här är? Alltså att alla som vill sälja telekommunikation på den amerikanska marknaden måste rätta sig efter § 255?

Många samtal kring det ovan berörda behöver föras i Sverige: samtal med dem som fortfarande ger anslag till verksamhet som bedrivs i icke-handikapp-anpassade lokaler, med teknikutveck-lare, med dem som inriktar sig på olika marknadsaspekter och samtal med dem som på allvar är intresserade av att skapa ett samhälle där alla har tillträde.

Vi deltar gärna i vilken som helst av samtalskategorierna. De rymmer samtliga fler möjligheter än vad det gör att ständigt bara fastna i välvillig bomull.

PETER ANDERBERG
BODIL JÖNSSON
DN Debatt 9/8 1997