Föreläsning vid Växjö Universitets Årshögtid, 9 februari, 2002
Bodil Jönsson, professor, Certec, LTH

Information, kunskap och universitetens framtid

Kära medgäster på denna högtisdag!

Det hör till med en viss pompa och ståt vid en högtidsdag. Inte bara för det yttre utan också för högtidligheten i vad som kan sägas. Det som kan kännas pretentiöst under vardagen kan därför i högtidssammanhang upplevas som inte bara acceptabelt utan rentav passande.

Det är mot den bakgrunden som jag vågat att som rubrik på denna föreläsning välja en av de mest angelägna och samtidigt mest storvulna ordkombinationer jag kan tänka mig: "Information, kunskap och universitetens framtid". Jag tänker alltså försöka dra in dig i ett idésamtal kring universiteten och deras framtid i det som heter kunskapssamhälle och som nu starkt växelverkar med och påverkas av informationsteknologin.

Formen här och nu blir den klassiska föreläsningens - dock med det undantaget att jag inte som i universitetens tidiga år tänker läsa före. Jag tror inte heller att ni som dåtidens föreläsningslyssnare kommer att skriva ner det jag säger - det finns andra medier för detta i vår tid.

Den här föreläsningen läggs ut på internet i just detta ögonblick i en skriftversion under adressen www.certec.lth.se/forelasningar/vaxjohogtid.html . Där kan den i sin tur i bästa fall leda till ett för alla öppet tillgängligt idésamtal - kanske mellan oss som är här nu, kanske också inkluderande andra. Om Växjö universitet vill, kan föreläsningen naturligtvis också göras direkt tillgänglig därifrån - det är ett av internets anarkistiska grunddrag att man till sig kan knyta sådan information som man vill ha nära sig och också själv vill stå för.

Inledande om likheter mellan universitet och internet

Jag tänker börja detta utifrån en hopkoppling av anarkism, universitet och internet. Det är en sammanställning som hade varit helt orimlig att ens viska om på en högtidssammankomst för bara något år sedan. Men nu börjar de anarkistiska likheterna mellan grunderna för universiteten och grunderna för internet att bli så uppenbara att jag tror att de kanske går att syna.

Just idag när vi är så festklädda att vi på utsidan framstår som mer konformistiska än anarkistiska, vill jag citera om anarkism ur Nationalencyklopedin: "Det som förenar anarkisterna är först och främst en människosyn som utgår från antagandet att människan av naturen är en samhällsvarelse. Människor behöver inte tvingas till samverkan, de samverkar spontant och skapar naturliga föreningar för olika syften, föreningar som upplöses och bildas på nytt på nya grundvalar, allt efter utvecklingens krav."

Universitet är i allra högsta grad en sådan "naturlig förening". Söder om Alperna samlades studenterna och knöt till sig lärare, därmed bildande de första universiteten. Norr om Alperna var det visserligen tvärtom - själva början för universitetsväsendet där utgjordes av att lärare samlades och till sig knöt studenter. Men egentligen är den skillnaden numera ointressant: det viktiga är att universiteten visat sig ha en genom århundraden bärande överlevnadsförmåga. För lärare, studenter och inte minst viktigt: för omvärlden. För det är ofta omvärlden som har betalat.

En travestering av anarkism-definitionen med universitetsförtecken: Människor samverkar spontant inuti universiteten och skapar naturliga discipliner för olika syften, discipliner som upplöses och andra som nybildas på nya grundvalar, allt efter utvecklingens krav. Nu sker det samma fast i en helt annan skala, en helt annan kontext och oändligt mycket lättvindigare på hela stora internet.

Själv finner jag en viss trygghet i detta. För inför en värld fylld av nya frågor, som ingen, inte ens forskningen, har något svar på (just eftersom de är för nya) är det mest bärande att människor faktiskt kan tänka själva, samverka spontant, skapa de idégemenskaper som behövs och hela tiden förnya och ifrågasätta. Föreställ dig hur det annars skulle gå i en värld där människor vid större miljöhändelser eller terrordåd skall hantera inte bara sin rädsla utan också sin ovana vid eget tänkande.

Stabiliteten i det öppna

Vad är det då i det anarkistiska som gjort universiteten och internet till så stabila samlingspunkter? Universiteten har en längre historia och internet en större utbredning, men jag tror att svaren kan hållas ganska så lika.

Det första svaret är enkelt: många upplever helt enkelt att de har nytta av såväl universitet som internet. Det finns knappast någon som tror på fördelen att skapa ett eget universitet eller ett eget internet. Förr i tiden fanns det visserligen ett litet fåtal människor som kallades "privatlärda" - de var ofta synnerligen bemedlade med egna bibliotek och somliga hade rentav egna laboratorier. I dag är det väl tveksamt om ens detta lilla fåtal finns kvar - de som på allvar vill forska hittar sin plats inuti universitet och andra forskningsenheter.

Men vari består då det "nyttiga"?. Kanske handlar det om att det på universitet (och nu i långt större utsträckning på internet) åtminstone i princip finns plats för många specialiserade områden, många revir, många småfurstendömen. Om en sådan mångfald inte skall spricka på grund av sina inre motstridiga krafter krävs det att många faktiskt får utlopp för det de vill i anknytning till undergrupperingarnas gemensamma intressen. Ja, egentligen är det väl just detta som är kärnan på både universitet och internet: att bådadera bygger på intressegemenskaper och idégemenskaper. Vad om vi förresten faktiskt skulle anstränga oss att föra in dessa svenska ord i stället för amerikanskans "communities"? Det är ju just gemenskaper av olika typer som ger det sammanhållande kittet, såväl på universitet som på internet.

På universiteten finns det lagar som reglerar att det skall vara så öppet att intressegemenskaper kan finna sin plats där. Så säger t.ex. 6§ i högskolelagen:

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Det kan knappast sägas tydligare. Tänk att dessa anarkistiska grunddrag står formulerade i lagen för universitetet, detta i samhället så högt aktade organ. Visserligen står det formulerat om företeelsen forskning och inte om människorna som forskar. Men eftersom det faktiskt alltid är människor som bedriver forskning, kan högskolelagen sägas uttrycka att

1. Forskare får fritt välja problem
2. Forskare får fritt utveckla metoder
3. Forskare får fritt publicera resultat

Nu vet vi ju att detta delvis är en chimär, för på alla områden inom universiteten och deras discipliner uppkommer det regler och regleringar som kringskär denna frihet. Men på en högtidsdag som denna är det väl värt att lyfta fram att i grunden finns det en öppenhet på universiteten, i grunden skall det finnas en frihet, i grunden har det akademiska en integritet och ett oberoende. Och allt detta behöver ständigt värnas och påminnas om. Så bra då att det finns högtidsdagar.

"Forskningsresultat får fritt publiceras"

Belöningen som man får som akademiker om man ger bort något riktigt stort och bra, dvs. något genuint nytt (ny kunskap är det enda forskningsresultatet värt namnet), är ett erkännande. Man får sina artiklar eller föreläsningar antagna, man blir citerad, man blir respekterad och ses som en någon. Och får lov att fortsätta med sitt ibland resursslukande arbete trots att man gett bort resultatet. Det är inte lätt att komma på några andra områden utanför det religiösa med rätten och uppgiften just att ge bort och det gränslöst.

Universiteten som fenomen skulle därför kunna vara ännu ett område för Lissabongruppen med dess intresse för Limits to competition (Lissabongruppen kan om man så vill ses som en pendang till Romklubbens Limits to growth). Lite paradoxalt kan det verka att klassificera forskningens område, detta det mest tävlande av alla, som ett som hör till Limits to competition. Men på makronivå är det ändå så. I det enskilda fallet drivs forskningen framåt bland annat av att forskare och forskargrupper utmanar varandra om att bäst och snabbast nå omvälvande resultat. Men vad gäller själva spridningen av forskningsinformation till varandra och till omvärlden är huvudregeln att alla tjänar på att spridningen blir maximal. När alla ger bort allt till alla, får var och en paradoxalt nog ta emot mer än vad hon gett bort. Fast egentligen är detta förstås alls inte paradoxalt - det är snarare tämligen så självklart. Men det är en tanke som sällan brukar tänkas ända fram.

Funderingar kring upphovsrätt och copyright

Det kan i detta sammanhang vara värt att påminna om skillnaden mellan upphovsrätten (vilken ursprungligen kom ur den franska traditionen) och copyrighten (som från början är en engelsk företeelse). Det rör sig om två helt olika rättigheter även om det i många sammanhang skrivs om copyright och upphovsrätt om vart annat. Medan upphovsrätten värnar själva originalet och upphovsmannens rätt, reglerar copyrighten distributörens (bokförlagets, film- eller musikbolagets, etc.) ensamrätt att sprida materialet.

I och med internets tillkomst har copyrightens möjligheter att fortleva i nya former eller att dö i gamla hamnat i fokus. Men upphovsrätten, dvs. det som internet har gemensamt med universiteten, är inte hotad. Mer än av att chansen att upptäcka plagiat minskat då materialmängden ökat. Å andra sidan är sökmotorerna nu betydligt mycket duktigare spanare än de kontrollanter vi tidigare haft utanför internet.

Tänk bara på förmågan att kontrollera källor via URL (Universal Resource Location), till vardags http:adresser. "URL" på svenska - det blir väl förresten inget annat än just källhänvisning? Och källhänvisningar är vi ju vana vid, också från tiden före internet. Men det går så mycket lättare att hitta källorna idag än igår, då sökandet efter dem kunde vara oändligt tidsödande. Nu går det allt oftare också i vetenskapliga sammanhang att skriva in en källhänvisning, en KHV (förlåt, URL) och få upp alltihop framför sig på skärmen. Och kunna ge läsaren samma lätthet att nå kontakt med källan.

   
   Föreläsningen i nerladdningsbart PDF-format.

Flexibilitet och rigiditet hos internet

Vi är många som är fascinerade av Lego och dess användvärdhet.* Användvärdheten kommer av att legobyggandet har en maximal flexibilitet. Detta når Lego genom sin totala rigiditet i konstruktionen av klotsar och övriga byggelement. Det är inte tal om att var och en skulle kunna ändra klotsarnas grundproportioner vad gäller relationerna mellan längd, bredd och höjd eller avstånden mellan legoknopparna. Antingen det är pilleri-lego för stora händer eller stora duploklossar för små fingrar skall allt alltid kunna kombineras. Och att detta går beror just på den stränga rigiditeten bakom konstruktionen.

Internet har på motsvarande sätt också starka drag av maximal flexibilitet genom en total rigiditet. Tekniskt vilar rigiditeten på gemensamma protokoll och regler, de flesta dolda för användaren och bara somliga öppet synliga som t.ex. URL-funktionen. Därtill finns det faktiskt en rigiditet på internet också på det mjuka området. En rigiditeten lika omutlig som någonsin protokollen eller avstånden mellan plopparna på legoklotsarna. Den mjuka rigiditeten ligger i det omutbara att det är användare som måste stå för det allra, allra mesta av både givandet, förpackandet och emottagandet av informationen. Annars kan det inte få den omfattning som internetkonceptet öppnar för.

Gåvoekonomi

Hur går då detta ihop? Resurser måste likväl till, och det finns skäl till att fundera mycket över hur internet skall kunna fungera ekonomiskt - internet och alla de människor som lägger så oändligt mycket tid där. Man får ju inte på nätet så som på universiteten direkt erkänsla eller meriteringar eller tjänster genom att lägga ut information där. Vad man får tillbaka är bara (!) så oändligt mycket mer information än den man själv lagt ut. Mekanismen vad gäller information fungerar som ett minst sagt självspelande piano.

Men hur går det då med pengarna? Själv hamnade jag i lite blåsväder för något år sedan (i Finanstidningen av alla ställen) genom att jag sagt att det kan hända att det i informationsteknologins spår kommer endera en stark gåvoekonomi eller en stark roffarekonomi. Finanstidningen skälvde inte till inför att jag uttalade ordet "roffarekonomi" - det verkade vara helt OK. Men att jag sade "gåvoekonomi" - det var så farligt att det förtjänade en flerspaltare.

Själv blev jag bara förvånad över reaktionerna. Bakgrunden för det jag sagt var så enkel att den nästan var naiv. Jag hade bara uttalat mig om just förhållandet att det i informationsteknologiska sammanhang nästan inte kostar något extra att sprida till många än till ett fåtal. Därför kan man utan egen extrakostnad ge bort (med t.ex. givandets glädje och/eller upphovsrättens erkännande som belöning) eller göra jättestora förtjänster med stora intäkter och nästan inga utgifter. Så enkelt tänkte jag.

Och så enkelt tänker jag fortfarande. Men idag är jag lite bättre påläst.

När jag hade sagt det där första om gåvoekonomin som Finanstidningen reagerade på kände jag inte till vare sig nyckelartikeln av Richard Barbrook "The Hi-Tech Gift economy" från år 1998, inte heller att det fanns fler artiklar under 1990-talet om den kaliforniska ideologin, om information som gåva eller handelsvara och om ett antal regler i den s.k. nya ekonomin.

Mina tankar kom uteslutande från egna associationer eller från samtal med vänner. Men jag begriper ju nu att skälet till att vi kunde formulera oss som vi gjorde var att vi från universitetsvärldens värden bar med oss en kanske omedveten igenkänning. På universiteten är vi ju så vana vid att vi vill ge bort vår kunskap som information, ju mer desto bättre, att vi inte ens tänker på det. När vi så får se samma sak hända på nätet reagerar vi i förstone kanske inte medvetet på likheterna. Men efterhand kan fjällen falla från ögonen, och då ser man inte bara internet tydligare utifrån egna universitetserfarenheter utan kan också använda internetinsikter till att få syn på sådant inom universiteten som man aldrig tänkt på tidigare. Typiskt nog var det inte förrän jag själv hade börjat se en del nytt i min gamla miljö, som jag också upptäckte Warren O. Hagstrom från 1982 med "Gift Giving as an Organisational Principle in Science".

En nygammal ekonomi

Mitt framför ögonen på oss universitetsmänniskor har det alltså länge funnits en av många möjliga former av den nygamla ekonomin, nämligen universiteten. Att kunna ge bort - och att göra det först - har varit drivkraften och det erkänt meriterande inte bara för den enskilde forskaren/forskargruppen utan för hela universitetet och i viss utsträckning för hela nationen. Skattemedel, forskningsstiftelsemedel, sponsormedel mm har därför använts och används för att finansiera förutsättningarna för att forskning och universitetsutbildning skall kunna bedrivas. Man har alltså i hundratals år låtit den gamla ekonomin finansiera den nya ekonomin på områden som berör kunskapens och informationens fält.

Men nu vacklar det till när fenomenet vidgar sig till större skaror. De tidigare ensamdistributörerna (film, musik, böcker, mm) måste hitta sina former för att på sina områden kunna växelverka med den nya ekonomin. Både den gamla och den nya ekonomin kommer att under överskådlig tid kraftigt brytas mot varandra men också hitta varierande former för att kunna samexistera.

För det finns ingen väg tillbaka. Det gör det aldrig. Men det finns alltid många vägar framåt. När nu mänsklig tankekraft också utanför universiteten fått så lätt att hitta öppna intresse- och idégemenskaper, kommer den relativt snabbt att muta in internet och dess kommande motsvarigheter som en av de ovärderliga " global commons". Till det ovärderliga gemensamt globala hör därmed inte bara mark, luft och vatten (och informationsdelarna av det elektromagnetiska spektrumet!) utan också det människoskapade underlaget för utbyte av information.

Vart tar då ensamrätten och hemlighetsmakeriet vägen?

Visst kom ursprunget till internet från den amerikanska militären. Och visst har både militären och senare ett stort antal organisationer med främst ekonomiska intressen försökt begränsa nätanvändning, bibehålla exklusiviteter och utestänganden, tjäna pengar, etc. Men det har visat sig att nätet inte gick att åstadkomma med mindre än att mängder av användare satt i varsin ände och byggde och byggde. Gratis.

Det kan möjligen vara något i detta innersta som gör att det nu är så svårt att tjäna pengar på nätburna tjänster. Motsvarande gåvoekonomi finns som jag nämnt på sitt sätt på universiteten. Inte ens på de helt privatfinansierade universiteten eller på den svenska numera alltmer blandfinansierade måste forskarna till varje pris göra om sitt intellektuella arbete till något säljbart. Tvärtom: vi ger bort det! Vi bidrar med artiklar och föredrag på specialistkonferenser. Vi vill gärna att resultaten av decenniers arbete skall spridas fritt. I gengäld vill vi egentligen bara ha ett: erkännande. Bli citerade. Erfara olika typer av personliga uppskattningar för våra ansträngningar och resultat. Visst finns det alltmer uppdragsforskning, alltmer navigation i gränsområdena mellan det helt öppna och det som kallas affärshemligheter. Men mycket talar för att den mest effektiva formen för att lösa problem inuti en vetenskaplig disciplin är att fortsätta med öppna konferenser och öppen publicering - på så sätt blir vi ju så väldigt många som kan hjälpas åt.

Internet går på många områden mycket längre än universiteten. På internet är det oändligt mycket lättare att snabbt få gehör för en ny intressegemenskap, ett nytt kunskapsområde, än vad det är på universiteten. På universiteten kan det krävas åratal, kanske decennier, av mödosamt arbete för att få ett nytt forskarutbildningsämne erkänt. På internet är det däremot bara att sätta igång. Initialmotståndet där är litet. Men svårigheterna kommer senare. Hur bär man sig åt för att hålla ihop arbetet och samtalen? Om allt spretar alltför mycket, kan man inte stå på varandras axlar och komma vidare. Styrkan i begreppsbildning, teoribildning, struktur är disciplinernas mentalhygieniska funktion: man kan genom den veta vad man är överens om, och man kan granska varandra.

Men den öppna granskningen har inte bara fördelar. Dess baksida är att när det tillkommer ansatser till nya områden, finns det initialt inga andra granskare att ta till än de gamla. Många gånger finns det i universitetssammanhang skäl att utbrista: vem granskar granskarna? Inavel och kanske i någon mening korruption blir lätt en av konsekvenserna av specialisternas universitet. Jag säger inte att detta är medvetet - jag tror inte att det är ofta som universitetssystemet manipuleras och vänskapskorruption sätts i system medvetet. Men problematiken ökar i och med att kunskapsutvecklingen går allt snabbare. För hur skall man kunna granska det nya? Vem kan granska det nya? Och än en gång: vem utser och granskar granskarna?

Det är synd att så lite av de egentliga svårigheterna med snabb förnyelse kom fram i den massmediala klappjakten på Medicinska Forskningsrådet för ett antal år sedan. Klappjakten var nog så berättigad och handlade om hur kollegor prioriterade kollegor och nya ansatser osynliggjordes. Vill man värna kvalitet men inte har några andra mått på kvalitet än den existerande forskningens egna kriterier och begrepp, skapar detta naturligtvis en utmärkt grogrund för inavel och konservatism med mycket små incitament till förnyelse. Å andra sidan kan höga hinder mot genuint nya forskningsansatser också vara berättigade. För med vilken rätt skall uppkomlingar kunna göra sig gällande gentemot det etablerade, det (på sina egna premisser) högkvalitativa? Det nya har inga gamla meriter att förlita sig på och kanske ingen utmejslad stringens i sina metoder och ansatser. Dess blandning av eventuell genialitet och eventuellt charlataneri är ogenomskådbar - man vet inte hur man skall granska det, och dess förnyelseansatser kan vara i det närmaste oanvändbara som beslutsunderlag i det existerande systemet. Om detta vågar jag bara säga ett: det kommer inte att bli lättare men väl svårare hela tiden i takt med den ständigt ökade hastigheten i kunskapstillväxten.

Och så kan jag säga ett till: nya områden kan utveckla sig på internet i väntan på att släppas in på universiteten. Men när de väl etablerat sig där, på ett framtida internet, är det inte självklart att de vill in i universiteten. Jag skall syna universitetens mervärde lite mer senare i föreläsningen, men det är inte självklart att universiteten förblir sitt gamla jag för evigt. Det är faktiskt inte förrän nu som det fått en utmanare på en anarkistisk nivå som överstiger den egna.

Till universitetets lov

En av universitetens styrkor och svagheter är att de själva och deras discipliner har sin historia. Ibland kan den historian ha lett i fel riktning, t.ex. som det gjorde när naturvetenskapens objektivitet kommit att förväxlas med det opersonliga och likgiltiga, till starkt förfång bl.a. för dagens intresse för naturvetenskap. Några nedslag i objektivitetens historia visar att det inte alls var med det likgiltiga det började. Objektivitetens födelse, tydligast manifesterad med Kepler och Galilei och deras uppgörelse med kyrkan, rymde verkligen ingen likgiltighet utan var snarare en revolution. En upprorsrörelse mot en auktoritär kyrka som tilltrodde sig definitionsföreträdet över allt, också (förstås) över vad som fanns på himlapällen. När Kepler, Galilei, m fl oberoende av varandra såg sådana himlakroppar, vars existens kyrkan förnekade, hade vetenskapen fått ett nytt verktyg gentemot sin omgivning. Man kunde faktiskt via tekniken visa något som kunde förena människor i en ny sorts kunskap: den objektiva. En kunskap oberoende av observatören kan vara mer förenande, mer mentalhygieniskt stabil än en ständigt människo-beroende.

Hur kunde kyrkan alls argumentera "som om de med sina argument kunde få ner himlakropparna från himlapällen?" (fritt ur brevväxling mellan Kepler och Galilei). När allt kommer omkring, sa Galilei, handlar våra dispyter inte om papper. "Låt oss gå till demonstrationer, till observationer och experiment". En sådan objektiv kunskap går inte att resonera bort - för att bli av med objektiv kunskap krävs objektivt hållbar motkunskap. Naturvetenskap blev från och med då något utöver sådant som tänkts fram och formulerats till en text. Den kunde inte ändras genom makt, religion, politik, kulturella strömningar. Visst gjordes och görs ständigt försök i dessa riktningar, men i grunden kan de inte välta resultat som nåtts och nås i personoberoende arbeten, eftersom dessa kan reproduceras om och om igen.

För mig som naturvetare är detta ett grundmurat ideal. Kunskap skall vara kommunicerbar, alltså kunna göras om till information.. Den skall kunna överbrygga tid och rum och formuleras så att den kan användas av någon annan. Vara mellanmänsklig, alltså. Den skall

  • systematisera och ackumulera
  • artikulera nya frågor
  • hantera metoder och data på ett genomskådbart sätt
  • generalisera utifrån vunna erfarenheter
  • ständigt ifrågasätta huruvida det inte finns också andra perspektiv som gör att resultaten kan te sig annorlunda

Klarar vi att verka i den andan inuti universiteten, skall vi nog kunna hitta vår plats också relativt det framtida internet. En av våra styrkor är våra genom åren lovvärt uppbyggda system och traditioner. Våra disputationer, t.ex., kan göra mig nästan rörd. En människa, respondenten, har arbetat i många år och vill redovisa sina resultat. En annan får i uppgift att granska verket och att som opponent ta ett offentligt samtal med respondenten om den redovisade insatsen och resultaten. Det kommer att ta lång tid för internet att kunna erbjuda en lika god granskning. Internet har visserligen massan, men det gäller att hitta formerna också.

En annan styrka på universiteten är försöken till kvalitetskontroll på allt och alla. Antagningen av studenter utgör en sållning, tentamina kontrollerar under utbildningens gång och examina ger en kvalitetsstämpel. Lärartillsättningar är än mer granskande med sakkunniga som synar från alla håll. Universiteten försöker hela tiden att hålla omutlighetens fana högt och stå fri från alla olika sorters styrningar. Och därtill har det sin systematik som gör det möjligt att (jag vill medvetet upprepa detta):

  • systematisera och ackumulera
  • artikulera nya frågor
  • hantera metoder och data på ett genomskådbart sätt
  • generalisera utifrån vunna erfarenheter
  • ständigt ifrågasätta huruvida det inte finns också andra perspektiv som gör att resultaten kan te sig annorlunda

Men nog finns det också många baksidor på universiteten. Akademiska strider går inte av för hackor. Ibland är det som om de är hätskare än andra konflikter. Och det utvecklas lätt på universiteten en dogmatism, ett frimureri, en hänsynslöshet och en inavel. Vi som valt att förbli universitetsmänniskor får se det som en av våra uppgifter att motverka alla ansatser till sådana avarter. För universiteten är faktiskt värda att rädda.

Internet som ett universitet för alla?

Internet å sin sida har också så många fördelar och så många nackdelar. Det är billigt - ja, det kan vara gratis att studera MITs kursmaterial om man själv kan tillhandahålla den intellektuella miljön. Det går att hitta så speciella intressegemenskaper - jag kommer aldrig att glömma när jag första gången kunde följa hur föräldrar till autistiska barn kunde hjälpa varandra över nätet på ett sätt som de professionella aldrig kunnat. Många kommer att hitta medsystrar och -bröder till sina medicinska åkommor på nätet. Vi kommer kort sagt att hitta nya former för att lära varandra och lära av varandra.

Just nu finns det en ibland irriterande form, då massmedia försöker släppa fram allt möjligt samtidigt, betänkt och obetänkt. Det är alls inget fel i det på internet - där skall det få finnas intressegemenskaper som tillsammans försöker bearbeta och få ihop sina tankar till något som leder vidare. Men detta att söka sig till det gemensamt-intresse-baserade är något helt annat än att som mottagare av det massmediala bli utsatt för ett ständigt sändande av det osorterade. En annan svaghet som massmedia, t.ex. TV, uppvisar idag är att det blivit så till förväxling likt trots mängden av kanaler. Det är ju för att alla kanaler siktar på alla. På internet, däremot, får det specifika vara just specifikt.

Jag kan absolut inte se det breda internet som enbart det "opium för folket" som somliga föraktfullt uttalade sig om för några år sedan. Men visst kan jag se alla sådana företeelser som vi är ovana vid i stor skala. "Lärarna" på internet har inte självklart nått sina positioner genom öppen granskning. Och informationen som sprids innehåller långt mycket mer felaktigheter än vad den universitetsspridda informationen gör (men inte ens denna är otadlig). Därtill kommer att det på internet också kan ske en idésamling kring sådant som är samhällsundergrävande och som aldrig skulle accepterats inuti universiteten.

Om bron mellan forskning och inlärning

Det är märkligt att vare sig forsknings- och utbildningspolitik eller universitetens många vardagar byggt den berömda bron mellan universitetens huvuduppgifter på släktskapen mellan forskning och inlärning utan stannat vid den påstådda kopplingen mellan forskning och utbildning, ibland rentav vid kopplingen mellan forskning och information. Som om utbildningens forskningsanknytning bara skulle handla om att berätta för studenter om de senaste forskningsrönen. Som om universitetsutbildning som helhet (inkluderande lite pittoreska inslag av de senaste forskningsrönen) skulle syfta till att snabbast möjligt fösa studenter mot antingen en grundutbildningsexamen eller mot egen forskning där framme vid gränsen för det mänskliga vetandet. Först där förväntas studenten undergå en metamorfos och övergå till att bli forskare, kunskapsletare. Inte är det konstigt att bron mellan utbildning och forskning inte blivit särdeles livaktig, och att undervisningen för universitetslärare ofta setts som något nödvändigt ont, t ex som något benämnt undervisningsplikt.

Det finns tecken som tyder på att det kanske nu är dags för en mobilisering kring det andra synsättet: att bron mellan forskning och utbildning faktiskt kan byggas på släktskapet mellan forskning och inlärning. Informationsteknologins framväxt ger sitt bidrag till detta: fokus förskjuts automatiskt mot studentens inlärning snarare än lärarens utlärning, mot studentens frågor snarare än lärarens svar. Mot en process med den sökande studenten och den återkopplande läraren som ett viktigt komplement till den sändande läraren och den mottagande studenten. När inte längre kunskap främst serveras via läroböcker, där information, som av lärare bedömts som nyttig, redan filtrerats fram, kommer inlärningsprocessen att bli en annan.

Vad kommer då studenter överhuvudtaget att behöva universitetslärare till framöver? Jag tror att det viktigaste kommer att bli det goda samtalet; att man kan gå till någon och samtala, att man kan få möta kunskap (visserligen dold i lärarens inre men ändå nära) snarare än information. Den dialogen tror jag alltid kommer att vara livgivande. Och det har varit alldeles för lite av den på våra universitet.

Information och kunskap - alls icke samma sak

Under hela denna föreläsning har jag gjort en klar åtskillnad mellan information och kunskap, utan att närmare kommentera detta. Men så här på slutet av föreläsningen vill jag med MITs satsning på Open Course Ware som det starka exemplet uppehålla mig lite just vid distinktionen information - kunskap.

Information är det som står i t ex Naturvårdsverkets skrifter eller i Nationalencyklopedin eller finns på internet eller sägs ut på denna föreläsning. Det som kommer ur min mun som information är inte det samma som det jag har som kunskap inuti mig. Och det du hör av informationen och eventuellt gör till ditt är också något helt annat än det som funnits som information i luften.

Förr när enda avsikten var att den-som-ännu-inte-kunde skulle försöka bli som auktoriteterna redan var, var det inte särskilt viktigt att göra skillnad på information och kunskap. Men nu när vi lever i en åtminstone delvis ickeauktoritär tid måste åtskillnaden mellan information och kunskap göras glasklar. Den åtskillnaden är också en förutsättning för att universiteten skall kunna förhålla sig på ett konstruktivt sätt till internet.

Det starkaste av de exempel jag hittills sett på ett genomtänkt universitets-internetförhållande är MITs Open Course Ware. MIT, Massachusetts Institute of Technology, är USAs mest berömda tekniska högskola. MIT har beslutat sig för att lägga ut allt kursmaterial gratis tillgängligt på nätet. Och de gör det just utifrån en stark medvetenhet om skillnaden mellan information och kunskap. Man kan tycka att detta är en ren harakiri-ansats: det är ju dyrt att studera på MIT. Varför skall då studenter söka sig dit när materialet redan finns på nätet? Så här säger MIT självt:

MIT OpenCourseWare will provide the content of, but is not a substitute for, an MIT education. The most fundamental cornerstone of the learning process at MIT is the interaction between faculty and students in the classroom, and amongst students themselves on campus.

Utifrån den medvetenheten är kanske OCW från MIT en större konkurrent för andra tekniska högskolor världen över än vad den är för MIT själv? Det finns en långsiktighet i MIT-beslutet den 4 april år 2001:

1. What is MIT OpenCourseWare?

MIT OpenCourseWare (OCW) will make the course materials that are used in the teaching of virtually all of MIT's courses available on the Web, free of charge, to any user anywhere in the world. Depending on the particular course or the style in which the course is taught, this could include material such as lecture notes, course outlines, reading lists, and assignments for each course.

MIT courses themselves will not be offered online. Rather, the goal of MIT OCW is to provide the content that supports an MIT education. We are hopeful that many people all over the world, particularly teachers, will find it to be a hugely valuable resource.

2. Can I get course credit for participating in MIT OpenCourseWare or can I obtain an MIT degree?

MIT will not award credit or grant degrees through MIT OpenCourseWare. We do hope that faculty at colleges and universities around the world will use these materials to develop new curricula and specific courses, and that individual learners will draw upon the MIT OCW materials for self-study or supplementary use.

Den troligaste effekten av MIT-satsningen som jag ser det är att den blir bra för alla. Och den som kommer att tjäna mest på det är MIT själv.

Universitetens framtid

I universitetens kulturarv ingår att forskare och studenter under en rimlig ansvarsfördelning på ett vetenskapligt sätt skall skapa ny kunskap och förmedla existerande kunskap som information till omvärlden. Historiskt har universiteten inte alltid förmått axla den rollen. Så vägrade man t.ex. under en period att ta till sig och föra vidare Newtons läror - det blev i stället Vetenskapsakademierna som tog på sig den funktionen, medan universiteten stod för att främst bevara den gamla kunskapen. Också i dag är det långt ifrån säkert att universiteten kan hitta sin position. Relationen till omvärlden är faktiskt en helt annan sedan internet dök upp som en anarkistisk med- och motspelare.

Utfallet beror nog i mångt och mycket på om universiteten kan komma underfund med

  • hur i grunden lika forskningsansatserna på universiteten är sökandeansatserna på internet
  • hur i grunden lika studenters sökande lärande är forskarens sökande forskning.

Slutligen: det finns ett ansvar bakom allt detta. För mig är det räven i den "Lille prinsen" som står där som en ständigt återkommande symbol - räven som sa att man har ansvar för dem man tämjt. Det finns väl knappast något som en människa tämjer så påtagligt som just sina tankar och sina kunskaper. Inget som är så både privat och personligt - men bara fram till det ögonblick då man eventuellt väljer att lämna det ifrån sig. Sedan är det offentligt. Gemensamt. Publiceringar och granskningar av det publicerade hör till de markerade stegen i en forskningsvardag som i övrigt förvisso inte är särdeles glamourös. En dag som denna är det fest - just för att ett antal människor vågat släppa ifrån sig sin tämjda kunskap i informationens form, därmed meriterande sig för doktorsgrad och rentav professorsnivå. Men ansvaret för det tämjda - det lämnar man inte ifrån sig med informationen. Och det vill ni nog inte heller.

Härmed vill jag önska Växjö universitet och speciellt dess nya professorer och doktorer allt gott framöver.

 

 

* Användvärt förhåller sig till användbart som läsvärt till läsbart. Inget blir som bekant läsvärt bara för att det har ett högt läsbarhetsindex, LIX. På motsvarande sätt ger inte ett högt användbarhetsindex AIX automatiskt en användvärdhet.