[ In English ]

WIDESIGHT

CERTEC RAPPORT 2:1997


Bodil Jönsson, CERTEC, LTH
Jörgen Gustafsson, Syncentralen, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping

Trädet Widesight

Bild: Ingrid Wigur (efter idé av Bodil Jönsson)


Layout: Anu Uus

Innehållsförteckning

Förord
Sammanfattning
Inledning

Trädet Widesights rötter
1. PEER
2. Syncentralserfarenheter
3. Multi Lens
4. Rolf Öhman

Widesightträdets krona och grenar
1. Raytracing
Sven-Göran Pettersson-programmet
Tübingenprogrammet
Opera
2. Utveckling av mätmetoder
Scotomlinsen Jenny
Mätning av det perifera seendet
3. Hjälpmedels utveckling
Optiska glasögon för vidsynthet
Ny sorts kontaklinser
Elektroniska glasögon för vidsynthet

Bilagor
1. PEER - dokumentation från nätet
Projekteskrivning (Lars Philipson, Bodil Jönsson)
Även en blind kan se (Peter Sylwan)
2. RAY TRACING - en referensförteckning (Lars Åke Svensson)
3. Om vårt första försök med raytracingprogram för öga (Sven-Göran Petterson)




Förord

Forskningsgrenen Widesight har en enda tydlig bärande idé men utvecklar ett flertal metoder för att påvisa idéns bärkraft och möjligheter

Idén är att människan kanske kan ha sitt perifera seende till mycket mer än vad man tidigare trott!


Vi tror inte den här rapporten har någon läsare som inte får vittring på vad det skulle kunna betyda, om denna ansats håller. Det skulle kunna ge drastiska förändringar för somliga synskadade människor. Och det skulle kunna betyda mycket för t ex alla bilförare.

Den här rapporten är den första där både idén och metoderna presenteras. Det är både nödvändigt och omöjligt att göra den och att därmed fånga ögonblicksbilden av forskningsträdet Widesight.

Widesight trädet

Nödvändigt eftersom resultattillväxten varit och är så snabb att vi kanske alltför lätt avfört somliga skott som blindskott utan att ha hunnit eller kunnat eller kanske inte ens försökt granska dem utifrån det mönster som först senare trätt fram. Vi behöver alltså dokumentationen för egen eftertanke som en sorts tankarnas mock-up. Den behövs dessutom för information utåt, både till de nära arbetskamraterna på t ex CERTEC och Ryhov och till forskningsvärlden och synvärlden i Sverige och internationellt (det här kommer också i en engelsk version). Speciellt det senaste kvartalet har det känts nästan oöverstigligt att berätta något om Widesight för den tidigare oinvigde. Det har märkts att det krävs så väldigt mycket bakgrundsbeskrivning.

Inför keynote-föreläsningen på Föreningens För Synrehabilitering konferens på Vår Gård, Saltsjöbaden, 22 oktober, 1997, blev det tvunget att ta fram någon struktur att hålla sig till, kunna dela med sig av, ja, t o m dela ut. Stort tack till FFS och Harry Svensson för den pressen; det var mycket som vi fick syn på genom strukturen vi ålade oss. Den kom att representera sig som två träd. Hela den här rapporten är egentligen bara ett sätt att textsätta de båda bilderna.

Widesight trädet

PEER trädet

Varför känns det ändå nästan omöjligt att få den här dokumentationen till stånd? Ett banalt svar är det självklara att det är rejält diciplinkrävande att ta tid till att dokumentera vi kunde ju i stället ha gjort så mycket nytt under de här arbetsdagarna, och det hade ju varit så spännande. Och så mycket lättare. För det här skrivandet är svårt. Hur skall vi ställa in våra dokumentationsögons skärpeinställning, skärpedjup och slutare? Vad går att dokumentera skarpt, vad förlorar sig i fjärran, hur mycket skall vi ta med?

Ett suddigt Widesight träd

Nog nu med undanflykter. Här kommer vår arbetsrapport. Den är daterad Mårtensafton, 1997. Vi tror att tidens tand, dvs det närmaste halvåret, kommer att hjälpa till att skilja ut det glimrande från det mediokra.

Grands veranda, Lund, 10 november 1997

Bodil Jönsson
Jörgen Gustafsson

Till innehållsförteckning





Sammanfattning

Människans perifera seende har ansetts vara med naturnödvändighet dåligt, eftersom synreceptorerna ligger glest när man kommer långt från gula fläcken.

Det är inte första gången i människans historia som delsanningar, t ex denna, övergått till att bli något nästan axiomatiskt och framstått som helsanningar genom att de upprepas tillräckligt ofta. Av olika anledningar kom vi att ställa motfrågan: vet vi verkligen att den perifera synen måste vara dålig som den är?

Vad om det perifera seendet kan förbättras mycket?

Vilka konsekvenser kan detta få för människor med t ex scotom eller åldersförändringar i gula fläcken?

Vilka konsekvenser kan det få för alla bilförare om den perifera synen kan förbättras mycket?

Det var under vårt arbete med PEER, Research on Extraordinary Eye Perception, ett pågående projekt, som vi fick idéer om hur man skulle kunna modellera, undersöka och förbättra det perifera seendet. Och det är detta som denna rapport handlar om.

Widesights huvudsakliga syfte är att åstadkomma ett paradigmskifte i synen på vad det perifera seendet kan användas till. För att klara detta utvecklas och utprovas nya tankemetoder och undervisningsmetoder, nya diagnosmetoder och nya produkter. Det är således ett forskningsprojekt i bemärkelsen att det genererar ny kunskap. Samtidigt tror vi att det kommer att generera nya hjälpmedel och nya diagnosinstrument.
Ett öga Arbete pågår längs 3 linjer:
  • Raytracing
  • Utveckling av nya mätmetoder
  • Hjälpmedelsutveckling


Till innehållsförteckning





Inledning

Widesight inriktar sig helt på möjligheterna att bättre utnyttja det perifera seendet.

Det perifera seendet är viktigt för alla. För fullseende personer sker det perifera seendet ofta omedvetet och dess viktigaste funktion brukar upplevas som en förvarnande. För synsvaga personer är den viktigaste funktionen oftast att man med hjälp av det perifera seendet kan klara ledsynen.

Dock brukar det perifera seendet behandlas som det centrala seendets lillebror: bara i det centrala har det ansetts möjligt att få synskärpa. Många människor har också erfarenhet av detta: genom att det centrala seendet är borta eller reducerat har de fått en starkt handikappande synsvaghet. Vissa ögonsjukdomar av denna karaktär drabbar unga människor, men de flesta drabbade är äldre personer med macula degeneration. Denna grupp växer.

I det nedanstående kommer du att få en blandning av vilka idéer vi haft och har, hur vi arbetat med dem, hur vi tänker gå vidare, vilka resultat vi nått, vad som är rötter och vad som är grenar och hur de hänger samman inbördes

Till innehållsförteckning





Trädet Widesights rötter

Trädet Widesights rötter: PEER

1. PEER

Widesights huvudrot är PEER, Research on Extraordinary Eye Perception. PEER beskrivs under http://www.certec.lth.se/research/projects/peer/. I appendix återges den text av Lars Philipson och Bodil Jönsson respektive av Peter Sylwan på DN Vetenskap, som ligger ute på nätet.

PEER logo

Det var faktiskt så att också PEER kan ses som ett träd ett träd som tappade det ekollon som ledde till trädet Widesight. Låt oss därför när vi reder ut PEER som rot till Widesight-trädet göra detta genom att titta på modereken, PEER själv.


Trädet PEER

Bild: Ingrid Wigur (efter idé av Bodil Jönsson)


Kort sammanfattat handlar PEER om att vissa blinda människor vi avser här diagnosticerat blinda människor utan tillstymmelse till förmåga att se föremål eller skilja ljus från mörker genom sina ögon kan ta in annan information än bara det som ger den vanliga bildsynen hos seende. Att det hos somliga blinda människor finns något som heter "blindsight" har publicerats i skilda forskningssammanhang och varit känt i åtskilliga decennier. Somliga kan ange riktning utan att se föremål, man kan urskilja rörelse, man kan se färg utan att se form, etc. Kanske kan de också ha en dygnsrytmsyn och därmed få sin dygnsrytm styrd via ögonen. De kan kanske dessutom ha en balanssyn, som gör att deras balansförmåga liksom seende människors påverkas via ögonan?

Vi ville specifikt undersöka dygnsrytmsyn och balanssyn. Dygnsrytmsyn-idén var inte vår den har tidigare lanserats och undersökts i Boston (se ovanstående URL). Dock har den vidareutvecklats inom PEER, främst genom att blinda människors melatoninvariation inte blott mätts upp utan också åtföljts av en synnerligen framgångsrik medicinering under kontrollerade former. Idén kom från oss i PEER, men de personer, som främst arbetat med detta, har varit ögonsjuksköterskan Eva Carlholt och överläkaren Werner Polland, Ögonkliniken, Jönköping. Resultaten kommer att publiceras.

Balanssyn var en originalidé av Lars Philipson. Han har också varit den drivande bakom den balansapparaturmätare som konstruerats och stationerats på Ryhov och de mätningar som genomförts därstädes och kommer att genomföras.

Balantestest Balantestest


Det roterande mönstret ute i periferin har stark inverkan på seende personers balans, och den tyngdpunktsförskjutning som man gör mellan fötterna när man står och vajar mäts via två balansplattor. Hur stark inverkan är beror på en mängd faktorer av vilka en är att det är viktigt att försökspersonen är rätt optiskt korrigerad.

Glasögon

Preliminära resultat tyder på att balansen hos somliga blinda människor också påverkas av ett roterande mönster ute i periferin.


Skulle kanske då också blinda människor ha glasögon? Utan att ha något stort statistiskt underlag vill vi påstå att glasögon förefaller att ge resultat på somliga blinda människor.

Det yppersta testet är naturligtvis: Blir det någon skillnad för en blind människa om hon blundar eller om hon tittar?

Blir det någon
skillnad för en blind människa om hon blundar eller
om hon tittar?

För de blinda människor, som erfar en skillnad, kan det vara mödan värt att prova också "tupptestet". Seende personer kan stå på ett ben och det länge, men om de blundar blir det genast svårare med balansen. Vad med blinda människor? Kan de alls hålla balansen om de står på ett ben? Och om så påverkas detta då av om de sluter ögonen eller ej? Vi har faktiskt träffat på åtminstone en kvinna för vilken detta är helt tydligt.

Tupptest Tupptest


Vi har nu gått runt i trädet PEER och berättat om rötter och grenar. Kvar finns bara att kommentera roten "Erfarenheter från Tomteboda, Ami-syn, m fl". Så klart att det är så, att så snart tanken att somliga blinda människor kan ha sina ögon till något som andra inte kan använda sina till, uppkommer många associationer hos personal med stor erfarenhet av blinda människor. Vi har fått in många vittnesmål från såväl personal som blinda personer själva.

Associationer hos personal 
med stor erfarenhet av blinda människor.

Slutligen ligger på marken ekollonet "Widesight" som moderträdet "PEER" har tappat. Det är ingen slump att ekollonet ligger under grenen "balansapparatmätning", för det var just erfarenheten där som satte oss på spåren att börja undersöka seende människors perifera seende.

Widesight

PEER och omvärlden
PEER har helt naturligt mötts med en blandning av förundran och skepsis. Resultaten är emellertid sådana att inte bara de utan också de bakomliggande tankarna börjar tillmätas respekt. Det gick t ex utmärkt att kommunicera både PEER och Widesight till ren syn(re)habiliteringspersonal de förstår, känner igen en del, förundras över annat, stimuleras att tänka vidare. Själva fortsätter vi arbetet - det är helt enkelt så spännande att inget kan hindra oss. Men svårt.

De största svårigheterna är förstås tankesvårigheterna. Därtill kommer också yttre svårigheter, och till dem hör en stark brist på pengar. Även om beloppet vida understiger de arbetsinsatser vi redan investerat i projektet, hälsar vi med stor glädje det stipendium på 100 kkr som vi fått hösten 1997 från Stiftelsen Synfrämjandets Forskningsfond vi ser det faktiskt som det första formella erkännandet. (Jag, Bodil, har överfört medlen att administreras av projektet PEER på Länssjukhuset Ryhov.)

Vi hoppas på en helt annan, betydligt starkare ekonomisk uppbackning framöver. Kanske rentav att få erfara att finansiärer faktiskt själva gör sig hörda utifrån de resultat vi nått. Ökade resurser skulle betyda snabbare och bättre arbete och möjligheter att undersöka också andra paradigmskiftes-konsekvenser för ögonperceptionen än dem vi hittills närmat oss.

Till innehållsförteckning





Roten "Syncentralserfarenheter"

2. Syncentralserfarenheter

Syncentraler, alla i Sverige men speciellt den på Länssjukhuset Ryhov eftersom den är direkt med i vardagsarbetet, har åtminstone två funktioner i Widesight. Den ena är att vara drivande utifrån all den erfarenhet som finns efter en drygt 20-årig verksamhet man vet ju precis vilka problem som vore viktiga att lösa. Den andra är att kunna fånga upp en teoretisk tanke och säga: "jamen, då skulle ju …" eller "jag visste det, ju!" Vi har tidigare beskrivit hur erfarenheter från t ex Tomteboda och Ami-syn av blinda människor kan ses i nytt ljus när de genom PEER fick en annan teroretisk bakgrund. Det samma gäller givetvis för synsvaga personers ögonanvändning.

Exempel:
Widesights teoretiska beräkningar säger att det krävs en pluskorrektion på ett antal dioptrier för att man skall komma i närheten av någon som helst avbildning på näthinnan i det perifera seendet. Ställd inför detta påstående sade Jörgen Gustafsson, Syncentralen på Ryhov: "jamen, det visste jag ju egentligen redan .."

För så här är det:

En stor grupp patienter på Syncentralerna, tillika den som ökar mest, är äldre personer med maculadegeneration. Det som är typiskt för dessa patienter och även andra grupper som t.ex. opticusatrofier är att de förlorar det centrala seendet medan det perifera seendet oftast är opåverkat. Man kan därför ofta röra sig helt obehindrat (har relativt bra ledsyn) men kan inte läsa på vanligt sätt, dvs utan förstorande hjälpmedel.

Vid undersökning av dessa patienters ögons brytningsfel kan syncentralsoptikern många gånger notera att när patienten får den korrektion, han med objektiva mätmetoder mätt upp skall vara den rätta, stämmer detta inte överens med vad patienten vill ha. Många patienter med utslagen funktion i macula vill ha mer positiv korrektion än vad som objektivt mätts fram. Det kan handla om 2-3 dioptrier ibland. Detta har varit förvånande men har oftast s k förklarats av att det kan vara förstoringseffekten.

Vad alltså om det faktiskt är så enkelt att det skall till helt andra mätningar och helt andra glasögon (inte bara vad gäller styrkan) i det perifera seendet än i det centrala? Jfr också avsnittet "Raytracing" nedan.

Vi räknar med att när vi går vidare med att optiskt beskriva det som sker i ögat, kommer somliga slutsatser att appellera till annan magasinerad syncentralserfarenhet. Det finns t ex brytningsfel hos patienter som genomgått flera komplicerade ögonoperationer som man aldrig kunnat förklara, men som kanske snart kan beskrivas, kanske rentav åtgärdas, genom förbättrade optiska diagnosmöjligheter i ögon respektive i datormodeller.

Till innehållsförteckning





3. Multi Lens

Syncentraler hade stått sig slätt om det inte fanns företag som kunde tillverka de optiska speciallösningar som ibland behövs. Också inuti "Widesight" identifierade vi tidigt behovet att ha ett nära samarbete med ett optiskt företag inte bara för de hjälpmedel, som efterhand kan komma, utan också för själva arbetet inuti forskningsprojektet. Att företaget blev Multi Lens var ingen slump eftersom det är det enda i sitt slag, definitivt i Sverige och med stor spridning också i andra länder.

Att korrigera ögats brytningsfel med glasögon är en väl känd kunskap sedan lång tid. Bland företag som tillverkar linser finns många både stora välkända som Zeiss, Rodenstock, AO, Essilor och en mängd små och mindre kända. Nästan alla har de det gemensamt (särskilt de stora) att de inte är intresserade av det udda som man ofta behöver inom svagsynoptiken. Multi Lens är undantaget. Dess grundare, Lars Hellström, hade redan under sin tid i optikerskola, sedan inom företaget AO (American Optical), därefter RX-Optic och nu Multi Lens, filosofin "ingenting är omöjligt". Den passar synnerligen väl tillsammans med CERTECs "man kan inte veta förrän man provat."

Multi Lens har åstadkommit förnämliga kombinationer av glas och filter. Speciellt utvecklingen av multifokala glasögoglas med ovanliga kombinationer av höga styrkor både i dioptrier och prismor har gjort att man är världsledande på området. Man tar nu också steget in i kikarsystem-världen. Och så får de bilda en rot i Widesight eftersom de har förutsättningar att t ex utveckla optiska instrument med vars hjälp man kan mäta ögats brytning för perifera strålar liksom att utveckla hur man på t ex en Syncentral kan prova ut glasögon för perifert seende.

Till innehållsförteckning





Roten "Rolf Öhman"

4. Rolf Öhman

Kanske skulle den tredje roten ovan, Multi Lens, rubricerats som Lars Hellström i stället. Det är ju hans kreativitet som medverkar till Widesights växtkraft. På samma sätt tvekar vi här vid den fjärde roten inför huruvida vi skall skriva "Rolf Öhman" eller "Bara Elektronik".

Däremot tvekar vi inte om att roten finns, och vi har alltså valt att kalla den "Rolf Öhman". Rolf har en gedigen bakgrund som forskningsingenjör på Ögonkliniken i Lund. Han har utvecklat allehanda mätinstrument och tillsammans med andra publicerat vetenskapliga rapporter. Han är i en och samma person både en genial uppfinnare, en konstruktör och en person med djupgående insikter om hur ögat fungerar. Han är alltså unik (och har förresten t o m en guldplakett från Ingenjörsvetenskapsakademin för "Framstående tekniskt arbete i forskningens tjänst").

I projektet PEER har han medverkat med utformningen av balansapparaturen, och i Widesight är det han som står för idéerna om hur man direkt i ögat eventuellt kan mäta det perifera seendet.

Till innehållsförteckning





Widesightträdets krona och grenar

Trädkronan har tre områden.
Trädkronan har tre områden:


Till innehållsförteckning





1. Raytracing

Som ett av arbetshjälpmedlen har vi påbörjat försök med raytracing, dvs att följa ljusstrålars väg i ett datorsimulerat öga. Detta är något av ett pionjärarbete. Det gäller att föra samman samtida kunskaper om hornhinnans krökning, linsens optiska egenskaper och näthinnans böjning till ett samlat helt och i en sådan datoriserad form att det efterhand skall kunna användas tillsammans med individuella data.

Raytracing

Datorsimulerade strålgångar har funnits i 20 år. De har blivit alltmer sofistikerade. Men ända fram tills för ett par år sedan fanns ingenting gjort för ögat. Detta är ett av många tecken på distansen mellan ögonmedicinen och -kirurgin å ena sidan och den grundläggande och tillämpade optiken å den andra. Människor med kompetens på ögats inre har endast i extrema undantagsfall också optiska kunskaper.

Att man de senaste åren har rapporterat försök med raytracing för öga i den vetenskapliga litteraturen har nästan uteslutande haft att göra med excimerlaser-operationerna och deras behov av mer differentierad kunskap om inverkan av förändringar i hornhinnans krökning. En sammanställning, gjord av Lars Åke Svensson, om artiklar med anknytning till ett datorsimulerat öga finns i bilaga 2.

Hittills har dock ingen särskilt studerat det perifera seendet, dvs det som vi är intresserade av.

Till innehållsförteckning





Sven-Göran Pettersson-programmet

Sven-Göran Pettersson-programmet

Forskningsingenjören, fil dr Sven-Göran Pettersson, Fysik, LTH, gick beredvilligt in i Widesightprojektet med ett raytracingprogram som han utvecklat för andra ändamål. Den hårda vägen fick vi stifta bekantskap med bristerna på tillgängliga data: det finns olika ögonmodeller, som t ex Gullstrandögat, men i raytraycing måste man veta precis. Om man inte gör det, om man är tvungen att approximera, märker man det mycket tydligt, vilket också det är en fördel.

Sven-Göran Pettersson-programmet är nu tänjt till sina definitiva gränser. Han rapporterar i bilaga 3 om använda data, om sina tidigaste resultat och sitt sätt att arbeta. Till dem kan läggas att det var vid hans dator och med hans program som vi 28 oktober, 1997, åstadkom det första optiska systemet som gav en något så när hyfsad punktformig avbildning i det perifera.

Att själv bygga ett större raytracingsystem betraktar vi som ineffektivt. Vi har därför gått vidare längs 2 vägar. Den ena är att söka efter forskarkollegor med en inriktning som liknar vår egen. Den andra är att leta efter möjligheter att använda stora kommersiella raytracingprogram och där själva föra in ögat som tillämpningsobjekt.

Till innehållsförteckning





Tübingenprogrammet

Tübingenprogrammet

Under vår litteratursökning kring raytracing hittade vi Wolfgang Fink, Tübingen. Han har disputerat på "Anwendung theoretisch-physikalischer Methoden in der Ophthalmologie" i Tübingen, 1997. En mindre del av hans program finns tillgängligt för forskarkollegor och studenter, och vi använder med beredvilligt tillstånd från Wolfgang faktiskt hans program över nätet i en pågående CERTEC-kurs hösten 1997. Det är ett utmärkt pedagogiskt hjälpmedel.

Än viktigare för Widesights del är att Wolfgang accepterade vår inbjudan att vara hos oss 27 - 28 oktober, 1997, sitta vid datorer, jämföra erfarenheter, sprudla tankar. Resultatet blir att Wolfgang kommer till oss som gästforskare januari/februari 1998, och inför den perioden pågår nu en stark uppladdning.

Till innehållsförteckning





Opera

Opera

Ja, det står faktiskt så på en gren. Och det är absolut inte för att vi vill föra in datorhjälpmedlet "Opera" för synsvaga i det här resonemanget utan det är för att vi ville sätta "Opera" som samlingsbeteckning på hela mängden av många stora raytracingprogram. Vi inför detta som samlingsbeteckning för att samtidigt lyfta upp vad som förenar dem alla, och det är deras förutsägbarhet. Det är som när man skall gå på opera, säger Bodil: om man vet hela handlingen från början, så går den att förstå, annars inte. På samma sätt är det i raytracingprogram. Det sker inte en endaste avlänkning av strålarna med mindre än att någon på förhand satt in ett avlänkande element och gett det alla dess egenskaper.

Vår första storebrors-raytracingerfarenhet håller vi nu på att få genom det fascinerande programmet OSLO. Civilingenjör Jonas Sandsten, Fysik, LTH, arbetar med OSLO för att optimera och designa hjälpmedel för det perifera seendet.

Vi hyser alltså stora förhoppningar om att inom ett halvår kunna redovisa starka resultat för perifera strålar i ett datorgenererat öga. Men det är så många grenar på det här trädet, och vi har ingen riktig kontroll på hur de växer. Dessbättre. Det kan hända att det blir raytracingprogrammen som kommer att initiera försök med specifika hjälpmedel, men det kan också hända att erfarenheter från direkta försök kommer att generera frågor till raytracingprogrammet: vad i all sin dar beror detta på? Vi ser alltså framtiden an med nyfikna småleenden i alla riktningar och insikten i att här finns hur mycket som helst att göra.

Till innehållsförteckning





2. Utveckling av mätmetoder

Scotomlinsen Jenny

Scotomlinsen Jenny

I projekt med så drastiska idéer som PEERs och Widesights är det en fördel om man först kan göra en datorsimulering eller prova på sig själv innan man närmar sig blinda eller synsvaga personer.

För att simulera ett centralt scotom har Jörgen Gustafsson uppfunnit scotomlinsen Jenny. Enkelt uttryckt är det en svart kontaktlins som sätts in på samma sätt som vanliga kontaktlinser. En blockering i en strålgång kan antingen förorsaka (som i detta fallet) att ett område blir svart, dvs hamnar i skugga. I andra fall (som t ex om du sätter en svart lapp över en stor del av ett kamera- eller kikarobjektiv) blir effekten bara att bilden blir ljussvagare.

Om jag, Bodil, sätter på mig scotomlinsen Jenny (namnet taget efter Sjörövar-Jenny) får jag naturligtvis inte samma upplevelse som en människa med ett riktigt centralt scotom eller utslagen funktion i näthinnans macula. Men jag märker det svarta området och framför allt jag blir tillgänglig att som patient få mitt isolerade perifera seende undersökt.

Det krävs stora scotomlinser för att effekten skall bli tydlig. Med mindre linser, t ex med en lins som precis täcker pupillen i ett visst ögonblick, får man erfara hur ögat dillaterar, dvs hur pupillen vidgas för att ta in mer ljus och hur man stundom ser en bild, stundom inte.

Med en Jenny för ögat är det möjligt att separatundersöka min förmåga att utnyttja det perifera seendet. T ex kan man kontrollera det ovannämnda att det behövs plus-korrektion i det perifera jämfört med det centrala.

Givetvis kan Jenny också fungera som ett utmärkt hjälpmedel för personal och anhöriga så att de kan få en aning om hur en scotom-drabbad människa upplever sin omvärld. Men detta är ett tillämpningsområde som ligger utanför själva projektet Widesight.

Till innehållsförteckning





Mätning av det perifera seendet

Mätning av det perifera seendet

Tidigare existerande mätning av det perifera seendet består i huvudsak av synfältsundersökningar. Man mäter med olika starka ljusobjekt var i synfältet personen kan uppfatta ett ljusstimuli. En mängd olika utrustningar och metoder är utvecklade och utvecklas hela tiden och stora resurser läggs ner för att undersöka synfältet så bra som möjligt. Den mest avancerade utrustningen som finns idag är SLO (Scaning Laser Ophtalmoscop). Detta ger möjlighet att värdera olika delar av näthinnan på ett nytt och bättre sätt. Forskningen med detta instrument är idag ganska omfattande vilket säkert kommer att ge bättre förståelse för olika typer av centralscotom och möjligheten att använda exentrisk fixation m.m.

Däremot saknas utrustning att rent optisk mäta hur ljuset bryts till den perifera delen av näthinnan. All utrustning som vi känner till är gjord för att mäta de centrala strålarna. De metoder som idag är vanliga som auto-refraktor fungerar inte om ögat inte fixerar stadigt rakt fram på ett fixationsmärke. Den objektiva metoden Skiaskopi (retinoskopi) är omöjlig att använda då reflexen som undersökaren värderar blir mycket konstig och omöjlig att tyda om vinkel från optiska axel överstiger 10-15 grader.

"Widesight" försöker därför utveckla nya metoder att undersöka den optiska brytningen för perifera strålar. Vi går fram längs två vägar. Den ena är att med yttre arrangemang av en annan typ än autorefraktorns men med samma avsikt försöka mäta brytning och reflexion i det perifera. Den andra handlar om att i princip med en ögonbottenkamera studera bilder i det perifera .

Till innehållsförteckning





3. Hjälpmedels utveckling

Optiska glasögon för vidsynthet

Optiska glasögon för vidsynthet

Med hjälp av raytracingprogrammen enligt ovan är vi på väg att få en aning om vilken sorts optik det perifera seendet kan kräva. Kanske blir det så att vi direkt börjar prova med glasögon utifrån datorsimuleringarna; kanske hinner mätapparaturen för perifera strålar först. Men i det kunskapsläge, där vi nu är, är det faktiskt inte självklart vad som skall ses som utprovning och vad som skall ses som det färdiga hjälpmedlet.

Om/när vi börjar nå resultat, tillkommer allehanda pedagogiska möjligheter. Kanske kan receptorer utanför macula-området aktiveras eller tränas så att en synsvag människa får en bättre ledsyn och/eller lässyn?

Och, förstås, tillkommer andra användningsområden. Evolutionärt är människan inte gjord för att köra bil. Hon är för dålig på att uppfatta signaler från sidan. Vad om förbättrad optik i det perifera kunde leda till förbättrad förmåga att skymta ett levande varningstecken som t ex en älg eller ett utrusande barn? I så fall skulle förstås alla ha speciella bilglasögon med optisk korrektion i det perifera.

Vi kan bara markera att arbete pågår.

Till innehållsförteckning





Ny sorts kontaklinser

Ny sorts kontaklinser

Huruvida det är glasögon eller kontaklinser som bäst kan korrigera det perifera seendet är idag svårt att veta. Det är rimligt att tro att kontaktlinser blir bäst - för dem som vill och kan ha dem. Och detta av samma skäl som att kontaktlinser optiskt sett är bättre än glasögon de sitter nära och följer med i ögonrörelserna.

Till innehållsförteckning





Elektroniska glasögon för
vidsynthet

Elektroniska glasögon för vidsynthet

Små LCD -skärmar börjar allt mer att provas som huvudburna hjälpmedel för synskadade. I framförallt USA finns idag fler olika försök som t.ex. LVES. Alla dessa är vad vi hittills sett klumpiga och kosmetiskt synnerligen utmärkande.

Men med utvecklingen på det området vore det orimligt att inte tänka in de digitala glasögonens möjligheter. Så snart informationen finns som ettor och nollor är den i princip lätt att ändra den. Det skulle alltså gå att programmeringsmässigt ändra förstoring, färg, kontrast, intensitet, ja, t o m bildens läge (så att personer med centralscotom lättare kan läsa), och justeringen skulle kunna göras individuell.

Om det sedan dessutom skulle gå att skapa utrustning som hänger med i ögonrörelser har man nått riktigt långt!

Det är LVS, Low Vision Services och Erling Bergmark, som är vår samarbetspartner i detta.

Till innehållsförteckning